2012-11-29

Det där eviga livspusslet

Det går så bra, det där livet. Flyter på sådär som det nästan alltid gör och jag upphör aldrig riktigt att förvånas. Kan liksom inte riktigt vänja mig. Tänker att då kommer bakslagen. Smyger sig på om jag glömmer att vara tacksam. Men bra går det, som sagt. Ändå är jag emellanåt så fruktansvärt tung i hjärtat. Så svag i benen. Så skör att det känns som att jag ska gå sönder vid minsta beröring. Som att min hud ska spricka. Så jag andas i fyrkant sådär som man ska och sväljer två piller åt gången för det har jag åtminstone lärt mig göra. Tänker lugn nu det går över det är bara stressen. Stressen som gör mig elektrisk. Som stjäl mitt syre. Stressen över att inte hinna med allt som borde hinnas med. Över att inte hinna sova tvätta städa handla mat färga håret gå ut med soporna. Tänker att det är ovissheten om vad som finns i luften. Den där rädslan att förlora något som kanske egentligen inte ens är. Den där oron för att inte bli. Sen tänker jag att tänker för mycket och allt blir ju ändå bra. På något sätt. Någon gång. För det blir det alltid.


2012-11-26

Tack och lov för att det finns en morgondag

Igår var söndagsmisären den värsta på länge och jag ville mest inte alls finnas till. Kurade ner mig i sängen och önskade att det gick att försvinna mellan lakanen, som jag för övrigt spillt en halv kopp kaffe på och ännu inte orkat byta. Bäddade ju rent för knappt en vecka sedan och någon måtta får det väl ändå lov att vara. Idag är det dock redan bättre, ny dag trots att den nya dagen är en måndag och även om det regnar och är allmänt kallt och grått. Har ätit saffransfrukost och första pepparkakorna för i år, plus att vi avklarat en intervju av två till vår uppsats och strosat på stan under julbelysningen. Diskuterat allt från kärlek till orättvisor, impulshoppat såpbubblor (har såhär i efterhand ingen aning om varför men de var söta och kostade bara fjorton kronor, liksom kunde inte låta bli) och blivit rosig om kinderna när det plingat i telefonen. Herreminje, beter mig som fjorton. Nu ska jag stänga ner hjärnkontoret för idag och ägna mig åt fortsatt nördande av denna fantastiska serie. Förälskad? Svar ja!





2012-11-24

En kyss att bygga en dröm på

Idag behövde jag inte kliva ur sängen själv eller ens dricka mitt kaffe ensam och någonstans därute döljer nu någon morgonfrisyren med min svarta sotarmössa och det är så himla fint.


Härnäst ska jag ta det sista som är kvar i boxen med vin och bege mig in till stan. En helkväll med min rödhåriga favorittjej väntar och det kan bara bli bra. Allt är så bra. Fint och bra. Åh.

2012-11-22

You spin me high

Dessa känslor. Mina känslor. Min trygghet och min glädje och det finaste jag har. Mitt allra heligaste och det som utgör hela mitt liv. Som utgör det som är jag och som blottar min själ vare sig jag vill det eller inte. Mina känslor och den där rädslan när de kastas omkull av något jag inte rår över. Något jag varken kan kontrollera, styra eller tolka. Och egentligen hade jag redan flytt för längesedan för det har ju blivit till rutin men jag står fortfarande här så bränn mig då. Bränn mig för brinner är fan allt jag gör.


2012-11-19

Helgsummering och instagram

Fantastiskt. Jag säger då det. Fantastiskt och fint och lite fnittrigt. Att klämma in fler av favoritmänniskorna på en enda helg är nog inte ens möjligt och jag är bara så himla nöjd och tacksam för att de finns i mitt liv. Är ju lyckligt lottad, helt klart. I fredags anlände som sagt stamcellerna mina, och efter både lunch och middag tillsammans slöt jag upp med ett litet men ack så rart gäng av socionomvännerna. Resultatet blev en lagom vinglig utgång och det slår sällan fel i det sällskapet vill jag lova. Lördagen startade sedan med tidig hotellfrukost(!!!) plus ytterligare tid med mor och far, och avslutades mot kvällen med skakiga knän och ett sånt där människomöte av den lite finare sorten. Inte ett dugg illa, fniss. Söndagen blev således långsam och skönt oproduktiv, sånär som på en fikadejt med världens bästa Kajsa. Ni vet de där människorna man kan prata om precis vad som helst med? Verkligen allt mellan himmel och jord. Jag är begåvad med ett par stycken i min vänskapskrets och hon är definitivt en av dem. Finns få egenskaper jag uppskattar så mycket. Så det så.

