2013-01-09

Om att leva på hoppet

Jag kan vakna upp på morgonen och vara så jävla arg. Så ledsen och frustrerad. Uppgiven på grund av att jag känner som jag gör. Att jag är så skör. Att ångestnerven klämmer innan jag knappt hunnit öppna ögonen. Att det till och med når mig i drömmarna och att jag ibland gråter innan jag ens fått chansen att vakna på rätt sida. Vägen upp blir liksom dubbelt så lång. Upp från ett jävla avgrundshål. Tar så mycket energi som knappt finns. Inte alltid såklart, men med jämna mellanrum. Och jag vaknar så jävla arg för jag vill ju så mycket mer.


Så jag bara längtar. Drömmer mig bort och fantiserar om sådant som kan komma att bli. Drömmer om framtiden och det som inte är nu. Och visst sägs det att man ska leva i nuet men det finns fan inget jävla carpe diem i detta tillstånd. Inget att ta tillvara på. Inget att fånga eller som jag kommer att sakna. Inget jag missar eller förlorar. Mitt enda hopp är ju att morgondagen blir lättare. Att morgondagen eller åtminstone dagen efter det eller kanske dagen efter den dagen blir bättre. Bara någon dag eller en dag. Vilken dag som helst egentligen för det händer bara inte idag. Inte just nu. Och jag har så himla mycket fint att se fram emot i livet att jag ju åtminstone kan glädjas över det. Längta och tråna och hoppas. För den glädjen man en gång har känt kan ju ingen ta ifrån en, oavsett om det visar sig sluta i besvikelse eller inte. Så det är därför jag drömmer. Det är därför jag är tacksam för varje dag jag kan lämna bakom mig. Det är därför jag längtar efter nya gryningar och nya kvällar. Någon av dem kommer ju att bli bättre. Och jag vet ju, att om det inte vore för min egen drömvärld så skulle jag förmodligen inte sitta här idag. Inte orka. Igen och igen. Dag ut och dag in och varje kväll. För visst handlar det om hoppet. Alltid det där hoppet.

7 kommentarer:

  1. gud vad jag känner igen mig. jag hoppas tillsammans med dig. jag hoppas för oss båda <3

    SvaraRadera
  2. jag med..det är ibland som att tala med en spegel att läsa dina ord...i smärtans stund finns det sällan tröst förutom dina egna bultande andetag, men ändå någon slags kontakt med livet..för du är faktiskt aldrig ensam även när det känns så? du är viktig för universum ville du skulle födas..universum är med dig i vad du än tar dig för... när du smärtar känner du desto mer, när det känns bra känner du kanske då ännu mer? du har ett rikare liv än dem flesta både på gott och ont. Och du är vacker för att du lever med alla känsloregister på fullaste sätt..du är en storm, och i stormens öga finns kärleken...där har du dig själv oavsett väder eller oväder..och där strålar du av ljus och hopp...all du vill ha kommer komma till dig..kanske smärtar du för att det är något mer du ska lära dig? kanske ska du växa dig så stor och vis som andra bara önskat bli men aldrig blivit prövade för? du kommer bli en människa med mkt djup och betydelse för andra.. är det meningen du ska stärkas och sprida kärleken vidare till dem som behöver den? jag tror det..och det smärtar mig att säga det, likamkt som det ger mig glädjetårar att säga det. Jag tycker du är vacker..i varenda litet dammkorn och spricka, i sorg som glädje fast jag knappt känner dig...ta aldrig bort någon sida av dig själv. för du är fin precis som du är....
    orden kanske inte räcker till. men jag hoppas att dom räcker så du kan förstå..du är viktig, och det är magiskt att det finns sådana som du
    /tommytime

    SvaraRadera
  3. Klart man får drömma!! leva i nuet är ju alltid fint när det går, men drömmar om framtiden och att hoppas är ju minst lika viktigt, till och med viktigare i vissa perioder!
    Heja dig. Du är så himla cool!!

    SvaraRadera
  4. <3 kramar på dig. jag längtar också efter massa saker. men framförallt att ha fler glada dagar.

    SvaraRadera
  5. Idag var en bra dag mitt fina hjärta! <3

    SvaraRadera
  6. it's gonna be alright, it's gonna be alright, it's gonna be alright.

    SvaraRadera