2013-11-28

Jag är feminist, en skitarg sådan.

Ibland vet jag inte vad jag ska säga. Ibland vet jag inte vilka ord jag ska ta till på grund av all denna uddlösa ilska som obönhörligt tar över hela min kropp. Som nu. När han vars namn jag inte ens vill skriva ut har gjort det igen. Ni kan istället läsa det här. Sen läser ni My's fantastiska svar här.

Det ÄR en ständig kamp att vara kvinna. Den som en gång öppnat sina ögon kan liksom inte bortse från strukturerna som alltid är närvarande. Jag tycker själv att jag är relativt förskonad, åtminstone i jämförelse. Det finns de som går igenom saker jag inte ens kan föreställa mig i min värsta mardröm. Jag klarar mig bra. Jag är på en plats där de flesta lyssnar när jag sätter ner foten. Reflekterar och förhoppningsvis försöker se saker annorlunda. Idag blir jag oftare tagen på allvar. Men jag har också varit utsatt för övergrepp, kämpar mot ätstörningar och har en sexualitet som inte är min egen att njuta av (oavsett om det handlar om homo- eller heterorelationer). Saker som jag inte förrän nu kan koppla samman med hur samhället ser ut i större perspektiv. Det är saker som präglat hela min tonår och som fortfarande påverkar mig, mer än jag ibland vill tro. Kanske hade jag inte varit så sjuk idag om jag inte blivit utnyttjad under dessa redan så sköra år? Om jag hade vetat att det inte går till på det viset. Om jag varit medveten om mitt värde som människa. 

Det låter kanske grymt att dra det så långt, men oj så många jag mött med liknande historier. Liknande känslor. Alla på grund av beteenden som är socialt konstruerade av samhället. Som är fruktansvärt djupt rotade och accepterade, men inte omöjliga att ändra på. Så nästa gång du säger till mig att inte vara så arg så ska du veta att jag är det för alla utsatta kvinnors skull. För att jag är beredd att slåss för mitt och mina medsystrars liv. För att ingen ska behöva råka illa ut på grund av vad hen har mellan benen.

Jag är feminist, och en skitarg sådan.

(i alla fall ibland)

2013-11-26

Så tack för att du vågar trots att jag trevar

Och det gör ont. Det gör ont när han ser på mig och ler sitt sneda leende. Det gör ont när han säger att han är glad att jag finns till. Det gör ont när han lägger sitt hjärta i min hand och jag inser att jag skulle kunna göra precis vad som helst med det om jag bara ville. Jag skulle kunna hoppa och stampa och skrapa det i gruset men han vågar. Han vågar lita på mig och jag som är beredd att springa för våra liv vet inte längre hur jag ska bete mig.

För hur gör en när en plötsligt får spela huvudrollen i historian om ett liv. När en plötsligt får ta plats, ta del av känslan av att vara någon. Betyda något. Att vara behövd. För utan att han vet om det har han dragit upp mig på fötterna. Satt mig i en position där vi är jämlikar.

Och det gör ont. Gör ont och är nytt och bortglömt. Jag är livrädd och långt utanför min bekvämlighetszon. Han talar fint och med stora ord som jag knappt vågar ta i min mun på grund av allt det där som fortfarande gnager så på min ryggmärg. På grund av att vara den det är synd om. På grund av att så många gånger blivit gjord till ett offer. Av att inte vara behövd. 

Så tack, kära du. Tack för att du inte vacklar i min orkanvind. Tack för att du alltid ger mig svar när jag frågar varför du är så himla knäpp som vill vara med just mig. Tack för att du vågar när jag fortfarande trevar och för att du förlitar dig på att jag kommer att finnas kvar imorgon och om tio år. Tack för att du tycker om mig på grund av att jag är jag och inte trots att jag är som jag är.

För jag tycker så himla mycket om dig också.

2013-11-03

Dansar fastän hjärtat brister



Och plötsligt är du där. Jag har inte varit ute på ett halvår och plötsligt är du den jag springer in i. Ramlar in i. Snubblar in i. Du med samma fina ögon och snälla blick och jag ryggar instinktivt tillbaka innan du hinner fånga upp mig. Jag tror att vi kramas men jag har druckit jäger så ingenting är egentligen säkert. Du säger hej hur är det det var längesen. Och jag säger som vanligt att det är bra och ja det var grymt längesen. Jag hör knappt vad du svarar för musiken som ljuder. Basen som slår. Blodet som rusar och pulsen som dundrar. Vi skiljs åt. Jag röker tre cigaretter på raken tillsammans med några jag tycker mycket om och sen dansar vi oss svettiga i två timmar till. Danar dansar dansar. Dansar för att hjärtat blöder. (Jag trodde ju en gång på det här.)