Trots att dina persienner var nerdragna så letade sig ljuset envist in mellan springorna. Jag hade druckit lite för mycket blåbärsvodka kvällen innan men var glad ändå. Till slut kunde vi till och med somna. Och det var precis det du fortfarande gjorde när jag vaknade och var törstig. Sov. Sådär djupt som du oftast gör. Lugna och rogivande andetag. Klockans röda siffror lyste skarpt och tydligt. Sjufyrasju. Sju fyra sju. Så fint, även om du senare hävdade att din klocka går några minuter tidigt. Det kvittar väl när man är kär? Och när man fortfarande är smått påverkad av alkohol. Sjufyrasju. Du är värd att dö för. Jag hade fjärilar i magen men ingen panik och kysste din axel. Du sov fortfarande. Värd att dö för.
.
(nitton månader och du är mitt allt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar