2014-02-28

Så mycket lättnad

Ibland får det vara enkelt. Ibland får det gå precis sådär bra som en bara kunnat drömma om. Och idag är jag glad att jag åkte in akut den där helgen strax innan jul. Idag är jag glad att min mamma har ringt och tjatat. Att jag fyllt i alla de där självskattningsskalorna. Det finns så mycket ohälsa dokumenterad att läkaren valde att sjukskriva mig på direkten och ett halvår framöver. Sen ska det göras en ny bedömning. Men alltså, ett helt jävla halvår. Förstår ni hur lång tid det är? Jag förstår nog inte ens själv hur lång tid det är.

Men det ska nog bli bra nu. Med pluggpaus och stämningsstabiliserande. Det ska nog bli bra och mitt mål är att vara tillbaka till sommaren. Tillbaka till den Matilda jag känner igen mig själv som. Och det får väl ta sin tid men åh som jag längtar efter att må bra. Som jag längtar efter att få uppleva om så bara en enda dag utan ångest. Längtar efter att vakna och kunna känna glädje över att vara vid liv. Längtar efter att kunna stanna upp, andas och känna hjärtat slå i rätt takt.

Så mycket lättnad.


2014-02-24

Jag vet inte vad som händer nu men om det inte händer något så dör jag

Ni vet de där fem veckorna? De blev till två. Tack vare min arga mamma. Min älskade arga mamma som är beredd att gå genom eld för min skull. Och det är tur för den äter upp mig nu. Ångesten. Blockerar min hjärna. Vänder sig i magen. Får hela min kropp att skaka. Och det är tur för den kommer när som helst nu. Slår till utan förvarning. Längst fram i klassrummet, mitt ute i skogen eller klockan fyra på natten.

Och jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte längre har någon kontroll. Rädd för att sjukdomen istället kontrollerar mig. Rädd när jag vaknar på natten och vill ta mitt liv. Rädd när jag kliver ut i gatan med önskan om att bli påkörd. Rädd för vad allt det här gör med mig. Rädd för allt som inte är jag.

Och jag vet inte vad som händer nu men jag vet att om det inte händer något så dör jag. Jag är stark men det finns en gräns även för mig. Och på fredag har det gått två veckor. På fredag intar jag återigen de smutsgula korridorerna, släpar mig upp till tredje våningen och uppbådar all den lilla kraft jag har kvar för att rädda mitt eget liv. För jag vet inte vad som händer nu men om det inte händer något så dör jag.


2014-02-17

Älskling, vi ska alla en gång dö

Jag gråter men vet inte om du ser för klockan är snart tre på natten och vi har druckit bubblig dricka och jag har väl ändå redan suddat ut min mascara. I ljuset av gatubelysningen är världen svagt gul och jag vet inte men allt jag ser är bilarna och fullmånen och mina egna fötter mot blöt och kall asfalt. Och du är dimmig, dina ord suddiga. Så långt ifrån samtidigt som de skär likt rakblad genom mitt mellangärde. Punkterar mina lungor, klipper min pulsåder. Får mig att förblöda.

Du kan inte dö, för mig är du odödlig.

Det finns kanske inget jag tänker på så mycket som jag tänker på döden. Den är ständigt närvarande, oavsett när var och hur. Men det är min död. Alltid bara min. På så sätt kan jag känna någon slags kontroll. Jag kan inte styra över mitt liv men jag kan välja om jag vill dö. Det kan ingen ta ifrån mig, någonsin.

Men älskling, alla dör vi någon gång.

När det handlar om andras död är det tvärtom. Jag tänker aldrig att de kan dö, att risken finns att jag överlever flera av de som står mig allra närmast. Tänker aldrig att de kan försvinna, lämna mig kvar. När det handlar om andras död har jag ingen som helst kontroll. Då finns det inget jag kan göra för att påverka. Och det skrämmer mig, något så oerhört.

Och jag vill att du fortsätter kämpa, alltid.

Och så står vi där, i ljuset från lyktorna och fullmånen. På en tom parkering klockan tre på morgonen. Min kind mot din hals. Lite utsuddad mascara. Så står vi där så tätt som det bara går. Röker för många cigaretter trots att vi faktiskt måste sluta men ser oss ändå om en extra gång när vi går över gatan. För alla ska vi en gång dö. Och vi kan ju faktiskt aldrig veta. 

