2012-12-31

Året tjugohundratolv och löften om en fortsättning

Året tjugohundratolv var året jag inte trodde jag skulle överleva. Året som gjorde mer ont än den värsta tonårsångesten och året då jag befann mig på fler vårdinstanser än vad jag sammanlagt gjort i hela mitt tjugoettåriga liv. Det var året då någon satte ett namn på allt det där okontrollerade som händer i mig och året då jag började äta medicin för att kunna hantera livet. Tjugohundratolv var året då jag tränade två timmar om dagen, gick ned tio kilo och panikgrät över en liten pajbit. Det var året då jag frös så jag skakade mitt i sommaren och året då jag inte kunde sitta på mina köksstolar utan en extra dyna. Det var året då blodet rann långsammare och långsammare i mina ådror och sjuksystrarna sa åt mig att andas annars kan de inte sticka i mina armar. Tjugohundratolv var året då hjärtat gick sönder för kärleken och vi sa vad händer egentligen vad ska vi göra med oss. Det var året då vi bröt upp efter tre och ett halvt år tillsammans. Då det inte längre fanns något vi utan bara ett han och ett jag. Ett jag och ett han.

Var på hultan, dansade till krunis och pussades med han som inte längre är min men fin ändå.

Men tjugohundratolv var trots allt året då jag överlevde. Året som gav mig oändligt stor kunskap och medvetenhet om mig själv och varför jag fungerar som jag gör. Det var året då jag fick stöd att klara av livet på ett fungerande sätt. Det var året då ångesten äntligen började släppa taget och ge rum för finare känslor. Tjughundratolv var året då jag en gång för alla kunde gå till botten med allt det där som hindrat mig från att leva fullt ut. Det var året då jag slutade träna, gick upp alla kilon och kunde äta både lunch och paj på samma dag. Det var året då jag varje morgon ställde mig framför spegeln, klappade på min runda mage och sa att du är så jävla bra som du är och det är allt som betyder något. Om någon är av en annan åsikt så var stark nog att be denne dra åt helvete, du behöver uppenbarligen inte den sortens människa i ditt liv. Tjugohundratolv var året då jag gick på min första, andra och tredje dejt. Då jag vågade säga ja istället för nej. Virvlade på dansgolv och fick höra saker som att hej jag vill bara säga att det verkligen strålar om dig. Det var även året då jag på riktigt fick upp ögonen för hur fantastiska människor jag har i min omgivning. Som är där och som är kvar när det gäller. Som uppskattar mig för att jag är jag och som tillåter mig ta del av de fantastiska personerna de i sin tur verkligen är.

Emma och Kajsa, två av mina största kärlekar i livet.

Tjugohundratolv var botten men också toppen. Jag har varit olyckligare men också lyckligare än någonsin. Och hur klyschigt det kanske än låter så kan jag egentligen inte vara annat än tacksam för detta. För så mycket insikt, kunskap och styrka som jag nu bär med mig in i kommande årskifte, den vill jag helt enkelt inte vara utan. Så tack även till er, för ett enormt stöd och för många kloka och fina ord. Och tack till mig, för att jag orkar försöka vara min bästa vän trots allt vi gått igenom. Som mamma säger: du behöver ingen som tycker synd om dig, du är en överlevare och en kämpe. Nu tar vi sats och sikte mot stjärnorna, för att nöja sig med något annat är det inte tal om.

Sommaren på hemmaplan och gotland som ju nästan är detsamma.

Tjugohundratretton har jag ingen aning om vad det kan ha att erbjuda. Ingen aning om hur jag kommer att må. För så är det ju. Jag kan vara på toppen och inom loppet av tre dagar är jag beredd att ta livet av mig. Och det är väl det här jag fortfarande lär mig att hantera. Som jag jobbar med och som blir bättre. För det tror jag i alla fall, att allting blir bättre och bättre och således även kommande år. Några löften har jag hur som helst avlagt:
  •  Att ta tag i min veganska matlagning igen, bli av med sockerberoendet och hitta en livsstil som för mig är både hälsosam och hållbar.
  •  Att lägga energi på och vårda de relationer som verkligen betyder något.
  •  Att ta tillvara på allt vad detta campusliv har att erbjuda innan det är för sent.

Två veganfrukostar.


Sist men inte minst ska tjugohundratretton bli året då jag håller huvudet högt, putar med magen, ler mycket, andas djupt, och låter hjärtat visa vägen. Gott nytt år finisar!

