2013-12-25

Äntligen småland!

Jag kapitulerar. Flyr fältet. Tar sista tåget tillbaka till växjö trots att julen knappt är över för jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara systern som vrider sig i ångestplågor på julaftonsmorgon. Orkar inte vara dottern som bara önskar sig döden. Orkar inte vara barnbarnet som efter dubbel dos sömnpiller sover sig igenom den enda släktträffen på ett halvår.

Högtidsdagar är mer än jag klarar av. Sociala tillställningar tillsammans med de som vet men ändå inte. För många klappar på huvudet. För mycket medlidande. Alltid synad, alltid granskad. Sedan jag gick ner så himla mycket i vikt är det dessutom ännu värre, det slutar aldrig förfölja mig. För i samma stund som någon blir sjuk är det som att alla gränser suddas ut och kroppen blir till allmän egendom. Det är den fortfarande. Jag har inte lyckats ta tillbaka den och för varje kilo växer sig självhatet till utomjordiska proportioner. Jag är alldeles för medveten, föraktar det jag ser i spegeln. Även utan den ständiga påminnelsen.

Så ja, nu är jag tillbaka i småland. Efter alldeles för lite tid med min fantastiska och högt älskade familj. De skulle bära mig runt månen om det så krävdes. Men alla lever, alla har haft det bra trots allt. Och det är väl kanske allt som betyder något.

2013-12-22

Mot eskilstuna!

Om ett par timmar tar jag mina hundbarn under armen och kliver på tåget som tar oss till eskilstuna. Ett av alla hem. Hemma som i hos mamma och pappa. Egentligen känns det som att julen hade kunnat utebli detta år, men allt är värt för att få träffa familjen och i synnerhet lillebror igen. Han bor i helsingborg nu och vi har inte träffats sen i somras. Det bästa med julen har alltid varit honom. Min stora fina lillebror.

Och med detta vill jag bara önska er en trevlig helg med vad det nu kan innebära. Jag hoppas att ni får vara glada och må bra, att vi får det allesammans. Själva eller med de ni önskar att umgås med. Glöm aldrig bort hur fina och bra ni är. Puss och kram!



2013-12-20

Från sjutton till tjugotvå

När vi träffades första gången var jag sjutton, snart arton. Gick media på gymnasiet i eskilstuna och hade rödbrunt hår med stor lugg. Inga tatueringar. Inga piercingar. Med ett bubblande pophjärta och huvudet bland molnen.

När vi träffades första gången var du arton, skulle fylla nitton. Lång och mager, med snaggat hår och svarta sidenlakan. Fjortonde februari och massor med snö. Kallt men ändå inte för jag var så himla kär i dig. Sådär hopplöst tonårsförälskad som bara en sjuttonåring kan vara och om inte annat kan du ju alltid fråga min mor. Hon retar mig fortfarande. Säger att jag var hysterisk. Alldeles tokig. Och jag var ju det. Tokig. I dig.

När vi träffas den här gången är jag tjugotvå, klädd i vårjacka trots att det är mitten på november. Går runt runt i evighetscirklar på stationen i växjö. Röker ett halvt paket billiga mentolcigg på en kvart. Väntar. Längtar. Är så nervös att benen skakar. Hur kysser man någon vars läppar redan är kyssta? Hur gör man om allt en andra gång? Gör om och gör rätt? För det måste bli rätt. Den här gången måste det bli rätt.

När vi träffas den här gången är det precis som att allt har hänt men samtidigt inget. Du lyfter mig från marken sådär som du gjorde då och jag fnittrar som en sjuttonåring när de värsta spänningarna släpper. Vi kramas länge, flätar samman händerna och dina läppar är perfekta. Helt perfekta. Vet du om att jag älskar dina läppar?

Det må ha tagit oss flera år. Flera långa år. Lyckliga år och världens jobbigaste år. Traumatiska och fantastiska. Händelserika och fruktansvärt tråkiga. Men när vi träffas den här gången är det liksom meningen. Den här gången är det bara du.

Och mitt indiehjärta? Det bara slår och slår och slår.




2013-12-18

Kärlek och verklighet

Är i kalmar igen. Mår bra här. Mår bra av vetskapen att han kommer hem från jobbet, kramar om mig och säger att han saknat mig också. Av att han kokar kaffe på morgonen. Lagar mat som jag annars aldrig fixat. Mår bra av hans fingertoppar. Hans sätt att se på mig. Att jag kan spegla mig i hans ögon och bli alldeles knäsvag istället för att vilja gå under. Mår bra av att vara kär i någon som faktiskt är kär i mig. Trots allt.

Imorgon åker jag dock hem till växjö igen. Är tvungen att åka tillbaka. Tidigaste tåget för de sista intervjuerna till examensarbetet. Jag vet inte hur jag ska orka, bara att jag måste. Det får vara tillräckligt när benen inte riktigt bär. När jag knappt vaknar på morgonen eller ens klarar av att andas. Det måste vara tillräckligt.

Och tack, ni fina. För er tid, ert stöd och alltid lika kloka ord. Det värmer så himla mycket i hjärtat. Och jag vet ju, att oavsett hur mycket i livet som går åt fel håll så har jag så mycket att falla tillbaka på. Så mycket villkorslös kärlek. Sån där som aldrig sviker. Och det, det är jag så fruktansvärt tacksam för. Alltid.

Pälsplåster, i vått och torrt.

2013-12-14

Du liknar döden, drömmens syster

Nerbäddad i soffan med två atarax i kroppen. En valp på fötterna, den andra sover i sängen. Hon satt i fönstret när jag kom hem, min lilla silverhund med de långa benen. Tittade efter mig. Har väl aldrig blivit så glad. Jag grät lite när hon tryckte sin kind mot min hals, precis som att hon förstod. Älskade pälsplåster.

Idag brast det. Efter en vecka med stegrande ångest imploderade jag. Ringde akutnumret till mottagningen och sa bara att snart dör jag. Det är inte på lek längre. Jag måste få hjälp, nu. In till jourhavande läkaren i vit rock som läst min journal. Som lät mig berätta. Om panikångesten. Om ett självskadebeteende som jag lyckats jobba bort för flera år sedan men som plötsligt blossat upp igen. Om hur jag förlorat kontrollen som jag alltid annars besitter, på ett eller annat sätt. Om min rädsla att inte överleva till måndag.

Hon tittar mest. Nickar lite. Talar om för mig att det går över. Går över? Jag vet att det går över. Efter alla år med ständig ångest vet jag att den kommer i vågor. Alltid mer, alltid mindre. Den här gången är det dock annorlunda, jag känner mig alldeles för väl för att inte ta det på allvar. Frågan är bara hur det går över. Det är inte en slump att bipolära toppar självmordsstatistiken och nu sitter jag ju här. Ber om all hjälp jag kan få. Jag vill inte vara en del av den siffran. Har lovat mig själv att inte vara.

Blir hemskickad med en karta lugnande. Ett påklistrat leende och ett halvdant handslag. Vad det hjälper vet jag inte. Kanske tar det ändå udden av något. Det finaste är i alla fall en pojkvän som tror på mig, vänner som inte bryr sig om de kommer försent till den stora julfesten och en familj som är beredd att köra alla mil bara för att finnas där. Jag önskar att jag kunde överleva bara för er. Puss.