Låt det aldrig bli våran tur.


2014-02-13

Fem veckor är en lång tid

Jag svarar att det är jobbigt nu. För kanske hundrade gången. Att det fortfarande inte blir bättre. Att jag kämpar och hoppas och gör allt jag kan men det blir ändå inte bättre. Jag har varit här nere så himla länge nu och jag orkar liksom inte mer. Jag har varit här nere så länge och jag vet inte hur många gånger jag ska behöva ropa på hjälp innan det händer något. Hur långt jag måste gå när det inte räcker med att vilja ta sitt liv.

Allting tar sådan himla tid och ingenting händer. Jag behöver något nu. Gärna igår. Helst för två månader sedan när läget redan då var akut (och ni sa att det skulle gå över men när fan går det över?). Nu är det fem veckor kvar till det att jag får träffa min läkare, och då bad jag ändå om en så snabb tid som möjligt. Fem veckor är en lång tid. En lång tid att behöva hantera dessa monster som bara växer sig större och starkare. Paniken som väller fram. En situation som håller på att glida mig ur händerna. Som jag inte längre har någon kontroll över. Fem veckor är en lång tid när jag knappt kan se morgondagen. När jag knappt kan gå i skolan. Öppna min post. Läsa mina mail. När jag inte riktigt fungerar.

Så jag gör allt jag kan göra. Härdar ut. Blundar och springer. Försöker låta bli att trampa i de allra djupaste vattenpölarna. Kryssar så gott jag kan. Försöker låta bli att drunkna. Och jag måste klara det. Fem veckor till.


2014-02-07

Är jag slagen nu?

Det snurrar i mitt huvud. Alla de där lösa trådarna som aldrig riktigt hittar rätt ände. Som aldrig knyts ihop. De säger att det är viktigt för alla studenter med klara direktiv, för att undvika stress och ohälsa, men ändå är allting ett virrvarr av information. Jag kan inte ta på den. Det går inte. Förstår inte. Spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig för det blir inte som det ska.

Skam. Hopplöshet. Så uppgiven och utlämnad och det gör ont. Alltid ont. Egentligen är jag jätteduktig. Har lätt för att lära och tycker om att plugga. Det är kul. Kunskap är makt. Men att då behöva lirka till sig all den hjälp jag kan få, av klasskompisar och andra ansvariga, känns så långt under min värdighet. Att jag kan sitta och stirra på vårt schema med gruppindelningar en hel dag för att få någon som helst klarhet (ja, det tar på riktigt så lång tid att få in det i huvudet), för att nästa morgon upptäcka att att det blivit ändrat igen. Jag ser inte, får inte ihop orden. Kan inte läsa vad det står. Och det räcker för att ta död på den lilla energi jag ändå har förmågan att uppbringa.

Jobbigast är kanske ändå att behöva se sig så svag. Att försöka förklara sådant som för andra är en självklarhet. Jag läser på universitetet. Jag är fullkomligt kompetent. Men jag kan omöjligt ens förstå kursens studiehandledning. Halvvägs igenom och jag har hjärtklappning, andnöd och tårfyllda ögon.

Frustration. Besvikelse och förnedring. Sista terminen och jag har klarat mig såhär långt på grund av att svärtan har en motsats. En motsats som gör det möjligt att ta igen en termin på några veckor och att dessutom göra det bra. För det är så. Sådant jag gör när jag är manisk. När jag inte behöver sova eller äta och när tankarna är så flyktiga att de väger lätt som bomull. Men jag kan inte styra över mitt mående. (Vilken superkraft det hade varit?)

Sista terminen och jag vet inte om jag är slagen nu. Om det är såhär långt jag kommer för tillfället. Hur mycket mer jag orkar kämpa när allt egentligen handlar om att överleva. Om att jag inte vill dö. (Jag vill inte dö.)





