Visst känns det fint att va vid liv

Vi vaknar tidigt på morgonen. Wilma och jag. Tidigt, precis efter att de andra lämnat sängen och åkt till jobbet. Öppnar upp altandörren och låter den fortfarande lite kyliga luften fylla lungorna. Äter frukost och beger oss ut innan asfalten hunnit bli alldeles för het för känsliga små valptassar. Ut i skogen, över fält och över ängar. Låter tiden vara betydelselös och när vi kommer hem igen är vi lagom trötta båda två. Trötta och nöjda. Hon somnar igen och jag plockar bär och tomater från trädgården. Solvarma och söta små tomater. Djupt röda och med så mycket smak att det svider lite på läpparna. Men det är också så ont som det gör.

För en vecka sedan var vi på bio. Jag och några av mina närmaste. Vi såg känn ingen sorg och jag tror att det släppte där och då. Det där ihåliga. Det där ofantliga trycket över bröstet. Det där jag inte orkat ta i. Vågat hantera. Jag tror att det hittade ut där i biomörkret tillsammans med tårarna och skratten. Ackompanjerat av musik jag känner lika väl som mina egna hjärtslag. Till en historia där det sjuka är grunden till allt som är vackert och det skeva är vägen till framgång. Jag tror att det vände just där. I ljuset av endast filmduken och i sorgen och lyckan av någon annans öde. För när jag sedan cyklade hem med kvällssolen i ögonen och hela världen doftade av sommar var det med ett helt annat lugn i själen. Med ett hjärta som plötsligt börjat hitta tillbaka till rätt takt. Min takt. Min egen takt.

Den där lilla fyrbeningen

Men den där lilla då, hur går det med henne? Ja, om någon skulle undra så mår hon bara bra. Är i full färd med att tappa alla sina mjölktänder och beter sig ungefär som en treåring med adhd. På uppåttjack.

Och så är hon alldeles alldeles underbar, såklart. Det finaste i hela min värld. Jag har nog aldrig skrattat så ofta och hjärtligt som jag gör tillsammans med henne, och jag tror att hon fnissar ganska gott hon med.

Men mest av allt kan jag inte förstå vad jag gjorde innan. Utan henne. Under täcket, i knäet eller farandes runt benen. När jag inte behövde ha ögon i nacken eller passa hela tiden dygnet runt. Så ensamt, trist och långtråkigt det måste ha varit. Mitt lilla hjärta. Min kärlek och mitt allt.

Om varma sommarnätter i juni

Solen skiner och det är så himla varmt. Vi är barbenta och förväntansfulla och har hällt över vinet i petflaskor för att inte bli upptäckta. Små och gudomligt söta jordgubbar för tjugofem kronor är nerpackade tillsammans med picknickfilten och kängorna skaver lite sådär som de gör en molnfri sommardag. Bussen tar oss mitt ut i ingenstans och en liten endagars festivaloas och förfestar gör vi mitt ute på en äng i sällskap av andra glada och fina personer. Lite längre bort går ett gäng hästar och betar rofyllt medan flugorna surrar omkring utan att det gör något. Där på filten på ängen diskuteras bara sådant som är livsviktigt. Som kärlek, feminism och att få vara den man vill. Eller den man är. Till exempel. När eftermiddagen blir till kväll dansar vi till musik av skiftande kvalitet, bråkar med mansgrisar, äter mozzarellaburgare, röker flera cigaretter på raken och är bara så himla lyckliga över att äntligen få vara i varandras sällskap. Över att få ha det så bra.

När jag väl landar hemma i min egen säng och natten övergår till gryning är jag så tacksam. Tacksammast av alla kanske. Över att jag har världens bästa vän. Över vilka fina personer jag får chansen att möta. Över att jag får uppleva dessa äventyr. Tacksam över vad varma sommarnätter i juni har att bjuda på och över hur fint livet kan vara. (Tack småland för en av mina bästa helger denna sommaren.)

För det måste vara bra

Är nere på en av fyra. Nästan färdig, nästan fri. Stackars kroppen repar sig förhoppningsvis snart men hjärtat exploderar så fort jag tänker. Så fort jag råkar känna efter lite för mycket. Så jag låter bli. Orkar inte riktigt. Inte nu. Orkar inte behöva utstå allt det där som väller fram på insidan. Det där orkanliknande känsloregistret jag knappt vet vad jag ska göra med. Så när jag svarar att allt är helt okej. Att det är bra. Då är det bra. Det är bra det är bra för det måste vara bra.