2013-12-25

Äntligen småland!

Jag kapitulerar. Flyr fältet. Tar sista tåget tillbaka till växjö trots att julen knappt är över för jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara systern som vrider sig i ångestplågor på julaftonsmorgon. Orkar inte vara dottern som bara önskar sig döden. Orkar inte vara barnbarnet som efter dubbel dos sömnpiller sover sig igenom den enda släktträffen på ett halvår.

Högtidsdagar är mer än jag klarar av. Sociala tillställningar tillsammans med de som vet men ändå inte. För många klappar på huvudet. För mycket medlidande. Alltid synad, alltid granskad. Sedan jag gick ner så himla mycket i vikt är det dessutom ännu värre, det slutar aldrig förfölja mig. För i samma stund som någon blir sjuk är det som att alla gränser suddas ut och kroppen blir till allmän egendom. Det är den fortfarande. Jag har inte lyckats ta tillbaka den och för varje kilo växer sig självhatet till utomjordiska proportioner. Jag är alldeles för medveten, föraktar det jag ser i spegeln. Även utan den ständiga påminnelsen.

Så ja, nu är jag tillbaka i småland. Efter alldeles för lite tid med min fantastiska och högt älskade familj. De skulle bära mig runt månen om det så krävdes. Men alla lever, alla har haft det bra trots allt. Och det är väl kanske allt som betyder något.

2013-12-22

Mot eskilstuna!

Om ett par timmar tar jag mina hundbarn under armen och kliver på tåget som tar oss till eskilstuna. Ett av alla hem. Hemma som i hos mamma och pappa. Egentligen känns det som att julen hade kunnat utebli detta år, men allt är värt för att få träffa familjen och i synnerhet lillebror igen. Han bor i helsingborg nu och vi har inte träffats sen i somras. Det bästa med julen har alltid varit honom. Min stora fina lillebror.

Och med detta vill jag bara önska er en trevlig helg med vad det nu kan innebära. Jag hoppas att ni får vara glada och må bra, att vi får det allesammans. Själva eller med de ni önskar att umgås med. Glöm aldrig bort hur fina och bra ni är. Puss och kram!



2013-12-20

Från sjutton till tjugotvå

När vi träffades första gången var jag sjutton, snart arton. Gick media på gymnasiet i eskilstuna och hade rödbrunt hår med stor lugg. Inga tatueringar. Inga piercingar. Med ett bubblande pophjärta och huvudet bland molnen.

När vi träffades första gången var du arton, skulle fylla nitton. Lång och mager, med snaggat hår och svarta sidenlakan. Fjortonde februari och massor med snö. Kallt men ändå inte för jag var så himla kär i dig. Sådär hopplöst tonårsförälskad som bara en sjuttonåring kan vara och om inte annat kan du ju alltid fråga min mor. Hon retar mig fortfarande. Säger att jag var hysterisk. Alldeles tokig. Och jag var ju det. Tokig. I dig.

När vi träffas den här gången är jag tjugotvå, klädd i vårjacka trots att det är mitten på november. Går runt runt i evighetscirklar på stationen i växjö. Röker ett halvt paket billiga mentolcigg på en kvart. Väntar. Längtar. Är så nervös att benen skakar. Hur kysser man någon vars läppar redan är kyssta? Hur gör man om allt en andra gång? Gör om och gör rätt? För det måste bli rätt. Den här gången måste det bli rätt.

När vi träffas den här gången är det precis som att allt har hänt men samtidigt inget. Du lyfter mig från marken sådär som du gjorde då och jag fnittrar som en sjuttonåring när de värsta spänningarna släpper. Vi kramas länge, flätar samman händerna och dina läppar är perfekta. Helt perfekta. Vet du om att jag älskar dina läppar?

Det må ha tagit oss flera år. Flera långa år. Lyckliga år och världens jobbigaste år. Traumatiska och fantastiska. Händelserika och fruktansvärt tråkiga. Men när vi träffas den här gången är det liksom meningen. Den här gången är det bara du.

Och mitt indiehjärta? Det bara slår och slår och slår.