2014-02-05

Jag och den sjukdom som är min

När jag talar om mig och min bipolaritet säger jag oftast att jag är sjuk. Psykiskt sjuk. Att det är en sjukdom. Min sjukdom. Det är självklart upp till var och en att definiera sig själv, att välja vad en vill kalla det. Sätta egna ord. Jag tror att det är en del av ett accepterande.

Att jag väljer att tala om min sjukdom beror på att det överallt refereras till den. Som patient inom vården. Som samhällsmedborgare. Som kompis och som dotter. Och när jag är dålig är jag ju precis det, sjuk. Det ger mig rätt till behandling. Att bli tagen på allvar. Utan en sjukdom finns det ingenting att jobba med, ingenting jag kan kräva. Min sjukdom är lika verklig som någon vars problematik är fysisk. Det blir för mig ett sätt att få ett grepp om det.

Att jag väljer att tala om min sjukdom är för mig ett sätt att ta tillbaka min rätt till den jag är. Jag är inte min sjukdom även om den är en stor del av mig. Det finns saker jag gör på grund av att jag är sjuk. Symtom och biverkningar. Tankar och handlingar. Visst har jag bättre perioder. Perioder där jag kan leva som vanligt och vara fungerande. Det innebär för mig inte att jag är frisk. Jag blir inte frisk för oavsett vad så är det en ständig kamp, från morgon till kväll och varje dag året om. Jag måste alltid ligga steget före för att så långt som möjligt undvika nya skov. Jag planerar mitt liv runt min sjukdom. Mina handlingar och mina val. Inte för att jag är rädd, utan för att jag faktiskt vill överleva.

Så att jag talar om min sjukdom är ett aktivt val. Ett val för att synliggöra ett lidande som är verklighet för mig själv och så många mer därtill. Det hjälper mig att sära på det som är jag och det som är sjukt. Det hjälper mig att hävda min rätt som egen person, att jag i grund och botten är precis som er. Det är ett val för att ge mig säkerheten att kräva den vård jag behöver. Det ger mig mod att stå upp för mina rättigheter och det ger mig något att kämpa med.

Att ta ifrån mig rätten att definiera mig själv som sjuk är därför en kränkning. Det är förminskande och går över gränsen för vad som är okej. Det du säger är mer eller mindre att jag inte räknas, att mitt lidande inte finns. Att en så stor och betydande del av mitt liv är osynligt. Och det är det allra värsta med att ha en sjukdom som inte syns på utsidan, att hela tiden behöva försvara sig. Hävda sig och bevisa något. Se på mig som någon med diabetes, bara det att min diabetes sitter i hjärnan.

Det är alltid svårt hur en bör förhålla sig till personer som lider av psykiska sjukdomar. Ohälsa. Av neuropsykiatriska diagnoser. Och självklart är det så olika från människa till människa. En god regel är att lyssna till personen vars tillstånd det talas om, eller att faktiskt fråga om en ändå är osäker. Det kan verka som en skitsak, men för någon som ständigt blir ifrågasatt (många gånger är det säkert inte medvetet) kan lite förståelse vara allt som krävs. Du har aldrig tolkningsföreträde.

Och slutligen. Om jag inte är frisk men ändå funktionsnedsatt, vad är jag då om jag inte får vara sjuk?

2014-02-03

Livets lotteri

Jag är så trött på att det ska göra så ont. Så trött på att ständigt vara jagad. Trött på att min största fiende i livet är mig. Att jag aldrig kommer undan. Och det sjuka med att vara sjuk är att det är tanken på döden som får mig att orka fortsätta. Inte för att jag inte vill dö, utan för att det finns ett slut på denna jävlighet.

Och det är ju här det är som värst. När en står på tå men ändå knappt når över ytan. När en inte orkar kliva ur sängen. Gå till skolan. Öppna posten. Prata. Lyssna. Finnas till. Bara tanken på att det är en ny dag imorgon får det att vändas i magen på mig. Jag vill inte ha någon ny dag. Vill inte ha fler dagar. Alls.

Och det är här det är som värst, för att jag måste vara stark nog att vända det själv. Jag måste vända det själv för jag är bara en i mängden. Ytterligare en siffra i statistiken. Det är såhär det är. Vissa klarar sig, andra inte. Ett lotteri med livet som insats. 

Och vem bryr sig, egentligen?