I've been waiting to smile

Visst är jag rädd, precis som alltid. Att vara rädd är väl något slags standardtillstånd hos mig nu för tiden. Det har liksom blivit så efter alla förmaningar, dödsdomar och ett ständigt spirande självhat. Men någonstans där under, långt långt där inne, börjar kevlarskalet krackelera. Mjukas upp, bit för bit. Sakta men säkert och även om jag fortfarande är kanske sämst i världen på att hantera all form av närhet så går det åtminstone framåt. Och även om jag fortfarande har panik emellanåt så vill jag ändå våga. Jag vågar vilja. Och det är så jäkla stort.