Nere men uppe på fem

Vill egentligen bara trassla in mig i en varm famn och känna någon annans hjärtslag men håller ändå ett avstånd jag inte kan definiera. Ryggar tillbaka på impuls innan jag ens hunnit reflektera trots att jag vet att ensam inte alltid är stark. Virvlar för mig själv och skapar mitt eget kaos. Sprudlar och kollapsar. Plockar fram blommiga klänningar (och tar pinsamt dåliga bilder när mörkret redan lagt sig tungt) och längtar efter våren så mycket att det nästan gör ont (eller så är det något helt annat).

Men. Vid lunchtid idag fick jag ett samtal av en ung man som blandade svenska och engelska för att desperat göra sig förstådd och först kopplade jag mest inte alls. När jag efter lite om och men till slut lyckades urskilja ordet "legitimation" räckte det för att jag skulle ge ifrån mig ett glädjetjut. Allting var kvar. Till och med de nästan trehundra kronorna i kontanter. Egentligen är det alldeles för enkelt att vara jag. (Och ni är så himla himla fina som kommenterar. Ber om ursäkt för att jag ibland är alltför seg med att svara. Puss.)