2013-08-12

Att våga längta



Sedan den där söndagen i juli har jag börjat komma i takt med mig själv. Liksom i fas. Det var så längesedan att jag inte ens minns när den känslan senast infann sig. Kanske inte i harmoni men åtminstone i någon form av trygghet. Ett lugn. Och jag vågar mig ut nu. Jag vågar att inte bry mig. Jag är inte alls där jag varit men jag vågar drömma lite igen och jag vågar känna. Vågar skratta och gråta och längta efter något. Någonting. Någon.

Att äntligen vara hemma


2013-08-09

Sista sommarlovsdygnet i en varm hemstad

Är inne på sista sommarlovsdygnet i eskilstuna. Sista dygnet av av två hela månader. Två varma solskensmånader som bara andats lugn. Återhämtning. Sommarloven innebär alltid en stor förändring för min del. Förändring och utmaning och mentalt arbete. Det är som att jag kan leva en höst och vinter och vår i taget och sen måste allt få sjunka in. Omarbetas och förankras.


Och även om det alltid ser olika ut så är det mycket som är samma. Samma botten och samma himmel. Förra sommaren gjorde jag mig av med så mycket smärta. Så många spöken. Den här sommaren har jag blivit medicinfri. Fri. Smaka på ordet. Jag är fri och jag känner det i kroppen. Känner det i själen och i hjärtat och i huvudet. Och vad som kommer hända nu vet jag inte, precis som med allting annat här i livet, men jag vet att jag ska ta mig tillbaka. Tillbaka från den skada som en försvunnen livsgnista, lite hjärtesorg och inte alltid så snälla mediciner kan göra. Jag står i startgroparna på riktigt nu. Och det får väl bära eller brista. Jag tänker inte vara rädd något mer.