Den där eviga längtan

Jag är en obotlig drömmare och romantiker, och att jag lever i någon slags hittepåvärld är ingen hemlighet (fast varför skulle egentligen min verklighet vara mindre verklig än någon annans?). Detta dagdrömmeri och fantiserande medför även så himmelens mycket längtan. Jag längtar ständigt och alltid. Längtar tillbaka och bort och hem och efter framtiden. Efter filip, min ponny, mina vänner och familjen. Efter snö och värme och våryra småfåglar. Efter spänning och äventyr och allt fint som livet kan tänkas bjuda på. Men det är en härlig sorts längtan. En sån där som pirrar lite i magen ni vet. Och jag tror att det är mycket tack vare detta som jag gång på gång orkar ta mig upp ur sängen och igenom vardagen med hopp om att imorgon kan vara den där dagen då allt händer. Den där dagen då jag slipper befinna mig här ensam. I min del av verkligheten. Och tills dess tänker jag fortsätta drömma. Och längta.