2012-01-23
Våra fötter är en meter över marken
Ni vet det här med att fixa det men ändå bara knappt och nästan. När man liksom är alldeles ensam och fast i något slags ingenmansland där allt är dimmigt och går i ultrarapid och det går inte. Går inte. Kan inte stiga av, inte komma ikapp eller sakta ner. Och det gör så ont. I varenda liten cell i varenda del av kroppen. Ont i märgen och hjärtat och fingerspetsarna. Och man tänker att fan varför lägger jag inte bara av. Lägger av och ner och slutar här och nu. För visst vore det så himla mycket lättare och jag vill ju bara vila lite. Bara inte känna för en stund. Bara inte vara. (Fast så orkar man ändå. Alltid lite till.)
Kategorier:
sockervadd
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
när man inte orkar någonting och som du själv skrev typ, bara lägga ner det och vandra iväg eller lägga sig och sova bort allting.
SvaraRaderasynd bara att det inte är ofta det går att göra det.. :/
kämpa på du är så fin och förtjänar nog fan det bästa!
Du är så bra, och sätter ord på det jag aldrig lyckas med.
SvaraRaderaSluta kämpa för en stund och lev litegran. Det behöver du vill jag tro.
Du skriver så fint.
SvaraRaderaSätter ord på känslor som man så gärna vill förklara.
Stay strong beautiful.
<3