2013-12-12

Allt utom rosa moln och gulliga kattungar

Jag är ju helt utan medicin sen snart ett halvår tillbaka, vilket emellanåt är skitjobbigt (men mest så himla skönt). Jag har egentligen inte reflekterat så mycket över det. Känner ju liksom mer, såklart. Är mer lättpåverkad. Lite skörare. Att jag varit och till viss del fortfarande är nere har med mina skov att göra och är tyvärr svårt att medicinera bort. Men ja, mer än så? Kanske.

Idag var vi i skolan för första gången på jättelänge såhär i uppsatstider. Vi har små personliga grupper som vi kontinuerligt träffas i och har gjort sedan typ andra terminen. Det är bra. Vi samtalar och utvecklas i vår yrkesroll. Handledaren jämförde, utan att veta om mitt tillstånd, mitt beteende nu och då. Inte för att lägga någon slags värdering i det utan mer för reflektion, och jag har inte ens tänkt på det själv. Att jag var lugn, bekväm med mitt ansvar och mer strukturerad. Idag är jag mest bara överallt och ingenstans. Det blev så himla tydligt då, när någon annan påpekar skillnader jag lever med varje dag.

Ibland undrar jag hur jag ska klara mig. Som jag får kämpa nu, varje dag och hela tiden. Jag vet inte ens vad som är mitt normaltillstånd längre. Jag vet att jag kan göra otroligt mycket själv, men jag är så fruktansvärt beroende av att resten av världen snurrar åt rätt håll för att ens hålla mig på benen. Och jag vet att det inte är värt att oroa sig så mycket, men det är fruktansvärt nedbrytande att som knappt vuxen inte kunna leva livet fullt ut.

För let's face it. För att jag ska ha förutsättningarna att undvika allvarligare skov bör jag hålla mig borta från alkohol, socker och nikotin. Jag ska helst gå och lägga mig klockan tio varje kväll, gå upp klockan åtta, röra på mig varje dag och hålla samma tider plus rutiner med de dagliga sysslorna. Planera allt som ska göras minst en vecka i taget och hålla mig till det så strikt som möjligt. Sen ska alla yttre faktorer helst av allt samverka med detta, inte förändras eller komma med överraskningar. Varje liten utsvävning är en risk. Annars finns medicinen. Den där ständigt återkommande medicinen. Men då räcker det inte med en, utan det handlar om ett helt gäng. Substanser som bryter ner min kropp och förlamar min hjärna. Som inte låter något komma in.

Så nej. Det är inte kul, hur vi än vrider och vänder på det så är det liksom pest eller kolera. Det går inte ens att försköna. Göra något vackert eller poetiskt av. Och minst en gång om dagen vill jag bara ge upp. Lägga mig ner och dö. Hur mycket orkar en människa? Hur länge? Och vad är egentligen värt i slutändan? Åh, du lilla liv. Ibland blir jag bara så ledsen på dig. Ibland och ganska ofta.


Jag skulle kunna dö nu, med kinden mot din hals

Fem år senare. Fem hela år. Tänk vad mycket som kan förändras men samtidigt vara nästan precis samma. För sjutton eller tjugotvå, det spelar liksom ingen roll. Fjärilarna är ändå samma. Fladdret i maggropen är samma. Kolsyran i blodet är samma. Jag är vimmelkantig och fnittrig och svag i knäna men hjärtat slår hårdare än på mycket mycket länge. Slår ihjäl all form av tvivel. Dunkar högre än rädslan för katastrof. 

Och, han är min.

2013-12-09

I've been waiting to smile

Visst är jag rädd, precis som alltid. Att vara rädd är väl något slags standardtillstånd hos mig nu för tiden. Det har liksom blivit så efter alla förmaningar, dödsdomar och ett ständigt spirande självhat. Men någonstans där under, långt långt där inne, börjar kevlarskalet krackelera. Mjukas upp, bit för bit. Sakta men säkert och även om jag fortfarande är kanske sämst i världen på att hantera all form av närhet så går det åtminstone framåt. Och även om jag fortfarande har panik emellanåt så vill jag ändå våga. Jag vågar vilja. Och det är så jäkla stort.


2013-12-03

Säg hej till Esther!

Förresten kanske jag ska passa på att presentera vår nyaste lilla familjemedlem, mellanpudeln Esther! Varför ha en när man kan ha flera och det är så fruktansvärt mysigt med bebis igen. Äntligen har Wilma fått sig en kompis och vi är så himla glada över att hon är vår.


2013-12-01

Och jag glömmer bort att andas.

Tjugotvå med impulskontroll som en femtonåring. Monster som inte finns under sängen men som istället aldrig lämnar mitt huvud. Jagar mig när jag är som mest lättåtkomlig. Som mest sårbar. Kramar mitt hjärta. Stryper syretillförseln till mina lungor och jag kan inte längre sitta kvar. Måste upp och måste gå, måste ut och måste bort.

När ångesten slår till är jag som ett rådjur i strålkastarljusen. Fryser skräckslagen till is. Fastnar mitt i språnget. Glömmer allt jag någonsin varit och allt jag någonsin kommer kunna bli. Den här gången dör jag det är jag helt säker på för det är slut nu och inte ens mitt liv är värt att spelas upp i revy. Jag är tjugotvå men fortfarande femton och det blir inte mer än såhär.

Men jag dör förstås inte. Inte den här gången heller.



2013-11-28

Jag är feminist, en skitarg sådan.

Ibland vet jag inte vad jag ska säga. Ibland vet jag inte vilka ord jag ska ta till på grund av all denna uddlösa ilska som obönhörligt tar över hela min kropp. Som nu. När han vars namn jag inte ens vill skriva ut har gjort det igen. Ni kan istället läsa det här. Sen läser ni My's fantastiska svar här.

Det ÄR en ständig kamp att vara kvinna. Den som en gång öppnat sina ögon kan liksom inte bortse från strukturerna som alltid är närvarande. Jag tycker själv att jag är relativt förskonad, åtminstone i jämförelse. Det finns de som går igenom saker jag inte ens kan föreställa mig i min värsta mardröm. Jag klarar mig bra. Jag är på en plats där de flesta lyssnar när jag sätter ner foten. Reflekterar och förhoppningsvis försöker se saker annorlunda. Idag blir jag oftare tagen på allvar. Men jag har också varit utsatt för övergrepp, kämpar mot ätstörningar och har en sexualitet som inte är min egen att njuta av (oavsett om det handlar om homo- eller heterorelationer). Saker som jag inte förrän nu kan koppla samman med hur samhället ser ut i större perspektiv. Det är saker som präglat hela min tonår och som fortfarande påverkar mig, mer än jag ibland vill tro. Kanske hade jag inte varit så sjuk idag om jag inte blivit utnyttjad under dessa redan så sköra år? Om jag hade vetat att det inte går till på det viset. Om jag varit medveten om mitt värde som människa. 

Det låter kanske grymt att dra det så långt, men oj så många jag mött med liknande historier. Liknande känslor. Alla på grund av beteenden som är socialt konstruerade av samhället. Som är fruktansvärt djupt rotade och accepterade, men inte omöjliga att ändra på. Så nästa gång du säger till mig att inte vara så arg så ska du veta att jag är det för alla utsatta kvinnors skull. För att jag är beredd att slåss för mitt och mina medsystrars liv. För att ingen ska behöva råka illa ut på grund av vad hen har mellan benen.

Jag är feminist, och en skitarg sådan.