Eftersom att jag dessvärre fortfarande ej har kommit igång med kameran riktigt (jobbar dock på det) så kikar vi istället på instagramflödet sen senast. Var ju ändå åtminstone en månad sedan sist.


hade lite hjärtont / fyndade bästa skorna

svart och svår / mest saknade varelsen

firade halloween tillsammans med super mario och gänget / hejhej från standardplatsen vid köksbordet

favoritfrukost / pizzabrunch

ingredienser till äppelpannkaka / pluggfika istället för plugg


Nu ska jag sätta på en film, hoppa i pyjamasen och slänga mig på soffan. Det här med måndag tar sannerligen på krafterna.

2012-11-15

Det här med att skriva uppsats


Sitter på bibblan och vill typ gråta lite. När man väl skaffat sig ett liv hinner man inte underhålla det på grund av allt detta skrivande och jag blir kanske snart galen. Äter mat ur plastlådor och har knappt några rena kläder kvar. Högra ögat stressrycker och sömnen ska vi inte ens tala om. Och detta är bara början. Så tragiskt. Hårt att vara student osv. Tack och lov för fredag imorgon. Finns nämligen potential för en fantastiskt rolig helg. Wiiii!

(Himla roligt också att få känna sig så välkommen tillbaka, tack fina ni. Puss!)

2012-11-14

Älskade lilla blogg

Har du saknat mig liksom jag saknat dig? Har du känt dig ensam, tom och övergiven, precis som jag haft en gnagande känsla av att något ständigt fattats i livet? Kanske? Möjligtvis? Jag vågar faktiskt nästan tro det. Nu är jag i alla fall återigen här (efter exakt en månad och det var inte ens medvetet). Med ytterligare lite ny energi och förhoppningsvis är det åtminstone några trogna stackare som hänger kvar, vad vet jag? En hel del fina kommentarer har det i vilket fall som helst trillat in under tiden, vissa så fina att jag till och med torkat några tårar. Det tackar vi såklart för, bloggen och jag. Ni är då för bra.



Så ja, vad hände egentligen? Befogad fråga antar jag. Man kan väl inte bara försvinna sådär utan förvarning liksom. Egentligen är det så enkelt som att jag var tvungen att skala av allt. Lägga ned allt det där som inte är livsviktigt. Fokusera på att klara av vardagen utan att gå under. Och det gick. Bättre än någonsin tidigare till och med. Huvudet över ytan och kraft nog att simma på, och i och med detta fixade jag för första gången att undvika en av de där ordentliga svackorna som annars ofta följer mina fantastiska toppar. Jag lär mig och jag blir bättre. Gör om och gör rätt. Hela tiden och jämt och ständigt. Att vara sjuk är sannerligen ett heltidsarbete utan möjlighet att säga upp sig.


Nu då? Jag pluggar och pluggar och skriver och skriver. Helt hysteriskt emellanåt, även om det går väldigt bra. Mellan detta hinner jag dock med en del annat, för man måste ju ändå prioritera. Och göra det rätt. Pannkaksmys hemma i soffan, tentafest hos nyinflyttade klasskompisar, ett stillsamt glas vin med finaste vännerna ena lördagen, shotta tequila och virvla på dansgolvet nästa, göra glädjeskutt i snöslask och pussa på någon i bra skor. För att nämna några saker. Om två dagar får jag dessutom träffa min lilla mor och far igen, för första gången sedan i somras. Det är fint, mina vänner. Flyktigt, fint och bubbligt. Och nu är jag dessutom förhoppningsvis tillbaka i bloggosfären igen. Puss!