Alltid en orkan i hälarna

Är ständigt på språng. Kommer hem och äter lite, sover när tiden finns. Glömmer bort att andas. Att ta sig ur sängen kräver mer energi än jag egentligen har. Kroppen protesterar men huvudet mår bra, det är stabilt nu. För stabilt. Lyssnar på musik som får tårarna att trilla, bara för att jag vill. Det hugger till i magen när jag väl landar. När jag får tid att tänka. Kan fortfarande känna doften av dig när jag blundar, känna avsaknaden av din närhet när jag kryper ner under täcket. Det gör lite ont men jag har blivit vän med gryningen. Att promenera hem på grusiga cykelvägar med känslan av att vara den enda som är vaken i hela världen gör mig upprymd. Närhet. Bara tanken på det gör mig lite rädd. Se men inte röra. Ungefär som med pizza och choklad. Kommer inte riktigt över spärren, men när allt kommer omkring är jag nog ganska lycklig ändå. För vem behöver väl choklad, egentligen? Nä.

Fick en tidig namnsdagspresent på posten. Fina fina familjen.

.