(i alla fall ibland)

2013-11-26

Så tack för att du vågar trots att jag trevar

Och det gör ont. Det gör ont när han ser på mig och ler sitt sneda leende. Det gör ont när han säger att han är glad att jag finns till. Det gör ont när han lägger sitt hjärta i min hand och jag inser att jag skulle kunna göra precis vad som helst med det om jag bara ville. Jag skulle kunna hoppa och stampa och skrapa det i gruset men han vågar. Han vågar lita på mig och jag som är beredd att springa för våra liv vet inte längre hur jag ska bete mig.

För hur gör en när en plötsligt får spela huvudrollen i historian om ett liv. När en plötsligt får ta plats, ta del av känslan av att vara någon. Betyda något. Att vara behövd. För utan att han vet om det har han dragit upp mig på fötterna. Satt mig i en position där vi är jämlikar.

Och det gör ont. Gör ont och är nytt och bortglömt. Jag är livrädd och långt utanför min bekvämlighetszon. Han talar fint och med stora ord som jag knappt vågar ta i min mun på grund av allt det där som fortfarande gnager så på min ryggmärg. På grund av att vara den det är synd om. På grund av att så många gånger blivit gjord till ett offer. Av att inte vara behövd. 

Så tack, kära du. Tack för att du inte vacklar i min orkanvind. Tack för att du alltid ger mig svar när jag frågar varför du är så himla knäpp som vill vara med just mig. Tack för att du vågar när jag fortfarande trevar och för att du förlitar dig på att jag kommer att finnas kvar imorgon och om tio år. Tack för att du tycker om mig på grund av att jag är jag och inte trots att jag är som jag är.

För jag tycker så himla mycket om dig också.

2013-11-03

Dansar fastän hjärtat brister



Och plötsligt är du där. Jag har inte varit ute på ett halvår och plötsligt är du den jag springer in i. Ramlar in i. Snubblar in i. Du med samma fina ögon och snälla blick och jag ryggar instinktivt tillbaka innan du hinner fånga upp mig. Jag tror att vi kramas men jag har druckit jäger så ingenting är egentligen säkert. Du säger hej hur är det det var längesen. Och jag säger som vanligt att det är bra och ja det var grymt längesen. Jag hör knappt vad du svarar för musiken som ljuder. Basen som slår. Blodet som rusar och pulsen som dundrar. Vi skiljs åt. Jag röker tre cigaretter på raken tillsammans med några jag tycker mycket om och sen dansar vi oss svettiga i två timmar till. Danar dansar dansar. Dansar för att hjärtat blöder. (Jag trodde ju en gång på det här.)

2013-10-05

Bloggar du inte längre?

Jodå. Det är klart att jag gör. Vi har bara haft lite distans, jag och bloggen. Jag har saknat den men jag har också saknat orden. När någon har frågat hur det är har jag svarat att jag orkar inte ens känna efter för det gör alldeles för ont. Det gör egentligen inte ont i jämförelse med hur det varit men ont för att detta är mitt liv. För att jag behöver gå igenom samma jävla sak om och om igen. Och visst går det att göra mycket men inte allt. Bättre men aldrig bra.

i love u
Igår var jag utanför lägenheten utan hund för första gången på i alla fall ett par månader. Jag och Wilma är runt på äventyr mest hela tiden men med henne är allting enkelt. Hon är energin. Själv är jag en blöt liten fläck på golvet. Typ. Men lagom press och myrsteg. Det får vara jobbigt och svårt och jag får vara helt slut idag. Det är okej. Förhoppningsvis går det bara framåt nu.

Sen tycker jag för övrigt att ni ska läsa detta, skrivet av en mycket kär vän till mig. Om hur det är att vara i en relation med en bipolär person. Kvickt, roligt och mitt i prick. Kanske hörs vi snart igen. Puss!

2013-08-12

Att våga längta



Sedan den där söndagen i juli har jag börjat komma i takt med mig själv. Liksom i fas. Det var så längesedan att jag inte ens minns när den känslan senast infann sig. Kanske inte i harmoni men åtminstone i någon form av trygghet. Ett lugn. Och jag vågar mig ut nu. Jag vågar att inte bry mig. Jag är inte alls där jag varit men jag vågar drömma lite igen och jag vågar känna. Vågar skratta och gråta och längta efter något. Någonting. Någon.

Att äntligen vara hemma


2013-08-09

Sista sommarlovsdygnet i en varm hemstad

Är inne på sista sommarlovsdygnet i eskilstuna. Sista dygnet av av två hela månader. Två varma solskensmånader som bara andats lugn. Återhämtning. Sommarloven innebär alltid en stor förändring för min del. Förändring och utmaning och mentalt arbete. Det är som att jag kan leva en höst och vinter och vår i taget och sen måste allt få sjunka in. Omarbetas och förankras.


Och även om det alltid ser olika ut så är det mycket som är samma. Samma botten och samma himmel. Förra sommaren gjorde jag mig av med så mycket smärta. Så många spöken. Den här sommaren har jag blivit medicinfri. Fri. Smaka på ordet. Jag är fri och jag känner det i kroppen. Känner det i själen och i hjärtat och i huvudet. Och vad som kommer hända nu vet jag inte, precis som med allting annat här i livet, men jag vet att jag ska ta mig tillbaka. Tillbaka från den skada som en försvunnen livsgnista, lite hjärtesorg och inte alltid så snälla mediciner kan göra. Jag står i startgroparna på riktigt nu. Och det får väl bära eller brista. Jag tänker inte vara rädd något mer.

2013-07-28

Visst känns det fint att va vid liv


Vi vaknar tidigt på morgonen. Wilma och jag. Tidigt, precis efter att de andra lämnat sängen och åkt till jobbet. Öppnar upp altandörren och låter den fortfarande lite kyliga luften fylla lungorna. Äter frukost och beger oss ut innan asfalten hunnit bli alldeles för het för känsliga små valptassar. Ut i skogen, över fält och över ängar. Låter tiden vara betydelselös och när vi kommer hem igen är vi lagom trötta båda två. Trötta och nöjda. Hon somnar igen och jag plockar bär och tomater från trädgården. Solvarma och söta små tomater. Djupt röda och med så mycket smak att det svider lite på läpparna. Men det är också så ont som det gör.


För en vecka sedan var vi på bio. Jag och några av mina närmaste. Vi såg känn ingen sorg och jag tror att det släppte där och då. Det där ihåliga. Det där ofantliga trycket över bröstet. Det där jag inte orkat ta i. Vågat hantera. Jag tror att det hittade ut där i biomörkret tillsammans med tårarna och skratten. Ackompanjerat av musik jag känner lika väl som mina egna hjärtslag. Till en historia där det sjuka är grunden till allt som är vackert och det skeva är vägen till framgång. Jag tror att det vände just där. I ljuset av endast filmduken och i sorgen och lyckan av någon annans öde. För när jag sedan cyklade hem med kvällssolen i ögonen och hela världen doftade av sommar var det med ett helt annat lugn i själen. Med ett hjärta som plötsligt börjat hitta tillbaka till rätt takt. Min takt. Min egen takt.

2013-07-19

Den där lilla fyrbeningen

Men den där lilla då, hur går det med henne? Ja, om någon skulle undra så mår hon bara bra. Är i full färd med att tappa alla sina mjölktänder och beter sig ungefär som en treåring med adhd. På uppåttjack.


