2014-04-24

Som om det handlade om mod



och när det gör som mest ont drar jag knäna mot hakan 
och tänker det går över det går över 
(det går aldrig över)

2014-04-22

Välkommen till verkligheten

Det är såhär verkligheten ser ut säger de på akutpsyk när jag med gråten i halsen ringer och frågar varför det tar sån tid. Varför jag inte får någon hjälp. Varför det ska behöva ta halva tiden som sjukskriven innan jag ens får en ny kontaktperson. Varför de inte följer upp min medicinering som de ska och varför de lämnar mig svävande i total ovisshet.

Jag vill så gärna kunna läsa klart min sista kurs i höst men just nu är det så himla långt borta och det är så mycket jag behöver jobba med innan det ens finns en möjlighet. Jag har bara inte verktygen. Jag fixar det inte på egen hand och det gör mig så fruktansvärt svag. Och nog vet jag alltför väl hur verkligheten ser ut men jag tänker inte finna mig i att behöva dö innan någon ser mig. Tänker inte finna mig i att det här är allt som blir. Och jag vet att man behöver vara som starkast när man är sjuk men jag tänker aldrig sluta slåss för mina egna rättigheter som människa och patient. Aldrig. Jag är alldeles för värdefull för det.


2014-04-18

Och jag vill bygga bo innanför dina revben



Jag vet inte ens vem jag var innan du kom men jag vet att jag älskar dig så som man annars bara drömmer om att älska någon och med ditt huvud i mitt knä känns det som att livet kan göra vad som helst med mig för jag vet ändå vad kärlek är.
 

2014-04-08

Att befinna sig mitt emellan ingenting

Idag har jag varit hemma i över en månad, och jag har fortfarande inte fått några som helst besked. Jag vet inte om skolan godkänt mitt studieuppehåll. Jag vet inte om försäkringskassan godkänt min sjukskrivning. Jag vet inte om jag fortfarande kommer att få pengar från csn och jag har ännu inte hört något alls från psykiatrin. Det sistnämnda känns nästan värst. Jag har ju bytt landsting i och med flytten och min läkare remitterade mig hit. Det skulle vara brådskande. Jag befinner mig i en utsatt situation. Är känslomässigt skör. Dessutom har jag precis börjat med ny medicin som ska följas upp. Men nej, inte ett ord.

Jag är både ledsen och besviken. Trött och ångestfylld. Inte nog med att jag ska till en helt ny mottagning med helt nya kontakter, utan det jobbigaste är att flyta omkring i något slags vakuum där inget går framåt. En otrygghet där mitt liv ligger i myndigheternas händer. Och det känns förjävligt.