Igår gick den sedan länge inplanerade kräftskivan av stapeln, trots nästan bortblåsta tält och risk för platsbrist. Med kreativitet och en hel del hjärterum så fixar sig liksom det mesta, som tur är.
Det var fint och bra trots att jag faktiskt är lite obekväm med hela den här kräftgrejen. Det knakar och skvätter och luktar och som att inte det vore nog så ser de ju så oerhört ledsna ut där de ligger. Så ja, nog känns det lite i hjärtat alltid.
Jag åt istället nästan en hel paj själv och var således mer än nöjd. Adderar man dessutom ett antal snapsar och några glas vin på det så har ni grundreceptet för en lyckad kväll (och en hejdlöst studsande matilda).
Som grädde på moset hade jag dessa damer som bordsgrannar och det var även de som höll i trådarna och fick allting att gå ihop. Helt klart tre av de finaste människorna jag någonsin stött på, och med dem inräknade är det utan att överdriva ett privilegium att få ha så många fantastiska vänner i sin närhet. Hur som helst så var det en oerhört fin kväll med allt från virvlande, pirrande och pipande till tacksamma tårar och sådant som man annars kanske egentligen helst inte pratar om men som egentligen behövs pratas om.
.
Idag känns det som söndag och jag har mest befunnit mig nerbäddad i sängen. Pekat finger åt hjärnspökena och gjort tvärtemot deras vilja. Har vägrat lyssna. Vägrat ge vika. För hur jobbig denna ständiga kamp än må vara så vet jag vem som kommer att stå som segrare i slutändan. Och då kommer det att vara värt det. Utan tvekan.
