Full fart i dubbel bemärkelse

Idag har, till skillnad från gårdagen, varit en ganska fullspäckad dag. Började nämligen med att kliva upp tidigt för att hinna träna innan ett läkarbesök som ändå ställdes in, varpå jag istället passade på att handla för att sedan möta upp vänner. Därefter var det dags att spana på vinbrännboll och nya studenter, ta emot varma överraskningskramar, akta sig för efterhängsna getingar och ägna sig åt en hel del tisslande och tasslande. Väl hemma fick jag sedan ett ryck och städade hela lilla lägenheten, trots en överhängande seghet. Och nu sitter jag här, nedkrupen i sängen med ett gott och välbehövligt kvällsmål och en kopp kaffe. Så himla nöjd och tillfreds. Idag har jag hanterat ändrade planer, ovisshet och trötthet med bravur. Haft utrymme för spontanitet och tagit chansen att vara just det. Och allt utan att egentligen reflektera över mina val. Ett obetydligt steg för mänskligheten, sjumilakliv för en liten orkan. Heja livet, nu kör vi!

Det går vidare

Jodå, jag överlever. Igår överlevde jag tillsammans med ett par oerhört fina vänner (bra med campus, de finns bara ett par hundra meter bort) och idag överlever jag genom att äta sen frukost i sängen utan några som helst planer på att göra något mer vettigt av dagen. Och det är okej. Det får vara så. Måste få vara.

Jag vet hur ont det gör när hoppet dör

Och så kommer man till den där punkten då det inte går längre. När man ligger där i mörkret och undrar vem som ska säga något först. Vem som ska släppa bomben. Våga tala. För trots att hans hjärta slår samma lugna slag som vanligt, trots att hans hud är lika varm som vanligt och trots att han kysser mig på pannan precis som vanligt så är ingenting längre som vanligt och vi vet det båda två. Vet det så himla väl. Och visst kan man älska varandra mest i världen men ändå inte tillräckligt. Och visst kan man vara hel trots att man är halv. Men nog gör det ont när hoppet dör. Så förbannat ont.

Askan är den bästa jorden

Nog visste jag att det skulle bli jobbigt. Att bli lämnad. Ensam. Alldeles själv med bara mig. Jag var bara inte riktigt förberedd på hur jobbigt det faktiskt skulle bli. Hur ont det faktiskt skulle göra. Och kanske är det lite mycket som skaver för tillfället. Lite mycket oro i både hjärta och hjärna. Kanske.

Jag vet dock att jag kan. Att jag klarar mig. Jag måste bara våga lita på mig själv igen. Få tillbaka förtroendet och kunna slappna av. Den här sommaren har framstegen trots allt varit fler och kommit fortare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, och det är ju inte så himla konstigt att det är ovant nu. Det är som ett gammalt kapitel som behöver läsas om. Jag har gjort allt och vet vad som står, men nu ska det göras på ett annat sätt. Ett bra sätt. Ett sunt sätt. Och jag läser med andra ögon nu. Kastar om orden och skapar nya meningar. Och liksom sommaren hade sina utmaningar kommer hösten ha sina. Så visst, det är jobbigt och kommer säkerligen att fortsätta vara det på många olika vis. Men med utmaningar kommer utveckling och jag ser fram emot att växa ännu mer som människa. Lära känna mig själv och bli det bästa jag kan vara. Leva mitt liv utifrån mina förutsättningar. Utifrån vem jag är. Utifrån allt jag är.

Avskedsmys och födelsedagsfirande

Igår hade jag besök av några av de kvinnor jag tycker allra mest om, det vill säga Aleeks, Milla, Sofia och Therese. Fantastiska människor vill jag lova! Vi samlades i alla fall en sista gång för den här sommaren innan jag beger mig neråt i landet igen. Åt gott, konverserade och bara hade det fint. Sofia fyllde dessutom passande nog år precis på dagen och det är ju väldigt mycket roligare att fira än ett avsked, om jag får säga det själv.

Och när man fyller år ska man ju såklart ha tårta också, något annat vore ju befängt. Kan även hända att baka är bland det roligaste jag vet och det är ju dumt att inte ta chansen, liksom.

Det blev i alla fall en hygglig skapelse med smak av hallon/citron och vit choklad. Botten består av vit kladdkaka, sedan ett lager hallonröra, tårtbotten av sockerkakstyp, lemoncurdgrädde, sockarkaka igen och så frosting av vit choklad/cream cheese. Toppat med färska hallon och maräng. Gott!

Nu ska jag försöka ge mig ut på en promenad mellan skurarna, för att sedan packa tillbaka alla mina saker i ikeapåsar. Imorgon bär det som sagt av hem till mig igen. Hem hem hem. Till mitt eget. Och visst känns det jobbigt i hjärtat att behöva lämna allt som är mig så kärt här i eskilstuna, men på samma gång längtar jag så att jag håller på att gå ihjäl. Efter det där hemmet som är mitt, efter att få börja skolan igen och mest av allt efter de fantastiskt fina människorna som håller till där och som jag verkligen saknat så oerhört mycket. Väljer att se det som att jag är osedvanligt lyckligt lottad som har hjärtat på flera platser i detta avlånga land. Och det är ju fint. Himla fint.

