2013-06-19

Multiplicera det med tusen

Om någon skulle fråga när jag är som allra mest mig själv skulle jag inte behöva tänka så mycket som en sekund. Om någon skulle fråga när jag är som allra mest mig själv så är svaret bara så himla självklart. Om någon skulle fråga skulle jag säga att jag är som allra mest mig själv precis när lördag övergår till söndag, på ett trångt och svettigt dansgolv eller egentligen vart som helst med en delad box vin i kroppen. Om någon skulle fråga skulle jag svara att det är i ett hörn på det där caféet, där inga samtalsämnen är dåliga samtalsämnen och där det inte spelar någon roll vilka som hör. Om någon skulle fråga skulle jag också kunna svara att det är på balkongen, rökandes flera cigaretter på raken i kyla eller blåst eller regn eller strålande skolsken. Så om någon skulle fråga när jag är som allra mest mig själv skulle jag inte behöva tänka så mycket som en sekund. Om någon skulle fråga är svaret bara så himla självklart. För det är överallt närsomhelst och hursomhelst så länge det är med dig. (Och nu, när jag på fyrtio mils avstånd säger att jag saknar dig kan du multiplicera det med tusen. Och ändå skulle det knappt vara i närheten.)


2013-06-14

Sov gott hjärtat mitt.

I tisdags tog hon sina sista andetag. Min allra finaste i denna värld. Mitt hjärta och hon som varit min lycka i så många år. Den största personligheten som gått i ett par järnskor och med en gnista som aldrig brann ut. Jag är så tacksam att det var nu. Att jag fick hinna hem. Att hon inte hann bli sämre. Att hon fortfarande kunde glädjas åt tillvaron och hänga med i omgivningen. De sa att hon levde upp av att ha mig tillbaka och det kan mycket väl ha varit så för hon är ju min andra halva. Jag är hennes. Orsaken till att det var dags nu är en obotlig sjukdom där medicinerna inte tog som de skulle. Det var dags nu för att det inte fanns någon återvändo. Det var dags nu för att hon inte skulle behöva lida mer. Och det var fint. Hon fick äta gräs för första gången på många veckor och somna in i trygghet. Värdigt och utan smärta. Ett gott avslut på ett fantastiskt ponnyliv. Ett älskat ponnyliv. Sov gott, mitt hjärta.

2013-06-03

Om ett dygn; sommarlov!

Imorgon har jag min sista skoldag för den här terminen och sen tar jag valpen och åker hem till den röda villan i eskilstuna. Tar sommarlov. I tre långa månader. Låter det som varit vara och får se var den här sommaren tar mig. Förhoppningsvis till nya utmaningar som får mig att växa lite till. Utvecklas lite mer. För jämfört med förra så är den här sommaren så himla annorlunda (men ändå alltid samma).


Och det ska bli så skönt. Att få vara nära hela familjen och umgås med oerhört saknade vänner. Njuta utav att bara vara. Av att bara kunna njuta. Men som alltid är det ju såklart jobbigt att lämna livet här. Lämna de där som kanske står mig allra närmast och det som är mitt alldeles eget. Separationsångesten är något av det värsta jag bär på och lång tid har redan gått åt till att bearbeta  detta avsked som ändå är relativt kort. Jag kommer ju faktiskt tillbaka. Till och med innan hösten. För helt och hållet kan jag ju inte hålla mig borta. Jag älskar ju detta, trots allt. Och er.