Spänning i vardagen

När jag skakade hand med den trevliga barnmorskan jag varit hos så många gånger tidigare hade hon lika gärna kunnat peka en pistol mot min tinning. Jag var livrädd. Det spelade ingen roll att så många innan mig gått igenom samma sak, och flera gånger dessutom, jag föreställde mig ändå det värsta och räknade med att min sista stund var kommen. När hon talade om att det var ett enkelt ingrepp och att det skulle gå snabbt och smidigt (men att de trots detta behövde vara två, huh?) lugnade jag dock ned mig en aning.
Och ja, fort gick det, så mycket kan jag väl säga. Ont gjorde det också, men med tanke på att jag förberett mig för döden så var det överkomligt. Som en stark och plötslig mensvärk ungefär. Med tanke på deras glada utrop, nöjda miner och allt beröm jag fick när det var över hade man kunnat tro att jag klämt ut en unge eller åtminstone sprungit maraton. Men å andra sidan, jag varken grät eller svimmade (vilket inte verkar allt för ovanligt), så det gick nog ganska bra. Och här slänger vi in en bild på mig + sladdar och min älskade vetekudde, för att undvika att det bara blir massa text. Ni får själva lista ut vem som är vem!

Efter detta lyckades jag möta upp Aleeks i väntrummet (tack bebis!), ta mig ut i friska luften och sen traska för att möta mamma som skulle ta mig hem. Ungefär där slutade jag också fungera som en ordentlig människa. Blev ruskigt trött, fick svårt att formulera mig och var sjukt fumlig. Slog omkull allt jag rörde vid, inklusive min kamera som dock klarade sig bra, tog fram tandtråd istället för Ipren och liknande normala ting. Det blev att inta sängläge, som bara avbröts för ett besök i affären (fast det visste ni ju). Det kändes ungefär som att någon höll på att stycka min livmoder. Härlig känsla. Men som sagt, jag överlevde och nu sitter den där den sitter. För er som inte hänger med i vad jag pratar om eller vill läsa mer om själva spiralen, klicka här.
Idag mår jag dock oförskämt bra, har till och med varit ute och promenerat i det helt underbara höstvädret och kameran fick följa med.

Nu ska jag knåpa ihop en spellista med lite mysig musik på spotify, och även börja skriva på det utlovade dreadsinlägget. Hoppas att ni har det fint!

Mest ynklig tjej

Minns ni det här inlägget? Fint. Då kan jag informera er om att jag fortfarande lever (uppenbarligen), men att det är knappt. Ska i alla fall försöka ta mig till affären, som vanligt med stöd av Aleeks, för att inhandla godsaker. Choklad, kesella och hallon närmare bestämt. Tycka-synd-om-sig-själv-kväll står på schemat och en lite utförligare uppdatering kommer imorgon.

Varmt kaffe och kall höst

Idag lunchfikade jag med Carro (det var i alla fall lunchdags för henne), en av mina allra finaste vänner från högstadietiden. Det var alldeles för länge sedan vi sågs senast, och vi avhandlade alla möjliga ämnen mellan himmel och jord på två timmar. Det var fint och vi lovade varandra att det inte fick gå lika lång tid innan nästa möte. Riktigt höstväder var det också. Sol, blåst och kyla. Dags att plocka fram vantarna med andra ord, om man inte vill bli blå om händerna efter en cykeltur på tio minuter, förstås.

När vi fikat färdigt var det bara för mig att hoppa på cykeln igen och bege mig till affären. Familjen hade beställt tacos/nachotallrik och att handla föll på min lott. Måste dock medge att det hade varit fint med körkort nu, för att frakta hem två överfulla påsar med varor i så gott som stormvindar var inte det allra lättaste. Såg för mitt inre hur allt gått i kras. Hur de stackars tomaterna simmade omkring i tacosåsen och hur chipsen gått i tusen bitar. Min oro var lyckligtvis obefogad och nu är jag ruskigt mätt och nöjd.

Älskade trassel

Hittade den här, som jag tog i början av månaden efter att ha läst igenom min egen blogg och insett att jag lovat en bild på dreadsen redan när jag gjorde dem. Det blev alltså inget av det, så nu får ni en där de har hunnit bli tio månader och där sovtröjan fortfarande är kvar på.

Funderar på att slänga ihop ett inlägg med svar på lite återkommande frågor (angående dreadsen) och liknande, så om någon är intresserad får ni gärna hojta till! Blir så glad när ni vill dela med er av saker, kommer med frågor eller bara har åsikter om något, oavsett vad det handlar om. Så var inte blyga!

Måndagsmums

Äntligen vardag. Vardagar är enligt mig lite lättare att överleva. Passade på att fira med en dunderfrukost eftersom att frukost är lite utav det bästa som finns. Det blev scones såklart.

