2014-03-15

När det snurrar fort

Aldrig lagom, aldrig måttlig. Min lycka är sjuk men det gör ingenting för här är jag oövervinnelig. Här är jag en orkan. En virvelvind. Med asfalten som språngbräda och en himmel utan tak. Och jag orkar inte hålla emot. Är inte friskare nu men jag älskar ruset. Älskar kicken. Älskar att vara jag.

2014-03-04

Kära Cissi Wallin

Kära Cissi Wallin, du och jag slåss för samma sak. Att våga prata om psykisk ohälsa. Det är både en svår och viktig kamp, för oss och många fler. Jag blir dock väldigt illa berörd när jag läser din senaste krönika (ni hittar den här) om att självömkan vore ett problem bland de som lider av psykisk ohälsa.

Jag tror att det är en vanlig missuppfattning bland gemene man, att när någon talar om sin psykiska ohälsa handlar det om att tycka synd om sig själv. Som sagt, en vanlig missuppfattning. När jag talar om min psykiska ohälsa handlar det om att synliggöra ett lidande. Att föra en kamp för ökad förståelse. Skapa en medvetenhet. Väcka debatt. Att få folk att tänka om. När jag talar om min psykiska ohälsa väljer jag att inte linda in det. Romantisera eller förminska. Jag talar om min verklighet och det helvete psykisk ohälsa ofta medför i ett fyrkantigt samhälle.

Självklart tycker jag synd om mig själv ibland, precis som vilken så kallad vanlig människa som helst. Alla har vi mindre bra dagar. Dagar då allt bara är kasst och trist och tråkigt. Så måste det få vara. Livet måste få vara skit och vi måste få klaga. Även vi som har sumogubbar i hjärnan. Det är väl sådant en har vänner till? De tycker lika mycket om mig när jag är bitter som när jag är helt fantastisk.

Själv omger jag mig gärna med personer som liksom jag inte alltid haft det så lätt i livet. De är ofta mer förstående och goda lyssnare med ett öppet sinne för att allt inte är enligt normen. De är tillåtande utan att klappa på huvudet. Förlåtande när jag inte riktigt orkar. Har en kämparglöd som lyfter mig de dagar jag inte når helt över ytan. Dessa människor inspirerar och får mig att aldrig tappa hoppet om att det en dag blir bättre.

Jag blir därför väldigt illa berörd av din krönika. Vi för en livsviktig kamp. För mig, för dig, för oss och alla de som inte klarar av det själva. Att förminska våra berättelser på det sättet du gör, att skuldbelägga de som faktiskt vågar öppna upp sitt innersta, med att påstå att det skulle handla om självömkan befäster redan utbredda fördomar. Cementerar ett redan befintligt stigma. Skapar förödande konsekvenser.

(För visst är det en skön tanke att alla skulle förstå hur vi känner, men för den som testat på att leva i en värld där psykisk ohälsa är nästintill osynliggjord är varje dag en kamp för att inte bara överleva utan att också kunna nå sina högsta drömmar i livet.)

Och till er det berör, fortsätt prata. Sluta aldrig att berätta er historia. Ni är livsviktiga. För oss alla.