.

(Och något annat som är himla fint är ni, kära läsare. Tack för att ni återkommer och särskilt tack för era ständigt uppmuntrande och vackra ord. Om ni visste vad det gör. Puss!)

Några kilo stolthet

Ett av de framsteg jag är mest stolt över att ha lyckats med den här sommaren är att jag började äta. Att jag bestämde mig. Att jag vågade. Och det har varit så värt det. Värt all ångest och obehag. Värt alla tårar och all panik. För med varje tugga och med varje kilo jag fått tillbaka har det blivit lite lite lättare. Har jag börjat tänka lite lite friskare. Har jag brytt mig lite mindre. Och jag fryser inte längre så att jag skakar trots att det är sommar och jag har flera lager kläder på mig. Jag vaknar inte med blåmärken om jag sovit konstigt någon natt. Jag kan ha byxor på mig utan att de skaver över höftbenen. Jag har till och med återfått lite av de former som försvann någonstans där på vägen. Och jag orkar så mycket mer. Orkar vara glad och trevlig. Orkar höra av mig och bry mig om mina nära och kära. Orkar längta och drömma. Orkar ta mig igenom toppar och dalar utan att gå sönder. Orkar tänka rätt när det ibland blir fel. Det är helt fantastiskt och även om det såklart fortfarande är jobbigt ibland, och även om min kropp fortfarande inte är helt återställd, så räcker det med att jag påminner mig själv om alla fördelar det har fört med sig för att jag återigen ska vara tillbaka på banan. För som sagt, mitt värde som människa är inte beroende av siffran på vågen. Men mitt liv är. Och jag vill trots allt leva.

Gotland i tio bilder

Som sagt, har så himla mycket bilder från förra veckan att jag knappt vet i vilken ordning jag ska börja. Tvivlar dock på att de är vidare intressanta för allmänheten, tyvärr. Hälften består exempelvis av porträtt på min lillebror i olika situationer. Tveksamt roligt liksom. Några tänkte jag i alla fall visa när jag för en gång skull faktiskt fotat lite. Motivationen har det ju varit lite si och så med tidigare, och det är så fantastiskt fint när den börjar smyga sig tillbaka. Men nog om det, lite såhär har det sett ut:

Vi var framme med färjan samtidigt som sveriges silvermatch i os startade och turen var sannerligen på vår sida när första restaurangen vi besökte hade storbilds-tv (pappa och bror nöjda) och dessutom serverade kanske den godaste pastan (matilda nöjd). Kvällen avslutades sedan med stenplock i fantastiskt vackra lickershamn.

Bodde gjorde vi i min farfars stuga, där vi hade ett helt gäng av dessa fina killar som grannar. Helt okej tycker jag.

Visby besöktes såklart ett flertal gånger, mest för att strosa bland alla fantastiska byggnader. Skulle kunna bo där bara för rosorna och de små kullerstensgatornas skull. Åh.

 

Dessutom tillverkar de den förmodligen godaste kulglassen i hela världen. Alltså dör. Passade på att ta igen för flera år och gissa hur värt det var.

Hängde lite på fårö's sandstränder också men badade aldrig. Är på tok för frusen. Doppade däremot fötterna och var minst lika nöjd med det.

Fotade säkert hundra bilder på får också. Det måste man ju liksom. Gullisar.

 En till gullis. Herregud vad jag kommer sakna denna alltså, vill nästan ta med ner till växjö. Fast bara nästan.

Och världens bästa mamma och pappa såklart. Åh har så fin familj att jag börjar grina lite, så himla söta och snälla och bra. Vet inte hur jag ska klara mig i höst?! Aja, är stor nu. Det går.

Och hej hej, här är jag och såhär såg jag ut mest. Med min kära kånken på ryggen och kameran i famnen. Det var i alla fall en himla fin vecka och jag trivdes bara allra mest. Tänker mycket men tänker bra. Utvecklas som människa och är fruktansvärt tacksam över så mycket. Allra mest över att vara jag. För det finns ju faktiskt ingen annan som är lika bra på att vara jag som jag. Men det återkommer vi till. Puss tillsvidare!

Hemma på fast mark

Nu mina fina, är jag tillbaka på fastlandet igen. Med några fler fräknar på näsan, en lite rundare mage och ett mer harmoniskt sinne än på länge. Och sisådär en sexhundra bilder att kolla igenom och sortera, hah. Himla fint har det i alla fall varit och ni ska få se mer alldeles snart. Puss!

