2014-02-17

Älskling, vi ska alla en gång dö

Jag gråter men vet inte om du ser för klockan är snart tre på natten och vi har druckit bubblig dricka och jag har väl ändå redan suddat ut min mascara. I ljuset av gatubelysningen är världen svagt gul och jag vet inte men allt jag ser är bilarna och fullmånen och mina egna fötter mot blöt och kall asfalt. Och du är dimmig, dina ord suddiga. Så långt ifrån samtidigt som de skär likt rakblad genom mitt mellangärde. Punkterar mina lungor, klipper min pulsåder. Får mig att förblöda.

Du kan inte dö, för mig är du odödlig.

Det finns kanske inget jag tänker på så mycket som jag tänker på döden. Den är ständigt närvarande, oavsett när var och hur. Men det är min död. Alltid bara min. På så sätt kan jag känna någon slags kontroll. Jag kan inte styra över mitt liv men jag kan välja om jag vill dö. Det kan ingen ta ifrån mig, någonsin.

Men älskling, alla dör vi någon gång.

När det handlar om andras död är det tvärtom. Jag tänker aldrig att de kan dö, att risken finns att jag överlever flera av de som står mig allra närmast. Tänker aldrig att de kan försvinna, lämna mig kvar. När det handlar om andras död har jag ingen som helst kontroll. Då finns det inget jag kan göra för att påverka. Och det skrämmer mig, något så oerhört.

Och jag vill att du fortsätter kämpa, alltid.

Och så står vi där, i ljuset från lyktorna och fullmånen. På en tom parkering klockan tre på morgonen. Min kind mot din hals. Lite utsuddad mascara. Så står vi där så tätt som det bara går. Röker för många cigaretter trots att vi faktiskt måste sluta men ser oss ändå om en extra gång när vi går över gatan. För alla ska vi en gång dö. Och vi kan ju faktiskt aldrig veta. 

Låt det aldrig bli våran tur.


3 kommentarer: