2013-03-31

Lugna dagar och vårshopping

Jag är kvar hemma över påsk. I växjö alltså. Orkade inte åka. Saknar mamma och pappa och lillebror och ponny men får se dem snart. Istället stannade jag kvar på campus när mer eller mindre alla försvann härifrån och efter några dagar av isolering vet jag knappt huruvida det är lördag eller söndag. Söndag tror jag. Och ställt om klockan har jag faktiskt gjort. Annars fixar jag lite här och knåpar lite där. Äter sötsaker och försover mig trots att det inte finns någon tid att passa. Skriver långa utkast om kärlek som kanske publiceras någon dag och shoppar upp nästan alla pengar jag har. Tänker att det löser sig ändå, klänningar behöver en ju alltid. Och idag ska nog fortsätta i samma stil. Hade planerat att vara produktiv men har ännu inte gjort hälften av vad som fanns på schemat. Typ som att rensa garderoben. Men äsch, kommer väl snart ikapp.


Klänning & strumpor; topshop.se
Skor & strumpbyxor; asos.com
Solglasögon; romwe.com


2013-03-24

Finhelg och separationsångest

De där helgerna. Som är så flyktiga men ack så fina. Som en vill hålla i handen och aldrig släppa. Som en vill hålla hårt hårt i och aldrig låta gå. Jag tror egentligen inte att jag har söndagsångest i den rätta bemärkelsen. Ni vet den där som infinner sig när det går upp för en att det är måndag om bara några timmar. Måndag och vardag. Tidiga kvällar och matlådor. Jag tror inte att det är söndagsångest. Det är separationen det är fel på. Jag kan inte. Det går inte. Att släppa taget är en omöjlighet. Och jag vet inte hur många gånger folk förmodligen uppfattat mig som otrevlig för att jag inte tagit farväl. För att jag bara vinkar och går. Ler lite och försvinner med raska steg. Men jag fixar det bara inte. I samma stund som jag vänder mig om raseras hela min inre värld. På riktigt. Alla har vi väl någonting vi är fobiskt rädda för. För mig är det separationer och kräks. Som tur är har jag överlevt genom att bara säga hejdå vi ses igen och att alltid vara den som går innan tåget stannar vid perrongen. Aldrig titta bakåt. Aldrig vända om.


Men så kan en ju fylla helgerna med sådant som är fint att ha i backspegeln också. En baggis med idel bra människor i den närmaste omgivningen, såklart. Tidig fredag, kalaslördag, söndagsbrunch med mitt hjärta och sedan en helkväll med Gardell och gott sällskap. Inte alls pjåkigt. Imorgon blir dessutom min lilla bäbis en hel månad vilket ju även det är alldeles galet. Här har jag väntat i ett år och nu finns hon. Livs levande. Sex veckor till och så är hon här. Min lilla Wilma.

2013-03-18

Mitt trasdockshjärta


Om jag fick önska en sak vore det att alltid ha lördagsnätter tillsammans med mitt fina hjärta. Mitt hjärta med det röda håret och mitt hjärta som har så mycket kärlek att ge. Som är så ärlig och rak och äkta och så oerhört stark men samtidigt precis sådär känslig som jag. Som ger så mycket av sig själv att jag nog aldrig kommer att komma i närheten av allt hon är och som ser det fina i alla människor hon möter. Hon som är så vacker utan att veta om det och som lär mig hur det är att faktiskt våga låta någon komma nära. Hon som utan tvekan vågar låta mig komma nära. Som får mig att känna mig viktig. Som vågar låta sig vara viktig för mig. Och om jag fick önska en sak skulle det vara att alltid ha vinbubbel i magen, dans under fötterna och en tro på något bättre i minusgrader under en stjärnklar himmel. Hand i hand med tumvantarna på och med sten i kängorna fast det gör ju faktiskt nästan ingenting. Ingenting gör ju nästan någonting för det blir ändå alltid bra. Tillsammans med henne blir det alltid alltid så himla bra. Vi är så himla bra. Mitt hjärta och min älskade trasdocksvän. Du är det finaste.

