Tjugotvå med impulskontroll som en femtonåring. Monster som inte finns under sängen men som istället aldrig lämnar mitt huvud. Jagar mig när jag är som mest lättåtkomlig. Som mest sårbar. Kramar mitt hjärta. Stryper syretillförseln till mina lungor och jag kan inte längre sitta kvar. Måste upp och måste gå, måste ut och måste bort.
När ångesten slår till är jag som ett rådjur i strålkastarljusen. Fryser skräckslagen till is. Fastnar mitt i språnget. Glömmer allt jag någonsin varit och allt jag någonsin kommer kunna bli. Den här gången dör jag det är jag helt säker på för det är slut nu och inte ens mitt liv är värt att spelas upp i revy. Jag är tjugotvå men fortfarande femton och det blir inte mer än såhär.
Men jag dör förstås inte. Inte den här gången heller.
Om du vill läsa så har jag skrivit om hur det är att vara bipolär. Eller hur jag uppfattar att vara det rättare sagt. Alla är ju olika. Kram på dig!
SvaraRaderahttp://cheaapo.blogg.se/2013/november/om-att-ha-en-berg-och-dalbana-inom-sig-om-att-vara-upp-och-ner.html