De kan kalla oss fula men aldrig för grå

 

En av mina största rädslor är att inte synas. Att liksom försvinna. Bli en i mängden. Syns man inte så finns man inte. Det där enorma bekräftelsebehovet finns där hela tiden och det är inte hur det sker. Det är att det sker. Och egentligen är det väl ganska tragiskt. För jag menar, att vara beroende av andra människors reaktioner för att existera känns kanske inte helt sunt. Och när man dessutom vissa dagar knappt klarar av att ta sig utanför dörren för att något inte riktigt stämmer och för att jag inte känns som jag och tryggheten därmed är som bortblåst så blir det onekligen ett hinder i vardagen. Förmodligen är det den risiga självkänslan som spökar. Och kanske går det över med åldern. Kanske försvinner det av sig själv eller kanske måste det helt enkelt jobbas bort. Hur eller hur så är jag övertygad om att jag inte är ensam. Långt ifrån.
.