Dock en egen variant som är både grövre och magrare än vanliga, då jag föredrar det till frukost. De blir något torrare men annars tycker jag inte att det är någon större skillnad. Gör dina egna såhär:

• 2 dl havregryn
• 3 dl grahamsmjöl
• 2 dl vetemjöl special (eller vanligt)
• 4 tsk bakpulver
• 1 tsk salt
• 2 tsk rapsolja
• 2,5 dl vatten

Blanda ihop och grädda i ugnen, 250 grader i cirka tio minuter. Vanligtvis räcker degen till fyra normalstora scones, men jag gjorde sju stycken små och det fungerade jättebra det med.

Och här har ni resultatet. Grönt "orientaliskt" té som smakar lite mintigt och kryddigt (det obligatoriska kaffet drack jag medan jag väntade på att mina scones skulle bli färdiga), brämhults ananas- och apelsinjuice, scones med örtpastej och ekologisk västanost (löpefri och god) och till sist vaniljyoghurten jag presenterade här, tillsammans med ett halvt rivet äpple, några bananskivor och kanel. Bättre start på dagen kan man knappast få, det vill jag lova er!

Sjufyrasju

Trots att dina persienner var nerdragna så letade sig ljuset envist in mellan springorna. Jag hade druckit lite för mycket blåbärsvodka kvällen innan men var glad ändå. Till slut kunde vi till och med somna. Och det var precis det du fortfarande gjorde när jag vaknade och var törstig. Sov. Sådär djupt som du oftast gör. Lugna och rogivande andetag. Klockans röda siffror lyste skarpt och tydligt. Sjufyrasju. Sju fyra sju. Så fint, även om du senare hävdade att din klocka går några minuter tidigt. Det kvittar väl när man är kär? Och när man fortfarande är smått påverkad av alkohol. Sjufyrasju. Du är värd att dö för. Jag hade fjärilar i magen men ingen panik och kysste din axel. Du sov fortfarande. Värd att dö för. 

 .

(nitton månader och du är mitt allt)

På ett nästan tomt dansgolv

Gårdagen bestod av rosiga kinder, röda läppar, gråa strumpbyxor och svart klänning (men utan klackskor) och jag kände mig nästan lite fin. Vi började dock på helt fel ställen men var envisa och gav oss inte. Det lönade sig och till slut kunde vi skåla i rosévin och dansa tills benen värkte och svetten lackade, till bland annat det här och det här (klickbart osv). Det var fint och jag var lycklig, och idag är jag lagom trött men väldigt nöjd.

Som att regnet inte vore nog

När jag slog upp ögonen idag möttes jag åter av det kaos som råder i mitt rum för tillfället. Att se alla grejer lika utslängda överallt suger verkligen energin ur en innan den ens infunnit sig. Suckade och rullade över på rygg, bara för att upptäcka att min sänghimmel numera hänger på trekvart. Låg och funderade på vad som fått ena kroken att lossna just inatt, när den suttit där i tio år, och skickade några tacksamma tankar till högre makter för att de andra tre trots allt fortfarande satt kvar. Dammtussarna som samlats i det genomskinliga tyget är inga jag skulle vilja strida mot. Och ja, jag är fortfarande nio år och mamma säger faktiskt att jag är en prinsessa. Elefanten som jag delar säng med heter Pelle om någon undrar. Pellefant.

Och såhär ser det ut på mitt golv för tillfället. Har sorterat MinHäst- och Bamsetidningar från mitten på nittiotalet. Underbart!

Men nu släpper jag det här för ett tag, det ryktas nämligen om utgång ikväll och det vill man ju inte missa.

Du kan ändå inte motbevisa

På en annan plats, i ett annat universum och i en annan tid. Där finns det nog ett annat jag. Och det där andra jag:et är nog precis så vacker och bra som jag önskar att jag vore.

Helt okej fint

Lugna fredagen alltså. Har fortsatt på mitt städa-garderoben-projekt, och endast tagit paus för att promenera och äta hemmagjord falafelpizza med familjen, så det går sakta men säkert framåt. Känner mig smått duktig faktiskt. Nu hoppas jag på att Aleeks (<-det går jättebra att klicka!) ska orka pallra sig till affären så att jag får en anledning till att fördriva tiden med annat än städning, idol och B&J's. Lever ett hårt liv, jag vet.

Dessutom tycker jag att hösten kan hålla sig såhär, utan regn och överdriven kyla. För egentligen är den ju helt okej och emellanåt riktigt vacker.

Klirr i kassan

Mitt lönespec. för sista jobbveckan kom idag. Hade nästan glömt bort det, så det var ju en trevlig påminnelse. Nu har jag dock en hel del planering och lek med siffror framför mig. Har redan skattat men det kan hända att jag har tur och hamnar precis under gränsen i alla fall så att jag får tillbaka vid årskiftet, förutsatt att jag inte får jobba mer såklart. Behöver egentligen spara tills jag flyttar också, så med tanke på det och att det här är pengarna jag ska leva på till februari/mars så känns det skapligt knapert.
  Hur som helst, för den som undrar hur det går med min städning så kan jag tala om att det går bra. Har både hunnit komma en bit och hunnit inse att det troligtvis är ett evighetsjobb. Dessutom är sängen ungefär den enda platsen som går att sitta på, allt annat är täckt med kläder och annat skrot. Värt!