2013-12-18

Kärlek och verklighet

Är i kalmar igen. Mår bra här. Mår bra av vetskapen att han kommer hem från jobbet, kramar om mig och säger att han saknat mig också. Av att han kokar kaffe på morgonen. Lagar mat som jag annars aldrig fixat. Mår bra av hans fingertoppar. Hans sätt att se på mig. Att jag kan spegla mig i hans ögon och bli alldeles knäsvag istället för att vilja gå under. Mår bra av att vara kär i någon som faktiskt är kär i mig. Trots allt.

Imorgon åker jag dock hem till växjö igen. Är tvungen att åka tillbaka. Tidigaste tåget för de sista intervjuerna till examensarbetet. Jag vet inte hur jag ska orka, bara att jag måste. Det får vara tillräckligt när benen inte riktigt bär. När jag knappt vaknar på morgonen eller ens klarar av att andas. Det måste vara tillräckligt.

Och tack, ni fina. För er tid, ert stöd och alltid lika kloka ord. Det värmer så himla mycket i hjärtat. Och jag vet ju, att oavsett hur mycket i livet som går åt fel håll så har jag så mycket att falla tillbaka på. Så mycket villkorslös kärlek. Sån där som aldrig sviker. Och det, det är jag så fruktansvärt tacksam för. Alltid.

Pälsplåster, i vått och torrt.

2013-12-14

Du liknar döden, drömmens syster

Nerbäddad i soffan med två atarax i kroppen. En valp på fötterna, den andra sover i sängen. Hon satt i fönstret när jag kom hem, min lilla silverhund med de långa benen. Tittade efter mig. Har väl aldrig blivit så glad. Jag grät lite när hon tryckte sin kind mot min hals, precis som att hon förstod. Älskade pälsplåster.

Idag brast det. Efter en vecka med stegrande ångest imploderade jag. Ringde akutnumret till mottagningen och sa bara att snart dör jag. Det är inte på lek längre. Jag måste få hjälp, nu. In till jourhavande läkaren i vit rock som läst min journal. Som lät mig berätta. Om panikångesten. Om ett självskadebeteende som jag lyckats jobba bort för flera år sedan men som plötsligt blossat upp igen. Om hur jag förlorat kontrollen som jag alltid annars besitter, på ett eller annat sätt. Om min rädsla att inte överleva till måndag.

Hon tittar mest. Nickar lite. Talar om för mig att det går över. Går över? Jag vet att det går över. Efter alla år med ständig ångest vet jag att den kommer i vågor. Alltid mer, alltid mindre. Den här gången är det dock annorlunda, jag känner mig alldeles för väl för att inte ta det på allvar. Frågan är bara hur det går över. Det är inte en slump att bipolära toppar självmordsstatistiken och nu sitter jag ju här. Ber om all hjälp jag kan få. Jag vill inte vara en del av den siffran. Har lovat mig själv att inte vara.

Blir hemskickad med en karta lugnande. Ett påklistrat leende och ett halvdant handslag. Vad det hjälper vet jag inte. Kanske tar det ändå udden av något. Det finaste är i alla fall en pojkvän som tror på mig, vänner som inte bryr sig om de kommer försent till den stora julfesten och en familj som är beredd att köra alla mil bara för att finnas där. Jag önskar att jag kunde överleva bara för er. Puss.


2013-12-12

Allt utom rosa moln och gulliga kattungar

Jag är ju helt utan medicin sen snart ett halvår tillbaka, vilket emellanåt är skitjobbigt (men mest så himla skönt). Jag har egentligen inte reflekterat så mycket över det. Känner ju liksom mer, såklart. Är mer lättpåverkad. Lite skörare. Att jag varit och till viss del fortfarande är nere har med mina skov att göra och är tyvärr svårt att medicinera bort. Men ja, mer än så? Kanske.

Idag var vi i skolan för första gången på jättelänge såhär i uppsatstider. Vi har små personliga grupper som vi kontinuerligt träffas i och har gjort sedan typ andra terminen. Det är bra. Vi samtalar och utvecklas i vår yrkesroll. Handledaren jämförde, utan att veta om mitt tillstånd, mitt beteende nu och då. Inte för att lägga någon slags värdering i det utan mer för reflektion, och jag har inte ens tänkt på det själv. Att jag var lugn, bekväm med mitt ansvar och mer strukturerad. Idag är jag mest bara överallt och ingenstans. Det blev så himla tydligt då, när någon annan påpekar skillnader jag lever med varje dag.