Och så är hon alldeles alldeles underbar, såklart. Det finaste i hela min värld. Jag har nog aldrig skrattat så ofta och hjärtligt som jag gör tillsammans med henne, och jag tror att hon fnissar ganska gott hon med.


Men mest av allt kan jag inte förstå vad jag gjorde innan. Utan henne. Under täcket, i knäet eller farandes runt benen. När jag inte behövde ha ögon i nacken eller passa hela tiden dygnet runt. Så ensamt, trist och långtråkigt det måste ha varit. Mitt lilla hjärta. Min kärlek och mitt allt.


2013-07-16

Om varma sommarnätter i juni

Solen skiner och det är så himla varmt. Vi är barbenta och förväntansfulla och har hällt över vinet i petflaskor för att inte bli upptäckta. Små och gudomligt söta jordgubbar för tjugofem kronor är nerpackade tillsammans med picknickfilten och kängorna skaver lite sådär som de gör en molnfri sommardag. Bussen tar oss mitt ut i ingenstans och en liten endagars festivaloas och förfestar gör vi mitt ute på en äng i sällskap av andra glada och fina personer. Lite längre bort går ett gäng hästar och betar rofyllt medan flugorna surrar omkring utan att det gör något. Där på filten på ängen diskuteras bara sådant som är livsviktigt. Som kärlek, feminism och att få vara den man vill. Eller den man är. Till exempel. När eftermiddagen blir till kväll dansar vi till musik av skiftande kvalitet, bråkar med mansgrisar, äter mozzarellaburgare, röker flera cigaretter på raken och är bara så himla lyckliga över att äntligen få vara i varandras sällskap. Över att få ha det så bra.


När jag väl landar hemma i min egen säng och natten övergår till gryning är jag så tacksam. Tacksammast av alla kanske. Över att jag har världens bästa vän. Över vilka fina personer jag får chansen att möta. Över att jag får uppleva dessa äventyr. Tacksam över vad varma sommarnätter i juni har att bjuda på och över hur fint livet kan vara. (Tack småland för en av mina bästa helger denna sommaren.)

2013-07-04

För det måste vara bra

Är nere på en av fyra. Nästan färdig, nästan fri. Stackars kroppen repar sig förhoppningsvis snart men hjärtat exploderar så fort jag tänker. Så fort jag råkar känna efter lite för mycket. Så jag låter bli. Orkar inte riktigt. Inte nu. Orkar inte behöva utstå allt det där som väller fram på insidan. Det där orkanliknande känsloregistret jag knappt vet vad jag ska göra med. Så när jag svarar att allt är helt okej. Att det är bra. Då är det bra. Det är bra det är bra för det måste vara bra.


2013-06-19

Multiplicera det med tusen

Om någon skulle fråga när jag är som allra mest mig själv skulle jag inte behöva tänka så mycket som en sekund. Om någon skulle fråga när jag är som allra mest mig själv så är svaret bara så himla självklart. Om någon skulle fråga skulle jag säga att jag är som allra mest mig själv precis när lördag övergår till söndag, på ett trångt och svettigt dansgolv eller egentligen vart som helst med en delad box vin i kroppen. Om någon skulle fråga skulle jag svara att det är i ett hörn på det där caféet, där inga samtalsämnen är dåliga samtalsämnen och där det inte spelar någon roll vilka som hör. Om någon skulle fråga skulle jag också kunna svara att det är på balkongen, rökandes flera cigaretter på raken i kyla eller blåst eller regn eller strålande skolsken. Så om någon skulle fråga när jag är som allra mest mig själv skulle jag inte behöva tänka så mycket som en sekund. Om någon skulle fråga är svaret bara så himla självklart. För det är överallt närsomhelst och hursomhelst så länge det är med dig. (Och nu, när jag på fyrtio mils avstånd säger att jag saknar dig kan du multiplicera det med tusen. Och ändå skulle det knappt vara i närheten.)


2013-06-14

Sov gott hjärtat mitt.

I tisdags tog hon sina sista andetag. Min allra finaste i denna värld. Mitt hjärta och hon som varit min lycka i så många år. Den största personligheten som gått i ett par järnskor och med en gnista som aldrig brann ut. Jag är så tacksam att det var nu. Att jag fick hinna hem. Att hon inte hann bli sämre. Att hon fortfarande kunde glädjas åt tillvaron och hänga med i omgivningen. De sa att hon levde upp av att ha mig tillbaka och det kan mycket väl ha varit så för hon är ju min andra halva. Jag är hennes. Orsaken till att det var dags nu är en obotlig sjukdom där medicinerna inte tog som de skulle. Det var dags nu för att det inte fanns någon återvändo. Det var dags nu för att hon inte skulle behöva lida mer. Och det var fint. Hon fick äta gräs för första gången på många veckor och somna in i trygghet. Värdigt och utan smärta. Ett gott avslut på ett fantastiskt ponnyliv. Ett älskat ponnyliv. Sov gott, mitt hjärta.

2013-06-03

Om ett dygn; sommarlov!

Imorgon har jag min sista skoldag för den här terminen och sen tar jag valpen och åker hem till den röda villan i eskilstuna. Tar sommarlov. I tre långa månader. Låter det som varit vara och får se var den här sommaren tar mig. Förhoppningsvis till nya utmaningar som får mig att växa lite till. Utvecklas lite mer. För jämfört med förra så är den här sommaren så himla annorlunda (men ändå alltid samma).


Och det ska bli så skönt. Att få vara nära hela familjen och umgås med oerhört saknade vänner. Njuta utav att bara vara. Av att bara kunna njuta. Men som alltid är det ju såklart jobbigt att lämna livet här. Lämna de där som kanske står mig allra närmast och det som är mitt alldeles eget. Separationsångesten är något av det värsta jag bär på och lång tid har redan gått åt till att bearbeta  detta avsked som ändå är relativt kort. Jag kommer ju faktiskt tillbaka. Till och med innan hösten. För helt och hållet kan jag ju inte hålla mig borta. Jag älskar ju detta, trots allt. Och er.

2013-05-21

Love it will not betray you, dismay or enslave you

Hon som känner mig allra bäst är här i ett dygn. Hon som fostrat mig till en del av den jag är idag och som även kallas min mor är på smålandsbesök och hon säger att här finns det ju minsann en hel drös med stiliga karlar det är ju bara att välja. Och jag ser de där axlarna fast nu med tröja på och nickar bara. Tänker att ja lilla hjärtat hör du det. Hör du det eller lyssnar du bara inte? Och hon säger men du har ju alltid nöjt dig med att tråna på säkert avstånd. Att se men knappt röra. Att inte komma riktigt nära. Och nog är det så. Trånar på säkert avstånd utan att riskera att någon ska krossa mina drömmar. Ta sönder den fantasivärld jag byggt upp och som är så svår att dela med sig av. Som är så mjuk när verkligheten är så hård. Och hon har ju nästan alltid rätt. Min lilla mor. Självklart nästan alltid rätt. Och som jag förbannar min egen oförmåga eller kanske min egen rädsla inför att leva synkroniserat med resten av världen, med fötterna på jorden och med tillräckligt mod att riskera de skrapsår som kan vara priset. Med tillräckligt mod för att våga chansa. Våga stanna kvar. Stanna upp. Aldrig trasig men åh så jävla skör.


2013-05-09

Mitt vilda lilla hjärta



Jaa. Visst är hon ljuvlig alltid. Och visst är det helt omöjligt att se sig mätt. Så glad och vild och varm och go och trött och kärleksfull att det inte finns ord som är tillräckliga. Mitt lilla lilla hjärta med de långa långa benen.