Så mycket men så lite men vi hörs snart igen

Åh, mina fina. Jag har så mycket som jag vill dela med mig av. Så mycket som liksom bubblar. Tankar och känslor. Tro, hopp och lite tvivel. Stolthet och pepp. Åsikter och insikter. Men såklart finns inte tiden och det river lite i mitt hjärta. Vi får vänta ett tag till. Hålla ut ytterligare någon vecka. För som jag tjatat om sisådär ganska väldigt mycket så har jag semester nu, och imorgon flyr jag fastlandet iväg till gotland. Och som jag ska njuta. Njuta av allt det där som jag haft så svårt för de senaste åren. Jag ska umgås med släkt och familj, äta ute och välja det som ser godast ut på menyn, kanske till och med ta ett dopp i havet och annars bara göra precis det som känns fint för stunden. Försöka att inte tänka så mycket. Mest glida med. Men innan jag stänger av den där lilla oroshjärnan, packar det sista och kryper ner i sängen så tänkte jag visa den senaste tidens ganska magra instagramskörd (min riktiga kamera har för övrigt varit utan laddare, så det är allmänt dåligt med bilder för tillfället). Vill någon hitta mig där så heter jag lillHurricane. Och under tiden som jag är borta och jobbar på att ta vara på livet och allt vad det bör innebära, så hoppas jag att ni gör detsamma och tar hand om er själva. Vi är värda allt gott, kom ihåg det. Puss!

var glad igår trots skadat finger / dagens obligatoriska lördagsgodis

godaste falafelsalladen som sista jobblunch / daimsnäckan ni redan sett

jättelång och känslosam ensampromenad / fina flamingos från djurparksbesöket

och så en bild som inte alls är från instagram utan från mammas mobil, men som är så fin att den får vara med ändå. mina allra raraste små hjärtan.

Ett känslomässigt virrvarr

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Det är kanske vad man kan säga om min känslomässiga tillvaro just nu. Håller tummarna för fina hästar och duktiga ryttare (och alla andra som också ställer upp i dessa olympiska spel), trotsar regnet och grillar ändå, kommer oftast ihåg att andas och är faktiskt lite vemodig för att jobbet strax är över. Har ju så väldigt bra arbetskamrater liksom. Och samtidigt som det mest är bra känslor så vaknar jag upp alldeles förtvivlad. Går omkring med en klump i bröstet och emellanåt ett mindre hav bakom ögonlocken. Med en fördämning som knappt håller. Som riskerar att brista vid minsta beröring. Jag vet inte om det är såhär det alltid kommer att vara. Jag vet ju bara att det är såhär jag är. Just nu vet jag bara inte riktigt varför.

Så himla bra helg

Mina små gullungar, hoppas att ni haft en världsfin helg! Det har nämligen jag haft, såklart. Blir ju lätt lite så när man får uppleva den i sällskap av människor som man tycker sådär ruskigt mycket om. I torsdags anlände som sagt min skäggige karl och i fredags bjöds det på hemmafest tillsammans med nya och gamla och mina bästa bekantskaper. Det var så väldigt bra och jag har så fina vänner att jag nästan grinar lite av bara tanken. Att jag vinglade lite väl mycket på vägen hem gjorde kanske inte så mycket när jag hade den tryggaste av axlar att luta mig mot.

På lördagen fanns dock ingen tid för bakfylla då vi planerat att besöka djurparken, och sådant kan man ju bara inte ställa in. Det var förmodligen tio år sedan jag var där och då bor vi ändå precis bredvid. På tiden, med andra ord.

Det var roligt för man kan se roliga djur. Jag gillade exempelvis dessa alpackor. Funderar på att skaffa en egen. Kan få gå med min ponny tänker jag.

Hittade gigantiska marsvin också (kommer inte ihåg namnet men ser ut så). Kul!

Dessa är också ganska lustiga. Slutsats: Djur är kul. Särskilt när de faktiskt får ha det fint för att vara i fångenskap. Blev positivt överraskad.

Idag har jag vinkat av filip vid tåget, gått på skogspromenad med mitt fyrbenta pälsdjur och grillat med familjen. Helgen avrundades sedan med en cykeltur till glasscafeet inte långt härifrån, där det avnjöts glass i stora lass i den fantastiska kvällssolen. Lillebror var som synes mycket nöjd med sin lakritssnäcka.

Och jag var minst lika nöjd med min daim. Första mjukglassen på alldeles för många år och ni må tro att det smakade fint. Nu har jag dessutom bara en (!!!) jobbvecka kvar vilket är så himla galet. Knäppt hur fort det går alltså. Och inte nog med det, om exakt en vecka befinner jag mig på gotland och det är kanske bäst av allt. Wiii.

Och hjärtat slår dubbla slag

Om mindre än ett dygn befinner han sig äntligen sådär nära som han enligt mig kanske alltid borde göra och mitt hjärta slår lite lite snabbare för varje minut som går. Slår snabbare och slår volter och slår slår slår för att imorgon förmodligen nästan stanna. Stanna och stå still så att jag nästan tuppar av för att sedan återuppstå där på perrongen. Åh. Det är ju inte klokt. (Men kom hit nu då innan jag går ihjäl för jag orkar nog inte vänta mer.)