2013-04-28

Lördagsnätter och orkanvindar

Jag vet inte. Jag kan inte. Eller jag kanske kan. Men min separationsångest kan inte. Och det är därför jag säger tack men nej tack nio gånger av tio. I förebyggande syfte. Utifall att jag vet inte men kanske just därför. För att jag inte står ut med att för en liten stund vara allt och i nästa ingenting. För att jag inte är bekväm med att låta någon komma nära. För att människor försvinner. För att någon har gjort mig så himla illa. För att någon för längesedan tog allt.

söndagskurering

Men ja. Hursomhelst. Igår skulle vi dvs Kajsa och jag plus sällskap "dricka lite vin" och "gå på spelning" då "det ju snart är valborg" men en kan ju "ha det lite trevligt ändå". Och jodå. Visst gjorde vi allt det där. Och nog hade vi det trevligt. Upphöjt med hundra, ungefär. Och ja alltså min bakfylla idag. Den är ungefär också lika bra. Men åh, det är verkligen helt galet hur precis varje kväll med den där bruden blir helt fantastisk, oavsett vilka planerna egentligen är. Livet med henne är förmodligen det bästa jag har, och kanske speciellt när det handlar om att släppa allt till de sista låtarna innan stängning eller gå hand i hand genom ett hav av folk när någon säger där är ju de där två jag ser dem överallt. Och jag är så stolt. Över henne, över mig, över oss. Min finaste trasdocka.

Och ja, nu ser resten av veckan ut lite såhär:
Måndag: Praktik.
Tisdag: Läkarbesök och valborgsfirande
Onsdag: Ledighet
Torsdag: Praktik och påhälsning från hemstaden
Fredag: Sista praktikdagen!
Lördag: HÄMTAR VALPISEN!!
Söndag & vidare: Valpmyyyys....!


2013-04-25

Glitterkragar och pastellklänningar


Torsdag igen och jag pendlar mellan hopplöshet och känslan av att kunna ta hela världen med storm. Med en flodvåg bakom ögonlocken och en orkan i bröstet. Trillar fram för att sedan explodera. Precis som alltid. Egentligen. För vad är väl en gnista när hela skogen kan brinna och mamma som fortfarande ringer varje kväll tio i tio lyssnar tålmodigt och säger du är fantastisk vilken tur att jag fick just dig. Och ja, vem skulle jag annars vara. Vem annars har jag någonsin varit. Men så gör jag ju som jag gör. Sådär som jag gör när min egen kontroll plötsligt är beroende av någon annan. Någonting annat. Något som inte ens är någonting. Kanske. Och det får väl vara så också. Jag har annat att tänka på. Typ som pastellklänningar, glitterkragar och sena lördagsnätter. Eller som läkarbesök och valpförberedelser. Åh, du lilla livet. Vad ska det någonsin bli av dig.

2013-04-21

Om konsten att älska


Och jag övar. Övar på att älska. På att älska utan att vara rädd. Utan att gå under. Jag övar på att förstå att de inte kommer säga jag behöver dig inte men det är okej. Jag vill vara med dig men jag klarar mig lika bra utan dig. (För de säger inte det de säger du är minst lika viktig och jag behöver dig och det är inget fel med det.) Och det är svårt trots att jag aldrig blivit bränd. Aldrig blivit lämnad, krossad eller bedragen. Aldrig fått vingarna kapade. Men jag har fått hjärtat skrapat i gruset och det svider fortfarande. Sådär som varma ärr i solsken. Stryker du över dem kommer de alltid att kännas. Göra sig påminda. Så jag övar. Övar på att älska. På att älska människor som behöver mig för att de älskar mig. Och det, det är det finaste av allt.

2013-04-16

Första halva veckan som tjugotvå

Okej. I onsdags fyllde jag alltså tjugotvå. En riktig ålder, som min lillebror säger. Och jag vet inte det men nog har det varit min bästa halva vecka som tjugotvå någonsin. Lite såhär såg det ut:

Onsdag: Yr av glädje i huvudstaden med fantastisk sällskap för att uppleva sisådär en och halv timma av ren eufori. Mumford & Sons på scen och således en revansch för den där sommarbesvikelsen som tog evigheter att komma över. Och oj. Vilken revansch sedan. Så. Himla. Bra. Ord är överflödiga.

Torsdag: Vaknar upp i den röda villan med grå knutar och får krama om hela lilla familjen plus ponny och det var kanske bästa starten på alltihopa. Ett tåg tillbaka för att snart snart snart få komma igång med helgen på riktigt.

Fredag: Hem till den andra av alla mina familjer dvs finaste kajsa och robin för att stöka runt inför stundande 66årskalas. 23+22+21 nämligen och alla i april. Klart det blir festligheter.