Och tur är väl det för då kvittar det ju nästan att sömntimmarna är ytterst få. Eller att hela lägenheten ser ut som ett upp och nedvänt kaos. Eller att hon gärna uträttar sina behov under soffan eller att hon drar in både löv och grus och diverse annat smuts från promenaderna.



För med de där pepparkornsögonen och den där varma lilla magen är allting förlåtet. Och när hon kryper upp och med en nöjd suck lägger sig tillrätta i knät värmer det i själen likt inget annat. Åh.

2013-04-28

Lördagsnätter och orkanvindar

Jag vet inte. Jag kan inte. Eller jag kanske kan. Men min separationsångest kan inte. Och det är därför jag säger tack men nej tack nio gånger av tio. I förebyggande syfte. Utifall att jag vet inte men kanske just därför. För att jag inte står ut med att för en liten stund vara allt och i nästa ingenting. För att jag inte är bekväm med att låta någon komma nära. För att människor försvinner. För att någon har gjort mig så himla illa. För att någon för längesedan tog allt.

söndagskurering

Men ja. Hursomhelst. Igår skulle vi dvs Kajsa och jag plus sällskap "dricka lite vin" och "gå på spelning" då "det ju snart är valborg" men en kan ju "ha det lite trevligt ändå". Och jodå. Visst gjorde vi allt det där. Och nog hade vi det trevligt. Upphöjt med hundra, ungefär. Och ja alltså min bakfylla idag. Den är ungefär också lika bra. Men åh, det är verkligen helt galet hur precis varje kväll med den där bruden blir helt fantastisk, oavsett vilka planerna egentligen är. Livet med henne är förmodligen det bästa jag har, och kanske speciellt när det handlar om att släppa allt till de sista låtarna innan stängning eller gå hand i hand genom ett hav av folk när någon säger där är ju de där två jag ser dem överallt. Och jag är så stolt. Över henne, över mig, över oss. Min finaste trasdocka.

Och ja, nu ser resten av veckan ut lite såhär:
Måndag: Praktik.
Tisdag: Läkarbesök och valborgsfirande
Onsdag: Ledighet
Torsdag: Praktik och påhälsning från hemstaden
Fredag: Sista praktikdagen!
Lördag: HÄMTAR VALPISEN!!
Söndag & vidare: Valpmyyyys....!


2013-04-25

Glitterkragar och pastellklänningar


Torsdag igen och jag pendlar mellan hopplöshet och känslan av att kunna ta hela världen med storm. Med en flodvåg bakom ögonlocken och en orkan i bröstet. Trillar fram för att sedan explodera. Precis som alltid. Egentligen. För vad är väl en gnista när hela skogen kan brinna och mamma som fortfarande ringer varje kväll tio i tio lyssnar tålmodigt och säger du är fantastisk vilken tur att jag fick just dig. Och ja, vem skulle jag annars vara. Vem annars har jag någonsin varit. Men så gör jag ju som jag gör. Sådär som jag gör när min egen kontroll plötsligt är beroende av någon annan. Någonting annat. Något som inte ens är någonting. Kanske. Och det får väl vara så också. Jag har annat att tänka på. Typ som pastellklänningar, glitterkragar och sena lördagsnätter. Eller som läkarbesök och valpförberedelser. Åh, du lilla livet. Vad ska det någonsin bli av dig.

2013-04-21

Om konsten att älska


Och jag övar. Övar på att älska. På att älska utan att vara rädd. Utan att gå under. Jag övar på att förstå att de inte kommer säga jag behöver dig inte men det är okej. Jag vill vara med dig men jag klarar mig lika bra utan dig. (För de säger inte det de säger du är minst lika viktig och jag behöver dig och det är inget fel med det.) Och det är svårt trots att jag aldrig blivit bränd. Aldrig blivit lämnad, krossad eller bedragen. Aldrig fått vingarna kapade. Men jag har fått hjärtat skrapat i gruset och det svider fortfarande. Sådär som varma ärr i solsken. Stryker du över dem kommer de alltid att kännas. Göra sig påminda. Så jag övar. Övar på att älska. På att älska människor som behöver mig för att de älskar mig. Och det, det är det finaste av allt.

2013-04-16

Första halva veckan som tjugotvå

Okej. I onsdags fyllde jag alltså tjugotvå. En riktig ålder, som min lillebror säger. Och jag vet inte det men nog har det varit min bästa halva vecka som tjugotvå någonsin. Lite såhär såg det ut:

Onsdag: Yr av glädje i huvudstaden med fantastisk sällskap för att uppleva sisådär en och halv timma av ren eufori. Mumford & Sons på scen och således en revansch för den där sommarbesvikelsen som tog evigheter att komma över. Och oj. Vilken revansch sedan. Så. Himla. Bra. Ord är överflödiga.

Torsdag: Vaknar upp i den röda villan med grå knutar och får krama om hela lilla familjen plus ponny och det var kanske bästa starten på alltihopa. Ett tåg tillbaka för att snart snart snart få komma igång med helgen på riktigt.

Fredag: Hem till den andra av alla mina familjer dvs finaste kajsa och robin för att stöka runt inför stundande 66årskalas. 23+22+21 nämligen och alla i april. Klart det blir festligheter.

Lördag: Ballonger, tårta och familjemiddag med alla föräldrar plus några syskon på förmiddagen och alla de andra som en också vill fira med på kvällen. Ändlöst med vin i box, fuldans och ett enda stort töcken av lycka. Älskade människor och knepiga somliga. Ett oj nu är klockan snart morgon och ut i natten som aldrig blev kall och resten är ju historia.

Söndag: Gårdagens utstyrsel och solen i ögonen, på väg mot hotellet och mor och far för att (bak)fyllekäka bufféfrukost halv nio på morgonen. Den där känslan av att dygnet aldrig slutat riktigt och efter att ha uträttat alla små ärenden som en kan göra när det finns någon som kör bar det av tillbaka till gårdagens stökiga lägenhet. Lite plock och pyssel men mest framstupa sidoläge och grundligare genomgång av alla eventuella äventyr. Sedan uppryckning, en källarteater och långkramar för att till slut studsa hela vägen hem från nästan sista bussen utan att bry sig om något eller någon men med en orkan i hälarna.

Och så var det med det. Världens bästa och första halva vecka som tjugotvå. Nu är det mest allting på samma gång. Drivs mer eller mindre enbart av koffein och för mycket av sådant jag inte riktigt kan definiera. Vågar definiera. Vild i hjärnan och popcorn i knäna, med vårvindar under ännu lite för sköra vingar. Det kan ju bli precis hur som helst. Det där lilla livet.

Kajsa, yours truly, Tina, Elin & Emma
fröken olsson bakom kameran
(tack för bilden jag stal)

2013-04-14

Mänsklig värme snälla kom närmre

Klockan är inte sjufyrasju men i alla fall sjufemåtta och jag har varit tjugotvå i snart fyra dygn. Jag har sovit i tre timmar, ska upp om två minuter och har haft världens bästa födelsedagskalas. Ute är det redan ljust men det gör ingenting för om två minuter kommer jag fortfarande att minnas hur din bara axel känns mot min kind. Och det är bra så. Ibland är ju trettiosju grader celsius allting som behövs.

