2011-04-26

Jag går inte isär när jag går med dig


Finaste finaste fina. Med ett beundransvärt tålamod, viljan att laga och förmågan att älska villkorslöst. Han skulle så himla enkelt och med all rätt kunna klippa mina små sparvvingar utan större ansträngning, men istället kupar han bara handen och låter mig vila. Blir min kontakt med jorden, håller lite lätt i byxbenet när jag är på väg för högt upp i atmosfären där syret inte riktigt räcker till. Pusslar ihop när jag flugit in i fönsterrutan med full kraft och är allt det där jag själv saknar. Och det är så stort. Större än vad till och med jag kunnat drömma om. Och jag blir lite rädd. Är kanske mer skadad än jag anat men det ytliga livet har definitivt satt sina spår. Närhet är skrämmande på sitt eget vis. Att ge allting av sig själv. Men jag har kunnat och jag är villig att lära mig igen, hur lång och krokig vägen tillbaka än må vara.

4 kommentarer:

  1. Du skriver så himla fint, åh.

    SvaraRadera
  2. Håller med föregående kommentar, du är sjukt bra på att uttrycka dig i ord ...

    SvaraRadera
  3. Åh, så fint du skriver!
    Du gav mig gåshud ännu en gång, fina.

    SvaraRadera