Från sjutton till tjugotvå

När vi träffades första gången var jag sjutton, snart arton. Gick media på gymnasiet i eskilstuna och hade rödbrunt hår med stor lugg. Inga tatueringar. Inga piercingar. Med ett bubblande pophjärta och huvudet bland molnen.

När vi träffades första gången var du arton, skulle fylla nitton. Lång och mager, med snaggat hår och svarta sidenlakan. Fjortonde februari och massor med snö. Kallt men ändå inte för jag var så himla kär i dig. Sådär hopplöst tonårsförälskad som bara en sjuttonåring kan vara och om inte annat kan du ju alltid fråga min mor. Hon retar mig fortfarande. Säger att jag var hysterisk. Alldeles tokig. Och jag var ju det. Tokig. I dig.

När vi träffas den här gången är jag tjugotvå, klädd i vårjacka trots att det är mitten på november. Går runt runt i evighetscirklar på stationen i växjö. Röker ett halvt paket billiga mentolcigg på en kvart. Väntar. Längtar. Är så nervös att benen skakar. Hur kysser man någon vars läppar redan är kyssta? Hur gör man om allt en andra gång? Gör om och gör rätt? För det måste bli rätt. Den här gången måste det bli rätt.

När vi träffas den här gången är det precis som att allt har hänt men samtidigt inget. Du lyfter mig från marken sådär som du gjorde då och jag fnittrar som en sjuttonåring när de värsta spänningarna släpper. Vi kramas länge, flätar samman händerna och dina läppar är perfekta. Helt perfekta. Vet du om att jag älskar dina läppar?

Det må ha tagit oss flera år. Flera långa år. Lyckliga år och världens jobbigaste år. Traumatiska och fantastiska. Händelserika och fruktansvärt tråkiga. Men när vi träffas den här gången är det liksom meningen. Den här gången är det bara du.

Och mitt indiehjärta? Det bara slår och slår och slår.