2012-12-30

Om att vara sin egen största konkurrent

Och min mamma har så rätt när hon säger du måste vara försiktig för vi vet ju hur det blir när du väl bestämt dig för något. Och hon har så rätt för jag vet ju att det inte finns något halvdant. Det finns ingen tvåa när jag tävlar mot mig själv. Och jag vet ju att hon har rätt för jag har varit här förut och jag vet ju att det kan leda mig till fördärvet. Att jag går hela jävla vägen om det så leder mig till döden. Jag vet ju men jag vet också att jag bara kan försöka ta mig själv i handen. Inte ställa mig i vägen utan istället balansera och stötta så gott det går. Förhindra allt för stora snedsteg. Undvika de djupaste groparna. Sen får vi se vart vi hamnar. Se vart det slutar den här gången. 
 

2012-12-28

Dessa veliga känslor

Så var det ju det här med att ge sig av hemåt igen då. Hem till det som är mitt. Hem och tillbaka till det som har blivit både min helg och min vardag. För i takt med att tiden går, desto mindre av mig finns kvar här. Och det är lite sorgligt och lite skönt på samma gång men mest är det väl sådär som livet är.

Lagom putt ponny.

Men som sagt, alltid lite sorgligt. Att lämna de man trivs så bra med. Att åka ifrån de man inte hunnit träffa ordentligt. Att veta att det är månader kvar tills jag får pussa på denna svarta lilla ponnymule igen. Men när jag återvänder är det förhoppningsvis vår och varmt och allt går ju faktiskt så himla fort.

2012-12-26

Den här stan drar ner oss till botten av ån

Och typ ganska så exakt där var min julhelg över. Med en suck av både lättnad och vemod. Lättnad för att alla klarade sig med livet i behåll. Lättnad för att om jag skulle ätit en julmiddag till hade jag förmodligen spruckit. Bara vetskapen om att jag är tvungen att inleda det nya året med ett löfte om en hälsosam livsstil, för att jag alls ska komma i mina fina klänningar igen, är nog. Hmpft. Så kan det gå. Vemod för att det är en himla varm helg i allmänhet. Med familj, god mat och ledighet. Och snö fick vi ju också, till och med. Hur som helst har det varit fantastiskt fint, särskilt som jag lyckligt nog även hann med att sniffa lite på mitt tio dagar gamla kusinbarn. Herregud säger jag bara, blir bebissjuk.

Julfrukost. Vaniljyoghurt toppad m. pepparkaka. Sk*nk- och ostmacka.

Men ja, igår var det ju juldagen och medföljande hemvändarkväll. Rolig grej att få kramas med gamla gemenskaper och kunna svara nej det gör vi nog faktiskt inte när någon säger vi ses kanske? Och det känns ju så lustigt det där, att komma hem ett par gånger om året och allt är ändå detsamma. Vänskapen och människorna och platserna. Vädret och vinden och årstiderna. Det enda som skiljer sig är intrigerna vilka jag knappast har någon koll på. Så där står man, utanför allt drama och ser bara hur människor beter sig mot varandra. Människor man tycker så himla mycket om och som är så väldigt kloka och fina egentligen. Människor som stannat kvar. Några mot sin vilja och några som kanske blivit lite för bekväma. Några som kanske inte vågar. Några som kanske inte längre bryr sig. Och denna undertryckta frustration skjuter som elektriska pilar genom luften. Sprakar och bränns och går ut över relationer som är så mycket mer värda än så. Och där står man. Betraktar de där människorna man tycker så himla mycket om när de beter sig som skit mot varandra. Som mellanstadieskit. Omoget, ogenomtänkt och onödigt. Utan att förmodligen se det själva. Och det är tragiskt. Ledsamt och gör lite ont. För numera, när jag kan se saker och ting ur ett annat perspektiv, så tror jag inte att det egentligen är staden i sig som är deprimerande. Det är vi som skapar den. (Var förändringen du vill se i världen.)

2012-12-24

Familjefrid och trevlig julhelg

Åh. Är så nöjd. Lite för mätt i magen av vegoskinka och julgodis men aldrig för mätt på kärlek. Min fina lilla familj. Att få umgås med dem är förmodligen allt jag kan önska mig när det väl kommer till kritan och ju längre tid jag befinner mig alla dessa mil ifrån dem så uppskattar jag det bara ännu mer. Och så min stora lillebror. Som bara växer och växer som människa för varje månad som passerar. Som är så intelligent och engagerad och driven. Som diskuterar välfärd och politik och som säger att det är bra att jag är hemma. Som brinner precis lika mycket fast på lite annat sätt. Att få ha en sådan människa som honom i sitt liv är ett privilegium, och att dessutom vara bundna via blod är bara en bonus.