2013-04-07

Kyss mig så att nånting händer

Tvåsamheten. Den där fina, sprudlande, jobbiga eller smärtsamma tvåsamheten. Som kan vara allt och ingenting. Hela himlen och samtidigt helvetet. Det har varit så mycket med den nu och kanske är det våren. Kanske är det våren och solen och fågelkvittret. Människorna eller bara omständigheterna. En slump eller så kanske jag bara ser med andra ögon. För jag kanske saknar den. Lite. Tvåsamheten. Jag kanske saknar att vara lite för full på väg hem i duggregnet klockan sex på morgonen, liggandes raklång mitt i vägen på den blöta asfalten för att kolla på himlen och träden medan någon sitter bredvid och säger ligg du där vi har inte bråttom jag håller koll så att det inte kommer några bilar. Och jag kanske saknar att vakna sjufyrasju på morgonen och kyssa någons axel och tänka du är värd att dö för. Jag kanske saknar att hångla på köksbänken och jag kanske saknar att någon säger du är speciell och menar speciell som knäpp i huvudet och samtidigt finast av alla. Någon som älskar mig när jag är som bäst och när jag är som sämst och det där lilla däremellan. Kanske saknar jag det. Lite. Som en fingerspets.


Men mest av allt är jag rädd. Totalt livrädd för att förlora mig själv igen. Förlora mig själv igen nu när jag äntligen blivit hel. För mitt hjärta är ju helt. Helt så länge det endast tillhör mig. Jag är aldrig så stark som när det endast tillhör mig. Och om det är något jag lärt mig är det att uppskatta mig själv för allt jag är och acceptera mig själv trots allt jag inte är. Och det går bra. Nästan hela tiden faktiskt. Men det är ju det där. Att så fort jag speglar mig i någon annans ögon blir allting bara så fult och skevt. Så naket och så smärtsamt. Så jag vågar inte. Inte ens komma i närheten. För jag vet precis hur ont jag själv kan göra. Och jag vill inte vara där igen.


(Och jag kanske egentligen inte saknar tvåsamheten för den enda tvåsamheten jag vet är ju vi och även om jag saknar den tvåsamheten och fortfarande gråter till alla låtar som handlar om dig så vet jag ju att det som inte är trasigt inte heller går att laga. Att det finns kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. Och det bränns. Fyfan vad det bränns.)

2013-04-01

Premiärtur på torra gator i värmande sol


Apropå nytt på den materiella fronten så fick dessa puderrosa små skapelser äntligen komma ut på en premiärtur idag. Min röda måndag har nämligen bestått av lunch, tv-spelande och det första riktiga balkonghänget för i år, självklart med sällskap av min bästa Kajsa. Så himla fint. Är inte riktigt pepp på att ta tag i vardagen redan imorgon men det får väl vara så. Om en månad har jag nästan sommarlov och hur sjukt är inte det? Snart där. Iiih.

2013-03-31

Lugna dagar och vårshopping

Jag är kvar hemma över påsk. I växjö alltså. Orkade inte åka. Saknar mamma och pappa och lillebror och ponny men får se dem snart. Istället stannade jag kvar på campus när mer eller mindre alla försvann härifrån och efter några dagar av isolering vet jag knappt huruvida det är lördag eller söndag. Söndag tror jag. Och ställt om klockan har jag faktiskt gjort. Annars fixar jag lite här och knåpar lite där. Äter sötsaker och försover mig trots att det inte finns någon tid att passa. Skriver långa utkast om kärlek som kanske publiceras någon dag och shoppar upp nästan alla pengar jag har. Tänker att det löser sig ändå, klänningar behöver en ju alltid. Och idag ska nog fortsätta i samma stil. Hade planerat att vara produktiv men har ännu inte gjort hälften av vad som fanns på schemat. Typ som att rensa garderoben. Men äsch, kommer väl snart ikapp.


Klänning & strumpor; topshop.se
Skor & strumpbyxor; asos.com
Solglasögon; romwe.com


2013-03-24

Finhelg och separationsångest

De där helgerna. Som är så flyktiga men ack så fina. Som en vill hålla i handen och aldrig släppa. Som en vill hålla hårt hårt i och aldrig låta gå. Jag tror egentligen inte att jag har söndagsångest i den rätta bemärkelsen. Ni vet den där som infinner sig när det går upp för en att det är måndag om bara några timmar. Måndag och vardag. Tidiga kvällar och matlådor. Jag tror inte att det är söndagsångest. Det är separationen det är fel på. Jag kan inte. Det går inte. Att släppa taget är en omöjlighet. Och jag vet inte hur många gånger folk förmodligen uppfattat mig som otrevlig för att jag inte tagit farväl. För att jag bara vinkar och går. Ler lite och försvinner med raska steg. Men jag fixar det bara inte. I samma stund som jag vänder mig om raseras hela min inre värld. På riktigt. Alla har vi väl någonting vi är fobiskt rädda för. För mig är det separationer och kräks. Som tur är har jag överlevt genom att bara säga hejdå vi ses igen och att alltid vara den som går innan tåget stannar vid perrongen. Aldrig titta bakåt. Aldrig vända om.


Men så kan en ju fylla helgerna med sådant som är fint att ha i backspegeln också. En baggis med idel bra människor i den närmaste omgivningen, såklart. Tidig fredag, kalaslördag, söndagsbrunch med mitt hjärta och sedan en helkväll med Gardell och gott sällskap. Inte alls pjåkigt. Imorgon blir dessutom min lilla bäbis en hel månad vilket ju även det är alldeles galet. Här har jag väntat i ett år och nu finns hon. Livs levande. Sex veckor till och så är hon här. Min lilla Wilma.

2013-03-18

Mitt trasdockshjärta


Om jag fick önska en sak vore det att alltid ha lördagsnätter tillsammans med mitt fina hjärta. Mitt hjärta med det röda håret och mitt hjärta som har så mycket kärlek att ge. Som är så ärlig och rak och äkta och så oerhört stark men samtidigt precis sådär känslig som jag. Som ger så mycket av sig själv att jag nog aldrig kommer att komma i närheten av allt hon är och som ser det fina i alla människor hon möter. Hon som är så vacker utan att veta om det och som lär mig hur det är att faktiskt våga låta någon komma nära. Hon som utan tvekan vågar låta mig komma nära. Som får mig att känna mig viktig. Som vågar låta sig vara viktig för mig. Och om jag fick önska en sak skulle det vara att alltid ha vinbubbel i magen, dans under fötterna och en tro på något bättre i minusgrader under en stjärnklar himmel. Hand i hand med tumvantarna på och med sten i kängorna fast det gör ju faktiskt nästan ingenting. Ingenting gör ju nästan någonting för det blir ändå alltid bra. Tillsammans med henne blir det alltid alltid så himla bra. Vi är så himla bra. Mitt hjärta och min älskade trasdocksvän. Du är det finaste.

2013-03-15

Om att kämpa med och mot och för sig själv

Det värsta med att vara sjuk är att jag inte kan styra själv över mitt mående. Jag kan vara hur duktig som helst. Hålla mina tider. Mina rutiner. Sätta gränser. Ta min medicin och gå till läkaren som jag ska. Jag kan tänka positivt. Tänka att det blir bättre. Sysselsätta mig med sådant jag tycker är fint och givande. Ta mig ut och umgås, prata med människor och fortsätta kämpa på. Om och om igen. Men det värsta är att det inte alltid spelar någon roll. Att det ibland ändå kvittar. Ungefär åttio procent säger de är upp till mig. Resten får jag helt enkelt leva med. Överleva med. Jag får helt enkelt finna mig i att gå till sängs och inte vilja vakna mer. Acceptera de gångerna då det enda som hjälper är att låsa in sig på toaletten och andas i fyrkant. Fokusera på att inte falla sönder helt. Att besegras. För det blir aldrig bra (men alltid bättre). Och det är precis där vi är nu.