Frukostfavorit

Alla har vi väl någon gång hört att frukosten är det viktigaste målet på dagen, och för mig är det verkligen så. Dessutom är det ju det godaste också! För tillfället har jag en crush på alpros sojayoghurt med vaniljsmak. Den har en lite tjockare och lenare konsistens än sojayoghurt i allmänhet, och så smakar den faktiskt äkta vanilj. Rekommenderas starkt!

Planerna för idag är att jag ska städa ur min garderob, i alla fall börja. Jag har nämligen en relativt stor sådan som från början egentligen är en skrubb, och till saken hör att den är överfylld med diverse bråte, böcker och leksaker från när jag var mellan fyra och tolv år. Jag får knappt ens plats med mina kläder, och det lilla som faktiskt får plats ligger slängt i en enda odefinierbar hög. Så ja, det känns som att det är dags nu!

Pannkakor, scones och kärlek

Det var en snyftig tjej som lämnade sin man på stationen idag, efter en som vanligt fantastisk vecka. Men att komma hem till ett rum, där doften på kudden är det enda som vittnar om att han ens varit där, är nästan det värsta av allt. Man vänjer sig så otroligt fort och det är så himla fint. Trots att jag bara har en liten nittiosäng med halvtrasig fjädring.

Vädret är åtminstone soligt, vilket är uppskattat efter flera dagar med regn och höstrusk. Att promenera är dessutom alltid bra för att skingra tankarna, så det var precis vad jag gjorde.

Och älskling, du är bättre än både pannkakor och scones tillsammans. Så det så.

Ett helt veckoslut

I fredags fick jag chansen att hälsa på i stallet igen, där jag inte satt min fot på åtminstone ett par månader. Det gällde en fotografering av min kompis ponny, som på grund av en envis gammal skada snart inte kommer att vara med oss längre. Otroligt söt är hon i alla fall, och så har hon hunnit sätta en sån där varm och go vinterpäls som är så härlig att dra fingrarna igenom. Försvårar dock porträttfotografering något, men det gick ganska bra ändå!

Lördagen i sin tur bestod av festligheter i Sofias lya. I alla fall för vår del, de andra drog senare ut på krogen. Själv hade jag en tidig morgondag framför mig och mannen min dras med tandvärk (visdomständer är uppenbarligen ingenting att leka med). Det var hur som helst fint att träffa folk och umgås lite.

Största överraskningen var nog ändå Milla som jag inte alls hade väntat mig att träffa där. Mucho fin tjej, så jag blev lite till mig och poserade stenhårt.

Som sagt, söndagen började tidigt och med ännu mer hästrelaterat. Nu var det dock min egen ponny, och hennes nuvarande ryttarinna Tindra, som skulle peppas inför tävling. Bra gick det och de vann sin ena klass på höga poäng. Måste erkänna att jag var otroligt stolt över att få stå bredvid som hästägare, och att ögonen inte var helt torra när de fick ta emot förstapriset och ta täten i ärevarvet. Det är ingen lätt häst och man får inget gratis, så Tindra är väl värd varje framgång!
  Hemma igen var det dags att traska iväg till vallokalen och lägga min röst, för att resten av kvällen följa hela proceduren. Och ja, jag är (minst sagt) uppriktigt bekymrad över resultatet och det stöd Sverigedemokraterna tydligen har i landet och inte minst i Eskilstuna. Något har verkligen gått skrämmande snett och det är inte okej på något sätt. Jag tänker dock inte gå in på detta något mer för tillfället, även om jag nog skulle kunna skriva hur mycket som helst (det är alltid lätt att skriva när man är upprörd), utan släpper helt enkelt allt som har med valet att göra för ett tag. Det känns som att vi alla har tillräckligt att ta in och reflektera över redan.

Inför nittonde september

Det är på allas läppar, surrar i allas öron och fyller de flestas tankar. Jag tror inte att någon har kommit undan, i alla fall inte helt och hållet. Till och med min bror på sexton år håller låda hemma vid köksbordet, pratar högt om idioter och om ohållbara löften. Egentligen är jag inte så insatt som jag skulle vilja vara, det kan jag erkänna på en gång. En sak vet jag dock, och det är att jag faktiskt inte vet hur min situation kommer att se ut om två-tre år. Jag tror heller inte att det i nuläget kommer att ske några radikala förändringar för mig personligen, vad jag än lägger min röst på. Men det finns en grupp, en stor grupp, utan egen talan. En grupp som det, under de gångna fyra åren, har satsats mindre på än vad jag tycker är acceptabelt. Som på grund av vårat nuvarande styre har fått det märkbart sämre. Ja, det är såklart djuren jag pratar om. Och det är bara en av anledningarna till varför jag hoppas på en rödgrön seger i år, och håller tummarna för att min röst gör skillnad. Speciellt för de som inte har en egen.

Gör om, gör rätt (igen)