Jag skulle kunna dö nu, med kinden mot din hals

Fem år senare. Fem hela år. Tänk vad mycket som kan förändras men samtidigt vara nästan precis samma. För sjutton eller tjugotvå, det spelar liksom ingen roll. Fjärilarna är ändå samma. Fladdret i maggropen är samma. Kolsyran i blodet är samma. Jag är vimmelkantig och fnittrig och svag i knäna men hjärtat slår hårdare än på mycket mycket länge. Slår ihjäl all form av tvivel. Dunkar högre än rädslan för katastrof. 

Och, han är min.

I've been waiting to smile

Visst är jag rädd, precis som alltid. Att vara rädd är väl något slags standardtillstånd hos mig nu för tiden. Det har liksom blivit så efter alla förmaningar, dödsdomar och ett ständigt spirande självhat. Men någonstans där under, långt långt där inne, börjar kevlarskalet krackelera. Mjukas upp, bit för bit. Sakta men säkert och även om jag fortfarande är kanske sämst i världen på att hantera all form av närhet så går det åtminstone framåt. Och även om jag fortfarande har panik emellanåt så vill jag ändå våga. Jag vågar vilja. Och det är så jäkla stort.

Säg hej till Esther!

Förresten kanske jag ska passa på att presentera vår nyaste lilla familjemedlem, mellanpudeln Esther! Varför ha en när man kan ha flera och det är så fruktansvärt mysigt med bebis igen. Äntligen har Wilma fått sig en kompis och vi är så himla glada över att hon är vår.

Och jag glömmer bort att andas.

Tjugotvå med impulskontroll som en femtonåring. Monster som inte finns under sängen men som istället aldrig lämnar mitt huvud. Jagar mig när jag är som mest lättåtkomlig. Som mest sårbar. Kramar mitt hjärta. Stryper syretillförseln till mina lungor och jag kan inte längre sitta kvar. Måste upp och måste gå, måste ut och måste bort.

När ångesten slår till är jag som ett rådjur i strålkastarljusen. Fryser skräckslagen till is. Fastnar mitt i språnget. Glömmer allt jag någonsin varit och allt jag någonsin kommer kunna bli. Den här gången dör jag det är jag helt säker på för det är slut nu och inte ens mitt liv är värt att spelas upp i revy. Jag är tjugotvå men fortfarande femton och det blir inte mer än såhär.

Men jag dör förstås inte. Inte den här gången heller.

Jag är feminist, en skitarg sådan.

Ibland vet jag inte vad jag ska säga. Ibland vet jag inte vilka ord jag ska ta till på grund av all denna uddlösa ilska som obönhörligt tar över hela min kropp. Som nu. När han vars namn jag inte ens vill skriva ut har gjort det igen. Ni kan istället läsa det här. Sen läser ni My's fantastiska svar här.

Det ÄR en ständig kamp att vara kvinna. Den som en gång öppnat sina ögon kan liksom inte bortse från strukturerna som alltid är närvarande. Jag tycker själv att jag är relativt förskonad, åtminstone i jämförelse. Det finns de som går igenom saker jag inte ens kan föreställa mig i min värsta mardröm. Jag klarar mig bra. Jag är på en plats där de flesta lyssnar när jag sätter ner foten. Reflekterar och förhoppningsvis försöker se saker annorlunda. Idag blir jag oftare tagen på allvar. Men jag har också varit utsatt för övergrepp, kämpar mot ätstörningar och har en sexualitet som inte är min egen att njuta av (oavsett om det handlar om homo- eller heterorelationer). Saker som jag inte förrän nu kan koppla samman med hur samhället ser ut i större perspektiv. Det är saker som präglat hela min tonår och som fortfarande påverkar mig, mer än jag ibland vill tro. Kanske hade jag inte varit så sjuk idag om jag inte blivit utnyttjad under dessa redan så sköra år? Om jag hade vetat att det inte går till på det viset. Om jag varit medveten om mitt värde som människa. 

Det låter kanske grymt att dra det så långt, men oj så många jag mött med liknande historier. Liknande känslor. Alla på grund av beteenden som är socialt konstruerade av samhället. Som är fruktansvärt djupt rotade och accepterade, men inte omöjliga att ändra på. Så nästa gång du säger till mig att inte vara så arg så ska du veta att jag är det för alla utsatta kvinnors skull. För att jag är beredd att slåss för mitt och mina medsystrars liv. För att ingen ska behöva råka illa ut på grund av vad hen har mellan benen.

Jag är feminist, och en skitarg sådan.

(i alla fall ibland)

Så tack för att du vågar trots att jag trevar

Och det gör ont. Det gör ont när han ser på mig och ler sitt sneda leende. Det gör ont när han säger att han är glad att jag finns till. Det gör ont när han lägger sitt hjärta i min hand och jag inser att jag skulle kunna göra precis vad som helst med det om jag bara ville. Jag skulle kunna hoppa och stampa och skrapa det i gruset men han vågar. Han vågar lita på mig och jag som är beredd att springa för våra liv vet inte längre hur jag ska bete mig.