Och nu är det ju så att jag inte får välja. Jag får inte välja att inte vara sjuk. Jag får inte välja att må bra. Jag får inte välja mina förutsättningar för att kunna må bra. För så fungerar det på universitetet. Dyslektiker eller personer med ADHD är berättigade stöd men som kroniskt psykiskt sjuk är du inte värd det minsta. Antingen är du med eller så är du det inte. Hoppa av, ta studieuppehåll eller sjukskriv dig. Att få längre skrivtid, slippa jobba nästan fulltid och samtidigt plugga eller undvika att behöva pendla flera timmar till praktiken (trots att jag ändå påpekade redan förra året att jag nog inte skulle klara just det) är bara att glömma. För såna som jag. Som vi. Vi finns inte. Vi får inte vara med trots att vi besitter precis lika mycket och många gånger till och med mer kompetens än flera andra. För jag är fantastisk på det jag gör. En riktig jävla tillgång. Jag behöver bara ha schyssta förutsättningar och som student är det tydligen att glömma. Som student ska du bara finna dig. Så jag fortsätter att slåss. Att vara arg och envis. Att kämpa. Med mig själv, mot mig själv och inte minst för mig själv. För det jag är värd. För allt jag är värd.

2013-03-03

Den enda vägen uppåt nu är ner

För två dagar sedan orkade jag knappt gå till affären. Igår dansade jag så att fötterna värkte och ville aldrig gå hem. Idag vaknade jag och fnissade så att tårarna rann. Det är livet längst ut på kanten. Livet på den inte så styva linan. Det är vardagen då en ringer till mamma och gråter för att en är så rädd att krascha. Det är en dag emellan då ingenting blir någonting. Det är en morgondag då det inte finns några gränser för vad som är möjligt. Det är högt och det är lågt. Det är svart och det är vitt. Det är himmel och helvete och jag är kanske ständigt jagad men springer alltid med lätta steg.


hey i love u

 Och ibland är kanske allt man behöver att någon tar ens hand och säger att fan va bra vi är vi klarade denna skitvecka nu firar vi allt vad vi kan. Och ibland är kanske allt man behöver en armkrok och två delade cigaretter på raken trots blåst och kyla. Att få vara någons älskling om så bara för en skål. Att dansa dansa dansa. På vardagsrumsmattor i kök över kullerstensgator och på ett trångt dansgolv. Ett snart är väl hela stan här de där två ser man ju alltid. Att önska att det aldrig skulle vara över för att sedan stå på en mack klockan halv tre på natten och säga förstår du hur bra vi faktiskt var. Ibland är det kanske allt man behöver för att den lilla ångestnerven ska trasslas upp en aning. Jag är så säker.


Och idag har jag mest trotsat bakfyllan och istället passat på att vara i solen. Ätit brunch med en av favoritbrudarna och druckit te i en solstol med den andra. Skrattat och njutit av energin som äntligen kommit åter. Borde förmodligen ha prioriterat lite annorlunda men å andra sidan måste livet ibland få gå före. Resten ordnar sig ju. Som så många gånger förut. Hellre lycklig än något annat. Alltid.

2013-02-27

En liten lycka på fyra ben

Alltså hörrni. Vet ni vad? Jag ska bli mamma! Valpmamma, förstås. För så kan en ju göra om en inte vill leva ensam. Bilda sin egen familj. Och nu har hon alltså kommit till världen. Min lilla italienska vinthund. Så sent som i måndags och alldeles alldeles perfekt.


Något vardagsnamn har hon ännu inte fått, ty jag har alldeles för många på lager. Det får helt enkelt komma när det kommer. Hos mig är hon i alla fall, om allt går som det ska, om tio veckor. Och ni må tro att jag är lycklig. Så ja, håll nu tummarna för att allt blir bra snälla ni. Detta är min livsinvestering.

2013-02-24

Mellolördag och godsaker

Efter visst velande blev det en synnerligen lugn helg för min del. Vi kör liksom lite varannan nu i praktiktider, när tid och ork tryter. Det är dock inte så illa ändå. Särskilt inte när en har så fina vänner i sin närhet. Igår bjöds det exempelvis in till mellomys i min enkla boning och är det mys så är det ju och vad är då inte bättre än lite hembakat? Den här gången blev det två sorters muffins som mina allra bästa emmor snällt smaskade i sig (med en del hjälp av mig såklart).


Choklad/banan och hallon/citron. Inte så pjåkigt alls och utöver detta även en himla go kväll. Och jag tycker ju om dessa brudar så väldigt väldigt mycket. Smartare och mer vettiga tjejer får man leta efter alltså.


(Olssons bild på gottebordet)
Och ja, så är det återigen söndag precis sådär som söndagar är. Knappt ett ciggpaket kvar på kortet, kyla och snålblåst. Jag går mest som på nålar. Längtar efter våren och är inte alldeles nöjd med att det är dags att kliva upp tidigt imorgon igen (men för varje jobbig dag som passerar kommer en bra närmre). Nu, lite skrivarbete som jag borde gjort för längesedan och sen sängen. Det blir bra.


2013-02-22

Lite som i leksaksaffären

Det finns väl otaliga saker att roas av. Paddla kajak, klättra i berg eller simma bland hajar är några exempel. Själv älskar jag att gå till optikern. Inte för att köra en synkoll utan främst för att kunna frossa i snygga, fula, tantiga, lustiga, stora eller små bågar. Jag har dock inget synfel. Inte ens lite. Spelar ingen roll hur många undersökningar jag går igenom, de hittar ingenting och jag förblir glasögonlös. Tur då att en kan snylta på sina blindstyren till vänner ibland, så när Emma skulle till optikern idag hade jag satt upp mig som sällskap för längesedan. Ni må tro den lyckan alltså. Lite som ett barn i en leksaksaffär och för en stund kunde jag åtminstone drömma om att vara stolt ägare till ett par fräsiga bågar.


Nu är drömmarna tyvärr inte i närheten av verkligheten, men jag har åtminstone en nödfalls-vinflaska på kylning. Utifall att det hastigt och lustigt skulle bli dags för äventyr, menar jag. Det beror lite på min rödhåriga vän och om jag ens orkar förflytta mig från min plats vid köksbordet. Just nu är jag för trött för att koka en kopp kaffe. Så mycket för att vakna sådär onödigt tidigt som jag av någon anledning gjorde idag. Dåligt tänkt, du lilla orkanhjärna. Annars har jag ju åtminstone fått min portion roligheter för denna dag. Tacktack.

2013-02-20

Nästan som sportlov

Hej! Jag har nästan sportlov. I alla fall så nära ett sportlov en kan komma som universitetsstudent. Dvs. jobbar halva veckan hemifrån medan skolungdomarna roar sig i snön/fjällen/med annan vinteraktivitet. Sitter egentligen mest och tittar på snölandskapet utanför och dricker varm sojamjölk med vaniljsocker och är ganska nöjd med att slippa promenaderna i snöstorm alldeles för tidigt på morgonen. Ungefär. Har det ju ganska gott. Katten med. Puss!


