2014-02-07

Är jag slagen nu?

Det snurrar i mitt huvud. Alla de där lösa trådarna som aldrig riktigt hittar rätt ände. Som aldrig knyts ihop. De säger att det är viktigt för alla studenter med klara direktiv, för att undvika stress och ohälsa, men ändå är allting ett virrvarr av information. Jag kan inte ta på den. Det går inte. Förstår inte. Spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig för det blir inte som det ska.

Skam. Hopplöshet. Så uppgiven och utlämnad och det gör ont. Alltid ont. Egentligen är jag jätteduktig. Har lätt för att lära och tycker om att plugga. Det är kul. Kunskap är makt. Men att då behöva lirka till sig all den hjälp jag kan få, av klasskompisar och andra ansvariga, känns så långt under min värdighet. Att jag kan sitta och stirra på vårt schema med gruppindelningar en hel dag för att få någon som helst klarhet (ja, det tar på riktigt så lång tid att få in det i huvudet), för att nästa morgon upptäcka att att det blivit ändrat igen. Jag ser inte, får inte ihop orden. Kan inte läsa vad det står. Och det räcker för att ta död på den lilla energi jag ändå har förmågan att uppbringa.

Jobbigast är kanske ändå att behöva se sig så svag. Att försöka förklara sådant som för andra är en självklarhet. Jag läser på universitetet. Jag är fullkomligt kompetent. Men jag kan omöjligt ens förstå kursens studiehandledning. Halvvägs igenom och jag har hjärtklappning, andnöd och tårfyllda ögon.

Frustration. Besvikelse och förnedring. Sista terminen och jag har klarat mig såhär långt på grund av att svärtan har en motsats. En motsats som gör det möjligt att ta igen en termin på några veckor och att dessutom göra det bra. För det är så. Sådant jag gör när jag är manisk. När jag inte behöver sova eller äta och när tankarna är så flyktiga att de väger lätt som bomull. Men jag kan inte styra över mitt mående. (Vilken superkraft det hade varit?)

Sista terminen och jag vet inte om jag är slagen nu. Om det är såhär långt jag kommer för tillfället. Hur mycket mer jag orkar kämpa när allt egentligen handlar om att överleva. Om att jag inte vill dö. (Jag vill inte dö.)





5 kommentarer:

  1. Ta med almenackan i morgon kväll så går vi igenom allt en gång till å du kan fråga samma sak tusen gånger om <3

    SvaraRadera
  2. Åh, jag vet hur det är. När jag mådde dåligt så hoppade jag över tentor och seminarier och inlämningar för det funkar inte. Någonstans. Hur kan det ens funka när allting bara är ett totalkaos innuti? Men som sagt, när manin kommer så tog jag igen alla tentor och seminarier och inlämningsuppgifter på två veckor och sen var det klart.

    Vänta ut det. Försök att acceptera det och andas. Ta den hjälp som du kan få och som du orkar ta emot. Glöm inte att andas. Kram <3

    SvaraRadera
  3. Vad pluggar du?

    SvaraRadera
  4. Det är helt sjukt hur varje ord du skriver prickar exakt in på allt jag känner.
    Förstår precis hur det är. Och som min psykiatriker säger "att du ens klarat det såhär långt, men din sjukdom, bevisar att du är en överlevare och en envis jäkel", dock alltid med tillägget: "men ta det lugnt".

    SvaraRadera