On my knees in a faceless crowd

En odefinierbar smärta har tagit plats i min kropp och regnmolnen bakom mina ögonlock är tunga. Orden är så gott som slut. (Kanske försvann de med dig.) För första gången i min egen världshistoria ringde jag någon mitt i natten. Någon vars lugnande och välbekanta röst bäddar in huvudet i bomull och tar bort den förvirrade känslan jag går och bär på, om så bara för en liten stund. En liten stund som är bättre än ingen alls. En liten stund som räcker för att kanske få vila några timmar. Liten och ynklig. Är jag ensam nu?