2013-02-17

Så skriver jag ändå

"Nu tycker jag allt att du bloggar lite dåligt" och "ja jag vet men jag gör ju inget annat än sitter på en buss, jobbar/pluggar eller tar vara på tiden med er" och "men skriv om det då!" Så nu gör jag det. Skriver ändå. Trots att det inte finns så mycket eller kanske egentligen för mycket att skriva om. Ty ack så innehållsrikt livet kan vara när det egentligen kanske inte händer så mycket. Och så många tankar som kan sättas igång men som inte får tid att omvandlas till ord. Det är lite synd men ibland är det annat som får lov att gå före. Som liksom får ta platsen. Typ som att spendera alla hjärtans med first aid kit och de man håller allra närmast eller som att leka charader och skratta sig halvt fördärvad en helt vanlig men ändå ovanlig lördag. Eller som att gå på våffelkalas hos någon man egentligen inte känner men det är ju himla fint ändå så varför säga nej och sedan skynda vidare på inflyttningsfest med alltid lika härliga klassisar. Som nya varma kramar och vänskap man undrar hur man kunnat existera utan och ett hjärta som slår och slår för livet så som det är värt att leva. Jag är så himla privilegierad.



2013-02-03

Solstrålar och vårglädje

Åh herreminje, nog är det full rulle alltid. Några hundra olästa blogginlägg att ta igen och skolgrejer att skriva såhär på en söndagskväll. Vill mest stanna kvar i min varma lilla bubbla men är trots allt så himla glad. Mest av allt glad. Det är så roligt att vara vid liv. Att få tillbringa veckan på praktikplatsen jag trivs så bra på. Att när helgen kommer som vanligt få dricka lite för mycket vin och dansa tätt ihop med de jag tycker så mycket om. Att få njuta av den fantastiska vårsolen, vara ensamma tillsammans, kolla på halvbra tv och äta glass i varsin del av soffan. Jag är så glad för varje dag jag kan kliva upp, klappa mig själv på magen och bara vara tillfreds med tillvaron. Vara tillfreds med att vara jag. Och så blir jag så glad för att jag är glad.

Lördagsfrukost i lugn och ro.

Kanske är detta min bästa tid. Min bästa tid när det blir ljusare för varje dag. När alla soltimmar fortfarande ligger framför oss. När hela omgivningen, människorna och världen, vaknar till liv och skakar av sig det tunga vintertäcket. När energin sakta återvänder och småfåglarna kvittrar som aldrig förr. Det är sannerligen något visst och jag lever ju för att längta och våren måste vara gjord för just detta. Så jag är glad och jag längtar. Längtar och njuter av det som komma skall. Som fortfarande ligger på framtiden. Som kommer med våren. Det här kommer att bli så bra.

2013-01-26

En liten hyllning och lägesrapport

Det rör sig mycket i det lilla orkanhuvudet just nu. Eller kanske egentligen alltid men mera nu. Sådär som det är ibland. Sådär som det kan vara när det inte riktigt är som en vill. När en inte vet vad en vill. När en måste kapa av och stänga ner. Prioritera och rikta energin. Ni vet ju. Ni har ju varit med förut. Lever gör jag hur som helst och bättre går det för varje gång. Så sent som i veckan slog det mig även att jag faktiskt är behövd. Att jag har människor som behöver mig. Som faktiskt vågar behöva mig. Vågar och vågar och det känns helt otroligt. Stort och fantastiskt. Tidigare har jag nämligen gång på gång fått motsatsen sakligt förklarad för mig. Att jag bara får utan att kunna ge tillbaka. Att jag inte klarar av att ge och att det helt enkelt är så. Att det är okej. Men det är inte så. Jag kan faktiskt ge. Jag må leva i en orkan av känslor men nog kan jag ge. Hur mycket som helst och mer därtill. Och jag har härmed bevisat, mest för mig själv men också alla inblandade, att jag klarar mig kanske till och med bättre på egna ben. Att jag inte är beroende av, men likväl behöver, mina nära och kära. Precis på samma sätt som de behöver mig. Som de vågar behöva mig. Och det gör mig så fruktansvärt stolt. Att få betyda något för dessa människor. Att kunna ha en jämlik relation och att bli sedd för den jag är. Med allt jag är. Så tack ni som känner er berörda, för att ni alltid ställer upp och för att ni vågar låta mig göra detsamma. Ni är bäst.


 I skrivande stund upplever jag hur som helst min första dansfria helg sedan höstterminen började. Har gått ut på praktik (som är så jävla rolig) och jobbar nästintill heltid plus pluggar utöver det. Går i väntans tider och drömmer om valptassar och vårblommor. Önskar att dygnet hade fler timmar men får nog ihop det ändå. Mår bra ändå. Det går nog uppåt nu.

2013-01-15

Apati och twitter

Lite för trött och lite för mycket att göra. Väntar på böcker som snart är en vecka sena och som behövs för en tenta som ska in på fredag. Är för uppgiven för att ens bli stressad. Har för lite energi för att ens orka bry mig. Det får lösa sig på något sätt och om inte så går det väl ändå. På något vis. Vill ju mest bara sova hela dagarna alternativt dansa hela nätterna. Så i väntan på bättre tider kan de som vill alltid hänga med på twitter. Ni hittar mig som lillHurricane, såklart.


2013-01-09

Om att leva på hoppet

Jag kan vakna upp på morgonen och vara så jävla arg. Så ledsen och frustrerad. Uppgiven på grund av att jag känner som jag gör. Att jag är så skör. Att ångestnerven klämmer innan jag knappt hunnit öppna ögonen. Att det till och med når mig i drömmarna och att jag ibland gråter innan jag ens fått chansen att vakna på rätt sida. Vägen upp blir liksom dubbelt så lång. Upp från ett jävla avgrundshål. Tar så mycket energi som knappt finns. Inte alltid såklart, men med jämna mellanrum. Och jag vaknar så jävla arg för jag vill ju så mycket mer.


Så jag bara längtar. Drömmer mig bort och fantiserar om sådant som kan komma att bli. Drömmer om framtiden och det som inte är nu. Och visst sägs det att man ska leva i nuet men det finns fan inget jävla carpe diem i detta tillstånd. Inget att ta tillvara på. Inget att fånga eller som jag kommer att sakna. Inget jag missar eller förlorar. Mitt enda hopp är ju att morgondagen blir lättare. Att morgondagen eller åtminstone dagen efter det eller kanske dagen efter den dagen blir bättre. Bara någon dag eller en dag. Vilken dag som helst egentligen för det händer bara inte idag. Inte just nu. Och jag har så himla mycket fint att se fram emot i livet att jag ju åtminstone kan glädjas över det. Längta och tråna och hoppas. För den glädjen man en gång har känt kan ju ingen ta ifrån en, oavsett om det visar sig sluta i besvikelse eller inte. Så det är därför jag drömmer. Det är därför jag är tacksam för varje dag jag kan lämna bakom mig. Det är därför jag längtar efter nya gryningar och nya kvällar. Någon av dem kommer ju att bli bättre. Och jag vet ju, att om det inte vore för min egen drömvärld så skulle jag förmodligen inte sitta här idag. Inte orka. Igen och igen. Dag ut och dag in och varje kväll. För visst handlar det om hoppet. Alltid det där hoppet.