Lördag: Ballonger, tårta och familjemiddag med alla föräldrar plus några syskon på förmiddagen och alla de andra som en också vill fira med på kvällen. Ändlöst med vin i box, fuldans och ett enda stort töcken av lycka. Älskade människor och knepiga somliga. Ett oj nu är klockan snart morgon och ut i natten som aldrig blev kall och resten är ju historia.

Söndag: Gårdagens utstyrsel och solen i ögonen, på väg mot hotellet och mor och far för att (bak)fyllekäka bufféfrukost halv nio på morgonen. Den där känslan av att dygnet aldrig slutat riktigt och efter att ha uträttat alla små ärenden som en kan göra när det finns någon som kör bar det av tillbaka till gårdagens stökiga lägenhet. Lite plock och pyssel men mest framstupa sidoläge och grundligare genomgång av alla eventuella äventyr. Sedan uppryckning, en källarteater och långkramar för att till slut studsa hela vägen hem från nästan sista bussen utan att bry sig om något eller någon men med en orkan i hälarna.

Och så var det med det. Världens bästa och första halva vecka som tjugotvå. Nu är det mest allting på samma gång. Drivs mer eller mindre enbart av koffein och för mycket av sådant jag inte riktigt kan definiera. Vågar definiera. Vild i hjärnan och popcorn i knäna, med vårvindar under ännu lite för sköra vingar. Det kan ju bli precis hur som helst. Det där lilla livet.

Kajsa, yours truly, Tina, Elin & Emma
fröken olsson bakom kameran
(tack för bilden jag stal)

2013-04-14

Mänsklig värme snälla kom närmre

Klockan är inte sjufyrasju men i alla fall sjufemåtta och jag har varit tjugotvå i snart fyra dygn. Jag har sovit i tre timmar, ska upp om två minuter och har haft världens bästa födelsedagskalas. Ute är det redan ljust men det gör ingenting för om två minuter kommer jag fortfarande att minnas hur din bara axel känns mot min kind. Och det är bra så. Ibland är ju trettiosju grader celsius allting som behövs.

2013-04-07

Kyss mig så att nånting händer

Tvåsamheten. Den där fina, sprudlande, jobbiga eller smärtsamma tvåsamheten. Som kan vara allt och ingenting. Hela himlen och samtidigt helvetet. Det har varit så mycket med den nu och kanske är det våren. Kanske är det våren och solen och fågelkvittret. Människorna eller bara omständigheterna. En slump eller så kanske jag bara ser med andra ögon. För jag kanske saknar den. Lite. Tvåsamheten. Jag kanske saknar att vara lite för full på väg hem i duggregnet klockan sex på morgonen, liggandes raklång mitt i vägen på den blöta asfalten för att kolla på himlen och träden medan någon sitter bredvid och säger ligg du där vi har inte bråttom jag håller koll så att det inte kommer några bilar. Och jag kanske saknar att vakna sjufyrasju på morgonen och kyssa någons axel och tänka du är värd att dö för. Jag kanske saknar att hångla på köksbänken och jag kanske saknar att någon säger du är speciell och menar speciell som knäpp i huvudet och samtidigt finast av alla. Någon som älskar mig när jag är som bäst och när jag är som sämst och det där lilla däremellan. Kanske saknar jag det. Lite. Som en fingerspets.


Men mest av allt är jag rädd. Totalt livrädd för att förlora mig själv igen. Förlora mig själv igen nu när jag äntligen blivit hel. För mitt hjärta är ju helt. Helt så länge det endast tillhör mig. Jag är aldrig så stark som när det endast tillhör mig. Och om det är något jag lärt mig är det att uppskatta mig själv för allt jag är och acceptera mig själv trots allt jag inte är. Och det går bra. Nästan hela tiden faktiskt. Men det är ju det där. Att så fort jag speglar mig i någon annans ögon blir allting bara så fult och skevt. Så naket och så smärtsamt. Så jag vågar inte. Inte ens komma i närheten. För jag vet precis hur ont jag själv kan göra. Och jag vill inte vara där igen.


(Och jag kanske egentligen inte saknar tvåsamheten för den enda tvåsamheten jag vet är ju vi och även om jag saknar den tvåsamheten och fortfarande gråter till alla låtar som handlar om dig så vet jag ju att det som inte är trasigt inte heller går att laga. Att det finns kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. Och det bränns. Fyfan vad det bränns.)

2013-04-01

Premiärtur på torra gator i värmande sol


Apropå nytt på den materiella fronten så fick dessa puderrosa små skapelser äntligen komma ut på en premiärtur idag. Min röda måndag har nämligen bestått av lunch, tv-spelande och det första riktiga balkonghänget för i år, självklart med sällskap av min bästa Kajsa. Så himla fint. Är inte riktigt pepp på att ta tag i vardagen redan imorgon men det får väl vara så. Om en månad har jag nästan sommarlov och hur sjukt är inte det? Snart där. Iiih.