Ibland undrar jag hur jag ska klara mig. Som jag får kämpa nu, varje dag och hela tiden. Jag vet inte ens vad som är mitt normaltillstånd längre. Jag vet att jag kan göra otroligt mycket själv, men jag är så fruktansvärt beroende av att resten av världen snurrar åt rätt håll för att ens hålla mig på benen. Och jag vet att det inte är värt att oroa sig så mycket, men det är fruktansvärt nedbrytande att som knappt vuxen inte kunna leva livet fullt ut.

För let's face it. För att jag ska ha förutsättningarna att undvika allvarligare skov bör jag hålla mig borta från alkohol, socker och nikotin. Jag ska helst gå och lägga mig klockan tio varje kväll, gå upp klockan åtta, röra på mig varje dag och hålla samma tider plus rutiner med de dagliga sysslorna. Planera allt som ska göras minst en vecka i taget och hålla mig till det så strikt som möjligt. Sen ska alla yttre faktorer helst av allt samverka med detta, inte förändras eller komma med överraskningar. Varje liten utsvävning är en risk. Annars finns medicinen. Den där ständigt återkommande medicinen. Men då räcker det inte med en, utan det handlar om ett helt gäng. Substanser som bryter ner min kropp och förlamar min hjärna. Som inte låter något komma in.

Så nej. Det är inte kul, hur vi än vrider och vänder på det så är det liksom pest eller kolera. Det går inte ens att försköna. Göra något vackert eller poetiskt av. Och minst en gång om dagen vill jag bara ge upp. Lägga mig ner och dö. Hur mycket orkar en människa? Hur länge? Och vad är egentligen värt i slutändan? Åh, du lilla liv. Ibland blir jag bara så ledsen på dig. Ibland och ganska ofta.


Jag skulle kunna dö nu, med kinden mot din hals

Fem år senare. Fem hela år. Tänk vad mycket som kan förändras men samtidigt vara nästan precis samma. För sjutton eller tjugotvå, det spelar liksom ingen roll. Fjärilarna är ändå samma. Fladdret i maggropen är samma. Kolsyran i blodet är samma. Jag är vimmelkantig och fnittrig och svag i knäna men hjärtat slår hårdare än på mycket mycket länge. Slår ihjäl all form av tvivel. Dunkar högre än rädslan för katastrof. 

Och, han är min.

2013-12-09

I've been waiting to smile

Visst är jag rädd, precis som alltid. Att vara rädd är väl något slags standardtillstånd hos mig nu för tiden. Det har liksom blivit så efter alla förmaningar, dödsdomar och ett ständigt spirande självhat. Men någonstans där under, långt långt där inne, börjar kevlarskalet krackelera. Mjukas upp, bit för bit. Sakta men säkert och även om jag fortfarande är kanske sämst i världen på att hantera all form av närhet så går det åtminstone framåt. Och även om jag fortfarande har panik emellanåt så vill jag ändå våga. Jag vågar vilja. Och det är så jäkla stort.


2013-12-03

Säg hej till Esther!

Förresten kanske jag ska passa på att presentera vår nyaste lilla familjemedlem, mellanpudeln Esther! Varför ha en när man kan ha flera och det är så fruktansvärt mysigt med bebis igen. Äntligen har Wilma fått sig en kompis och vi är så himla glada över att hon är vår.


2013-12-01

Och jag glömmer bort att andas.

Tjugotvå med impulskontroll som en femtonåring. Monster som inte finns under sängen men som istället aldrig lämnar mitt huvud. Jagar mig när jag är som mest lättåtkomlig. Som mest sårbar. Kramar mitt hjärta. Stryper syretillförseln till mina lungor och jag kan inte längre sitta kvar. Måste upp och måste gå, måste ut och måste bort.

När ångesten slår till är jag som ett rådjur i strålkastarljusen. Fryser skräckslagen till is. Fastnar mitt i språnget. Glömmer allt jag någonsin varit och allt jag någonsin kommer kunna bli. Den här gången dör jag det är jag helt säker på för det är slut nu och inte ens mitt liv är värt att spelas upp i revy. Jag är tjugotvå men fortfarande femton och det blir inte mer än såhär.

Men jag dör förstås inte. Inte den här gången heller.