Men trots att kärlek i alla dess former kanske är allt jag egentligen önskar mig så är det ju lite svårt att lägga under granen. Med andra ord så fick jag ändå några traditionella klappar. Fina sådana. Ett par grejer bara måste jag visa sedan. Tills dess så hoppas jag att ni har en fantastisk julhelg oavsett hur ni firar eller inte firar. Och tack för att ni är ni och så himla bra. Puss!

2012-12-22

På hemmaplan

Nu är jag hemma i min barndomsstad. Sittandes i min perfekta grop i soffan och tittar på när mor min klär granen. Lyssnar på när lillebror spelar elgitarr utan el. Har just tagit ut två saffransdoftande kakor ur ugnen vilka nu svalnar i snön utanför dörren. Att jag dessutom fick äta ostmacka till frukost känns som värsta lyxen för en student som prioriterar annat.


Men bäst av allt var kanske ändå att få kramas med mitt älskade lurviga lilla odjur på fyrahundra kilo. Lycklig återförening vill jag påstå. Min finaste fina och mitt sprattliga hjärta. Vi dansar fortfarande i exakt samma takt, hur lång tid det än må gå mellan gångerna. Och visst var det efterlängtat men samtidigt olustigt att återvända dit jag för ett halvår sedan blev som allra mest granskad. Dit där folk tog sig sådana friheter att yttra sig angående min kropp och min hälsa utan att veta något alls och vilka vars ord gjorde mig så fruktansvärt illa berörd. Idag fick jag av samma människor höra att jag ser pigg ut (trots att jag är både hemskt trött och sliten efter en stressig period det vill säga inte särskilt pigg alls). Jag vet att de egentligen menar jag ser att du lagt på dig igen nu måste väl allt vara bra. Jag vet också att de bara vill väl trots att det tar lite på samma sätt. Håller istället huvudet högt, ler och säger bara ja tack det är väldigt bra nu.

2012-12-20

Det här med att vara psykiskt sjuk

Mina rara små vänner, jag har fått flera förfrågningar angående om jag inte kan skriva lite om hur det är att vara sjuk och bipolär och allt där omkring. Och jag tycker ju att det här med psykisk ohälsa är något som är så väldigt viktigt att tala om. Något som vi behöver får mer kunskap och förståelse om. Som vi inte ska skämmas över och gömma undan. Därför har jag gång på gång försökt formulera en vettig text. En text som är informativ och enkel och som inte är för lång men som ändå får med allt. Men det är ju så himla svårt. Och att vara just bipolär är ju att vara mycket av allt och allt får liksom inte plats. Så nu tänkte istället överlåta detta till er, vad vill ni egentligen veta? Fråga på så svarar jag efter bästa förmåga och kunskap. Utifrån egna erfarenheter och perspektiv. Och allt från vad själva diagnosen innebär till hur vården och medicinering fungerar till vad man tar sig till när allt är allmänt grått och trist och tråkigt är välkommet. Vill ni bara lätta hjärtat eller dela tankar går det såklart också bra. Så kom igen nu och fråga på. Ingen är någonsin ensam.

#tryggutangarderob


2012-12-16

Dansar fastän du inte är här

Shotar jäger och dricker vin ur petflaska. Dansar till halvdålig musik fastän hjärtat inte brister för det täcker trots allt över ljudet av sms som inte kommer. Möter den där blicken som jag egentligen kanske inte ens vet om jag vill ha för ibland är det väl jakten som är hela tjusningen. Blir pussad på kinden av den där kärleken som inte kan dö men inte heller leva. Halkar sedan hem själv och ensam och undrar ingenting men samtidigt allt. Vill ingenting men samtidigt allt. Är till hälften tom men känner samtidigt kanske allt som går att känna utan att explodera. Det är så. Ingenting och allt. Allting men inget ändå. Och så om och om igen.



Idag har vi mest hängt i min soffa istället för tio minuter härifrån. Tittat på så mycket bättre och musikhjälpen (ni har väl bidragit? om inte så gör. om ni har så gör igen. snart är det ju över). Ätit falafel och för mycket pepparkaksdeg. Vänt och vridit och pratat och tjatat om livet och allt det där som hör till. Livet som är här. Låtsaslivet. Vårt liv. Så himla lustigt. Nu sitter jag fortfarande här och klappar mig på magen som för övrigt känns misstänkt likt ett visst ogräddat bakverk men som är bra ändå för den sitter ju på mig. Varm och mjuk och go och min. Så det så. Nu ska jag och den mjuka men lite onda och mycket mätta magen dock sova. Imorgon ska vi äta julbord och det kräver ju sin uppladdning. Puss.

2012-12-10

Väsentligheter

Skriver utkast på utkast om hjärtsnörp, varm hud och fjärilar med skadade vingar. Vaknar ensam med en stukad handled och vet inte hur det gick till. Halkar omkring i blåst och kyla och kan för allt i världen inte förstå varför de inte sandar någonstans på typ hela campus. Men det var inte det jag ville berätta nu, egentligen. Nej nej. Här följer diverse viktigare saker.



- Ska se mumford & sons!!!!!!!! Äntligen! Gråter typ varje gång jag tänker på det. Tog flera månader från det att de ställde in på hultsfred innan jag klarade av att lyssna igen och nu fick jag tag på biljetter vid det andra släppet och det finns inte ord för hur bra detta är. Att de dessutom spelar på min födelsedag och att jag har en av mina absoluta favoritmänniskor som sällskap är bara helt galet. Lycka!

- Musikhjälpen drar igång ikväll. Kanske bättre än självaste julen. Älskar konceptet och älskar att de har samma programledare som förra året. Myspeppen är så himla hög.


- I somras köpte jag dessa fina tavlor som egentligen är stora vykort och nu i helgen hängde jag äntligen upp dem på väggen. Lite snett och vint men å andra sidan vad är inte det? Bättre sent än aldrig hur som helst.

- Alltså julkalendern. Måste nämna den eftersom att vi är inne på sådant som är bra och den är typ fantastisk? Älskade greveholm och denna uppföljare är verkligen inte fy skam. Kan vara bra gjort eller bero på att jag inte åldras. Möjligtvis en kombination. Alla bör åtminstone ge den en chans.


- Fick en fråga angående vinterjacka och detta är vad jag rockar för tillfället. Så bra!! Kan erkänna att jag egentligen var på jakt efter en stor och gångbar och funktionell sådan men föll när jag fick syn på denna. Hallå, den har öron. Var liksom tvungen. Känner mig lite som en kattunge i leopardkostym alternativt ett vandrande gosedjur och behöver definitivt inte oroa mig för att frysa.


Det var det och det var mycket bra idag. Heja peppen!

2012-12-09

Vakuum, gott sällskap och söndagsbrunch

Lämnade som sagt in uppsatsen i torsdags kväll och tillbringade således min fredag i något slags vakuum. Vad händer nu? Vad gör jag nu? Vad borde jag göra? Så mycket frågor när man glömt bort hur det är att vara helt utan måsten. Satt och stirrade rakt ut i luften tills jag samlade ihop mig själv och istället placerade ändan i en soffa tio minuter från min. Bra sittplats, ännu bättre sällskap och pepparkakor. Inte dåligt alls. Lördagen fortsatte även den på samma vis, vilket gjorde helgen till den lugnaste på hela höstterminen. Om jag inte missminner mig helt, vill säga. Välbehövligt hur som helst. Särskilt som jag både snörvlar och hostar väl oroväckande. Kylan tillsammans med lite för mycket stress sätter sig inte bara i huvudet.


Idag tog jag mig däremot så långt som in till stan för att möta upp min fina Kajsa. Lyxbrunch på favoritstället med bland annat vegokorv, bönor, stekt potatis, ost och diverse frukt och jag var bara så himla nöjd. Som ickeköttis är man liksom inte vidare bortskämd med valmöjligheter likt detta. Nu är jag återigen på plats hemma och har äntligen hunnit med att bleka utväxt plus tvätta håret. Minns inte ens senast det hände. Lättnaden alltså. Hoppas att ni har en fin andra advent och att ni hänger med när allt går så hiskeligt fort. Plus äter mycket pepparkakor. Och lussebullar. Snart jul! Wiiii.

(Och ja, alla bilder är från Instagram. Ber om ursäkt men jag orkar verkligen inte släpa och greja med kameran men vill ju kunna blogga ändå. Känns så tråkigt med bara text. Så det får bli såhär ett tag. Heter för övrigt lillHurricane där om någon är nyfiken. Puss finisar.)

2012-12-06

Och jag kan äntligen andas igen


Idag har jag gått i blommor trots snökaos plus lämnat in mitt livs första b-uppsats trots en felfungerande hjärna. Det är faktiskt helt sjukt. Att vi faktiskt klarade det. Klarade oss. Jag och min snöflinga till samarbetspartner. Fyfan vad bra vi är.

2012-12-05

Jag vill svara att jag känner fan allt

Och jag tänker att det enda jag egentligen vet är att jag faktiskt aldrig kan veta. Jag kan inte veta vad någon annan tänker. Kan inte veta vad någon annan tänker sig veta. Vad någon annan tänker sig inte veta. Och jag tänker att det kanske ändå finns något fint i allt det där som är så läskigt. Något fint i den där skräckblandade förtjusningen som hör till. Som hör till när man kommer på sig själv med att snubbla över kanten. När man plötsligt faller utan att veta om det finns någon där som fångar upp en. När man faller utan livlina. Utan försäkran om ett lyckligt slut. Och jag tänker att jag inte kan veta men jag kan åtminstone känna och jag känner väl fan allt. Allt det där som går att känna i mig.


2012-12-03

Ett skepp katter kommer lastat

Det finns kanske inga bättre sätt att börja dagen på än tillsammans med några av de man tycker bäst om, samlade framför julkalendern för att njuta av en knytkalasfrukost på temat jul. Med risgrynsgröt, glögg, vörtbröd och pepparkakor för att nämna några delar av allt vad det bjöds på. Att hela luften sedan glittrade av långsamt fallande flingor och att pudersnön fortfarande låg orörd var bara en oerhört vacker bonus. Det är så fint att ha så många bra människor samlade på samma plats. Att gemenskapen bara är några få minuter bort. Vill alltid ha det såhär.


Nu längtar jag dock allra mest efter en sovmorgon. Har varit vaken sedan halv sex och fortfarande inte lyckats klämma in tillräckligt med sömntimmar. Skakar i benen och måste koncentrera mig för att helt plötsligt inte börja gråta. Så himla skör. Men ja, ser trots allt ett slut på eländet och idag fick jag dessutom ett gäng katter på posten. Om inte det gör en glad tvivlar jag på att det finns något hopp alls. Tack farmor, för att du gör såna här lustiga grejer. Det värmer.

2012-12-02

Att spränga gränserna

Ibland förvånas jag fortfarande över att jag faktiskt orkar. Att jag klarar av att leva på min egen gräns. Dansa på kanten till stupet. Att ständigt balansera på en skör tråd. Och jag vet ju att jag egentligen kanske borde vara försiktig och jag vet ju att mina behandlare förmodligen skulle gå i taket om de fick höra allt. Men jag kan inte låta bli. Kan inte låta bli att testa lite till. Att ständigt tänja på ramarna de satt upp. Överbevisa de som talar om begränsningar istället för möjligheter och som ser hinder istället för språngbrädor. Inget av det där tjänar liksom något till. För vi vet ju, ingen kan sätta kedjor på en hurricane.


Den här helgen har bestått av typ allting. Klassisk sleepover som när man var mellanstadieliten. Pizza och film, iklädda pyjamas och tätt uppkrupna i en bäddsoffa. Nästa kväll vin och dans och tisseltassel. Första avsnitten av julkalandern och en fint sittande brunch. Första advent med nysnö, kyla och lussebulle. Uppsatsskrivning och bibblanhäng varje dag trots bakfylla, alldeles för få sömntimmar och diverse nervsammanbrott. Befinner mig ständigt i luften och hinner knappt fundera vilket kanske är lika bra. På tisdag planerar jag i alla fall att hinna tvätta och idag har jag faktiskt handlat mjölk och bröd. Bara en vecka kvar med uppsatsen. På torsdag ska skrivdelen vara färdig och det finns inte ord för hur mycket jag längtar. Nu ska jag dricka en tredje kopp varm choklad och sen krypa ner i sängen trots att klockan bara är åtta. Går sönder av trötthet och imorgon är det uppstigning i ottan som gäller. Julfrukost med fina gänget står nämligen på schemat. Så himla bra. Puss ska ni ha.