2014-01-29

Du var full och jag var full





Jag var ingen
Du var aprilhimlen
Som jag minns den
Och som jag minns dig

2014-01-27

Det går inte fort men det går framåt

Och mellan paniken kan jag faktiskt andas. Går inte längre sönder i varje steg. Gråter inte på bussen. Håller samman. Ihop och fungerar, åtminstone så gott som. 

Det händer ju fina grejer och jag vågar. Tänker att går det åt helvete så är det ändå världens bästa resa. Dör jag imorgon hann jag ändå leva lite. 

Och de säger ju att jag måste prioritera. Ta bort och skala av för att kunna hålla mig över ytan. Lägga energi på det som ger energi tillbaka. Så jag vistas ute i skogen i timmar. Promenerar i snön, snubblar över rötter och fastnar med håret i torra barrträd. Jag dricker lite för mycket sprit. Fnissar, pratar om känslor och somnar på toalettgolv. Och jag planerar för en framtid. Med honom. Som älskar mig när vi vaknar imorgon och som vill vara med mig, på riktigt. 

Och mellan paniken kan jag andas. Byta ut tårar mot lycka. Kallsvett mot fjärilar i magen. Det går inte fort men det går framåt.


2014-01-07

"Jag är bara trött"

Jag skulle ha sönder något om jag kunde. Riva ner något i bitar. Till oigenkännlighet. Jag skulle ha sönder något om jag kunde för jag är så arg, så upprörd, så frustrerad. På inget, på något. Jag skulle vilja riva ner väggar. Kasta glas och porslin och inte bry mig om vad det träffar. Inte bry mig om splittret. Skärvorna. Jag skulle ha sönder något om jag kunde för något gör så fruktansvärt ont i mig men jag kan inte ha sönder något så istället har jag sönder mig själv. Sticker hål. Ventilerar. Förser blodet med syre.

Jag skulle ha sönder något om jag kunde men vet inte ens vart jag ska börja. Istället kommer jag att äta mitt halva äpple. Linda in det onda i gasbinda. Svälja några lugnande och säga att jag bara är trött. Lyssna och förstå. Gråta på bussen hem. Ventilera och börja om. Igen. Och igen.


2014-01-03

Tjugohundrafjorton

Nu är vi alltså inne på ett nytt år, igen. Det känns ganska bra ändå, visst gör det? Tjugohundratretton var känslomässigt ett jävla skitår. Från att inte ha känt någonting förutom någon slags tjock dimma av håglöshet till att hamna på psykakuten på grund av motsatsen. Som vanligt är ingenting någonsin lagom och jag vänjer mig aldrig. Men guldkorn finns ju, såklart. Såsom godhet i alla dess former. Vänner som väntar ut, aldrig ger upp. En familj som är beredda att göra allt. Två hundbarn som andas lugnt på natten och får upp och ut mig varje morgon. Och så kärleken. Kärleken som jag var helt oförberedd på, som tog mig med storm och som visade mig att det inte är så himla farligt att släppa kontrollen. Att låta någon komma nära. Och vet ni vad? Jag älskar honom för det.

Tjugohundrafjorton är ett läskigt år. Ett läskigt men spännande år fyllt av förändringar jag inte kan styra särskilt mycket över. De kommer att ske, vare sig jag vill det eller inte. Jag ska ta examen, bli en färdig socionom. Flytta, skaffa ett jobb och på något vis ta sista steget ut i vuxenlivet. För mig är detta som att resa ut i rymden. Jag som inte ens ser en framtid med mig själv. Hur ska jag någonsin klara mig som en fungerande människa ute i samhället? 

Så ja, för att dessa stora och oundvikliga händelser inte ska slå sönder mig har jag satt upp några småmål. Sådana jag kan påverka, ha lite kontroll över. Så att livet inte blir övermäktigt. Ni vet. Så året tjugohundrafjorton ska jag även:

- försöka överleva 
- upprepa ovanstående
- hångla mycket och älska mer
- vårda mina relationer
- men också acceptera när jag inte orkar 
- ta ansvar för mig själv och mitt mående
- äta bättre, motionera mera och bli starkare 
- men ändå rocka min kropp oavsett hur den ser ut
- OCH OBS inte ta någon skit!!

Så, vad väntar er?