2013-03-15

Om att kämpa med och mot och för sig själv

Det värsta med att vara sjuk är att jag inte kan styra själv över mitt mående. Jag kan vara hur duktig som helst. Hålla mina tider. Mina rutiner. Sätta gränser. Ta min medicin och gå till läkaren som jag ska. Jag kan tänka positivt. Tänka att det blir bättre. Sysselsätta mig med sådant jag tycker är fint och givande. Ta mig ut och umgås, prata med människor och fortsätta kämpa på. Om och om igen. Men det värsta är att det inte alltid spelar någon roll. Att det ibland ändå kvittar. Ungefär åttio procent säger de är upp till mig. Resten får jag helt enkelt leva med. Överleva med. Jag får helt enkelt finna mig i att gå till sängs och inte vilja vakna mer. Acceptera de gångerna då det enda som hjälper är att låsa in sig på toaletten och andas i fyrkant. Fokusera på att inte falla sönder helt. Att besegras. För det blir aldrig bra (men alltid bättre). Och det är precis där vi är nu.



Och nu är det ju så att jag inte får välja. Jag får inte välja att inte vara sjuk. Jag får inte välja att må bra. Jag får inte välja mina förutsättningar för att kunna må bra. För så fungerar det på universitetet. Dyslektiker eller personer med ADHD är berättigade stöd men som kroniskt psykiskt sjuk är du inte värd det minsta. Antingen är du med eller så är du det inte. Hoppa av, ta studieuppehåll eller sjukskriv dig. Att få längre skrivtid, slippa jobba nästan fulltid och samtidigt plugga eller undvika att behöva pendla flera timmar till praktiken (trots att jag ändå påpekade redan förra året att jag nog inte skulle klara just det) är bara att glömma. För såna som jag. Som vi. Vi finns inte. Vi får inte vara med trots att vi besitter precis lika mycket och många gånger till och med mer kompetens än flera andra. För jag är fantastisk på det jag gör. En riktig jävla tillgång. Jag behöver bara ha schyssta förutsättningar och som student är det tydligen att glömma. Som student ska du bara finna dig. Så jag fortsätter att slåss. Att vara arg och envis. Att kämpa. Med mig själv, mot mig själv och inte minst för mig själv. För det jag är värd. För allt jag är värd.

2013-03-03

Den enda vägen uppåt nu är ner

För två dagar sedan orkade jag knappt gå till affären. Igår dansade jag så att fötterna värkte och ville aldrig gå hem. Idag vaknade jag och fnissade så att tårarna rann. Det är livet längst ut på kanten. Livet på den inte så styva linan. Det är vardagen då en ringer till mamma och gråter för att en är så rädd att krascha. Det är en dag emellan då ingenting blir någonting. Det är en morgondag då det inte finns några gränser för vad som är möjligt. Det är högt och det är lågt. Det är svart och det är vitt. Det är himmel och helvete och jag är kanske ständigt jagad men springer alltid med lätta steg.


hey i love u

 Och ibland är kanske allt man behöver att någon tar ens hand och säger att fan va bra vi är vi klarade denna skitvecka nu firar vi allt vad vi kan. Och ibland är kanske allt man behöver en armkrok och två delade cigaretter på raken trots blåst och kyla. Att få vara någons älskling om så bara för en skål. Att dansa dansa dansa. På vardagsrumsmattor i kök över kullerstensgator och på ett trångt dansgolv. Ett snart är väl hela stan här de där två ser man ju alltid. Att önska att det aldrig skulle vara över för att sedan stå på en mack klockan halv tre på natten och säga förstår du hur bra vi faktiskt var. Ibland är det kanske allt man behöver för att den lilla ångestnerven ska trasslas upp en aning. Jag är så säker.


Och idag har jag mest trotsat bakfyllan och istället passat på att vara i solen. Ätit brunch med en av favoritbrudarna och druckit te i en solstol med den andra. Skrattat och njutit av energin som äntligen kommit åter. Borde förmodligen ha prioriterat lite annorlunda men å andra sidan måste livet ibland få gå före. Resten ordnar sig ju. Som så många gånger förut. Hellre lycklig än något annat. Alltid.