För hur gör en när en plötsligt får spela huvudrollen i historian om ett liv. När en plötsligt får ta plats, ta del av känslan av att vara någon. Betyda något. Att vara behövd. För utan att han vet om det har han dragit upp mig på fötterna. Satt mig i en position där vi är jämlikar.

Och det gör ont. Gör ont och är nytt och bortglömt. Jag är livrädd och långt utanför min bekvämlighetszon. Han talar fint och med stora ord som jag knappt vågar ta i min mun på grund av allt det där som fortfarande gnager så på min ryggmärg. På grund av att vara den det är synd om. På grund av att så många gånger blivit gjord till ett offer. Av att inte vara behövd. 

Så tack, kära du. Tack för att du inte vacklar i min orkanvind. Tack för att du alltid ger mig svar när jag frågar varför du är så himla knäpp som vill vara med just mig. Tack för att du vågar när jag fortfarande trevar och för att du förlitar dig på att jag kommer att finnas kvar imorgon och om tio år. Tack för att du tycker om mig på grund av att jag är jag och inte trots att jag är som jag är.

För jag tycker så himla mycket om dig också.

Dansar fastän hjärtat brister

Och plötsligt är du där. Jag har inte varit ute på ett halvår och plötsligt är du den jag springer in i. Ramlar in i. Snubblar in i. Du med samma fina ögon och snälla blick och jag ryggar instinktivt tillbaka innan du hinner fånga upp mig. Jag tror att vi kramas men jag har druckit jäger så ingenting är egentligen säkert. Du säger hej hur är det det var längesen. Och jag säger som vanligt att det är bra och ja det var grymt längesen. Jag hör knappt vad du svarar för musiken som ljuder. Basen som slår. Blodet som rusar och pulsen som dundrar. Vi skiljs åt. Jag röker tre cigaretter på raken tillsammans med några jag tycker mycket om och sen dansar vi oss svettiga i två timmar till. Danar dansar dansar. Dansar för att hjärtat blöder. (Jag trodde ju en gång på det här.)

Bloggar du inte längre?

Jodå. Det är klart att jag gör. Vi har bara haft lite distans, jag och bloggen. Jag har saknat den men jag har också saknat orden. När någon har frågat hur det är har jag svarat att jag orkar inte ens känna efter för det gör alldeles för ont. Det gör egentligen inte ont i jämförelse med hur det varit men ont för att detta är mitt liv. För att jag behöver gå igenom samma jävla sak om och om igen. Och visst går det att göra mycket men inte allt. Bättre men aldrig bra.

i love u

Igår var jag utanför lägenheten utan hund för första gången på i alla fall ett par månader. Jag och Wilma är runt på äventyr mest hela tiden men med henne är allting enkelt. Hon är energin. Själv är jag en blöt liten fläck på golvet. Typ. Men lagom press och myrsteg. Det får vara jobbigt och svårt och jag får vara helt slut idag. Det är okej. Förhoppningsvis går det bara framåt nu.

Sen tycker jag för övrigt att ni ska läsa detta, skrivet av en mycket kär vän till mig. Om hur det är att vara i en relation med en bipolär person. Kvickt, roligt och mitt i prick. Kanske hörs vi snart igen. Puss!

Att våga längta

Sedan den där söndagen i juli har jag börjat komma i takt med mig själv. Liksom i fas. Det var så längesedan att jag inte ens minns när den känslan senast infann sig. Kanske inte i harmoni men åtminstone i någon form av trygghet. Ett lugn. Och jag vågar mig ut nu. Jag vågar att inte bry mig. Jag är inte alls där jag varit men jag vågar drömma lite igen och jag vågar känna. Vågar skratta och gråta och längta efter något. Någonting. Någon.

Att äntligen vara hemma

Sista sommarlovsdygnet i en varm hemstad

Är inne på sista sommarlovsdygnet i eskilstuna. Sista dygnet av av två hela månader. Två varma solskensmånader som bara andats lugn. Återhämtning. Sommarloven innebär alltid en stor förändring för min del. Förändring och utmaning och mentalt arbete. Det är som att jag kan leva en höst och vinter och vår i taget och sen måste allt få sjunka in. Omarbetas och förankras.

Och även om det alltid ser olika ut så är det mycket som är samma. Samma botten och samma himmel. Förra sommaren gjorde jag mig av med så mycket smärta. Så många spöken. Den här sommaren har jag blivit medicinfri. Fri. Smaka på ordet. Jag är fri och jag känner det i kroppen. Känner det i själen och i hjärtat och i huvudet. Och vad som kommer hända nu vet jag inte, precis som med allting annat här i livet, men jag vet att jag ska ta mig tillbaka. Tillbaka från den skada som en försvunnen livsgnista, lite hjärtesorg och inte alltid så snälla mediciner kan göra. Jag står i startgroparna på riktigt nu. Och det får väl bära eller brista. Jag tänker inte vara rädd något mer.

Visst känns det fint att va vid liv

Vi vaknar tidigt på morgonen. Wilma och jag. Tidigt, precis efter att de andra lämnat sängen och åkt till jobbet. Öppnar upp altandörren och låter den fortfarande lite kyliga luften fylla lungorna. Äter frukost och beger oss ut innan asfalten hunnit bli alldeles för het för känsliga små valptassar. Ut i skogen, över fält och över ängar. Låter tiden vara betydelselös och när vi kommer hem igen är vi lagom trötta båda två. Trötta och nöjda. Hon somnar igen och jag plockar bär och tomater från trädgården. Solvarma och söta små tomater. Djupt röda och med så mycket smak att det svider lite på läpparna. Men det är också så ont som det gör.

För en vecka sedan var vi på bio. Jag och några av mina närmaste. Vi såg känn ingen sorg och jag tror att det släppte där och då. Det där ihåliga. Det där ofantliga trycket över bröstet. Det där jag inte orkat ta i. Vågat hantera. Jag tror att det hittade ut där i biomörkret tillsammans med tårarna och skratten. Ackompanjerat av musik jag känner lika väl som mina egna hjärtslag. Till en historia där det sjuka är grunden till allt som är vackert och det skeva är vägen till framgång. Jag tror att det vände just där. I ljuset av endast filmduken och i sorgen och lyckan av någon annans öde. För när jag sedan cyklade hem med kvällssolen i ögonen och hela världen doftade av sommar var det med ett helt annat lugn i själen. Med ett hjärta som plötsligt börjat hitta tillbaka till rätt takt. Min takt. Min egen takt.

Den där lilla fyrbeningen

Men den där lilla då, hur går det med henne? Ja, om någon skulle undra så mår hon bara bra. Är i full färd med att tappa alla sina mjölktänder och beter sig ungefär som en treåring med adhd. På uppåttjack.

Och så är hon alldeles alldeles underbar, såklart. Det finaste i hela min värld. Jag har nog aldrig skrattat så ofta och hjärtligt som jag gör tillsammans med henne, och jag tror att hon fnissar ganska gott hon med.

Men mest av allt kan jag inte förstå vad jag gjorde innan. Utan henne. Under täcket, i knäet eller farandes runt benen. När jag inte behövde ha ögon i nacken eller passa hela tiden dygnet runt. Så ensamt, trist och långtråkigt det måste ha varit. Mitt lilla hjärta. Min kärlek och mitt allt.

Om varma sommarnätter i juni

Solen skiner och det är så himla varmt. Vi är barbenta och förväntansfulla och har hällt över vinet i petflaskor för att inte bli upptäckta. Små och gudomligt söta jordgubbar för tjugofem kronor är nerpackade tillsammans med picknickfilten och kängorna skaver lite sådär som de gör en molnfri sommardag. Bussen tar oss mitt ut i ingenstans och en liten endagars festivaloas och förfestar gör vi mitt ute på en äng i sällskap av andra glada och fina personer. Lite längre bort går ett gäng hästar och betar rofyllt medan flugorna surrar omkring utan att det gör något. Där på filten på ängen diskuteras bara sådant som är livsviktigt. Som kärlek, feminism och att få vara den man vill. Eller den man är. Till exempel. När eftermiddagen blir till kväll dansar vi till musik av skiftande kvalitet, bråkar med mansgrisar, äter mozzarellaburgare, röker flera cigaretter på raken och är bara så himla lyckliga över att äntligen få vara i varandras sällskap. Över att få ha det så bra.

När jag väl landar hemma i min egen säng och natten övergår till gryning är jag så tacksam. Tacksammast av alla kanske. Över att jag har världens bästa vän. Över vilka fina personer jag får chansen att möta. Över att jag får uppleva dessa äventyr. Tacksam över vad varma sommarnätter i juni har att bjuda på och över hur fint livet kan vara. (Tack småland för en av mina bästa helger denna sommaren.)

För det måste vara bra

Är nere på en av fyra. Nästan färdig, nästan fri. Stackars kroppen repar sig förhoppningsvis snart men hjärtat exploderar så fort jag tänker. Så fort jag råkar känna efter lite för mycket. Så jag låter bli. Orkar inte riktigt. Inte nu. Orkar inte behöva utstå allt det där som väller fram på insidan. Det där orkanliknande känsloregistret jag knappt vet vad jag ska göra med. Så när jag svarar att allt är helt okej. Att det är bra. Då är det bra. Det är bra det är bra för det måste vara bra.