2012-07-14

Att nästan bli knuffad över kanten

Innan jag begav mig till eskilstuna och hemmaplan så hade jag bestämt mig. Den här gången skulle det bli annorlunda och jag skulle kämpa och jag var redo. Min självkänsla som så länge varit försvunnen började försiktigt göra sig påmind och för första gången på evigheter trivdes jag nästan i mig själv. Var jag nöjd och tillfreds med att vara jag. Inte för att nyckelbenen syntes tydligare eller för att vågen visade en lägre siffra, utan helt enkelt för att hjärnan och kroppen äntligen börjat samarbeta. Börjat kommunicera istället för att bara bråka. Jag behövde inte längre stå framför spegeln och dra och känna och klämma för det spelade liksom inte riktigt någon större roll. Jag vet ju att jag aldrig kommer att bli helt nöjd oavsett vad jag ser. Att det alltid finns något att ändra på. Och jag vet ju att det istället handlar om att acceptera och inse att mitt människovärde inte avgörs av mellanrummet mellan låren eller hur fyllig rumpa jag har. Och det kändes okej. Det kändes okej att se ut som en planka, likväl som det kändes okej att förmodligen komma att gå upp ett par kilo för att kroppen ska bli nöjd och fungera ordentligt. Världen skulle inte gå under och de som står mig nära tycker om mig för den jag är. Jag är ju fortfarande jag och det är allt som egentligen betyder något. Eller ja. Det var i alla fall vad jag trodde.


För efter bara två veckor så är jag mentalt tillbaka och balanserar där vid kanten igen. Tittar och undrar. Får panik över min svullna mage och obefintliga bröst. Allt på grund av att folk kan vara så oerhört klumpiga och oförsiktiga. Allt på grund av att det tydligen är okej att ge sig på någon som är liten och tanig istället för motsatsen. På grund av att folk tar sig rätten att bedöma och tycka om något som är högst personligt och egentligen bara angår mig. Jag har fått höra så mycket under de här två veckorna att jag egentligen bara velat krypa ner under täcket och isolera mig, och jag har febrilt letat bortförklaringar och fått generas över den där kroppen jag äntligen börjat acceptera för vad den är. Som jag jobbar för att inte fokusera så överdrivet mycket på och som jag envist försöker bli kompis med. Men istället för "hej vad kul att se dig igen det var längesen" så har det haglat kommentarer och utläggningar och påhopp och förmaningar, och främst från folk jag egentligen knappt känner. Och jag blir ledsen och kränkt. Motarbetad och rubbad ur balans. För tydligen är jag bara en kropp. Tydligen är det allt de ser och den vetskapen är så fruktansvärt jobbig. Gör en så medveten om hur granskad man blir. Jag vet ju att jag egentligen inte borde bry mig. Att jag borde ge svar på tal och stå upp för mig själv men jag fixar inte det just nu. Det är alldeles för känsligt. Jag är alldeles för skör. Och även om mina föräldrar gör sitt bästa för att föra min talan när jag inte orkar så gör det förbannat ont. Det gör så ont och jag blir så himla upprörd och arg. Ont och äckel och panikattacker och tårar och frustration för jag var ju på väg. Äntligen på väg. Jävla skit.

14 kommentarer:

  1. Åh lilla vännen! Jag vet hur jobbigt de är. Men det är inte värt det, det helvete som man går igenom bara för att idioter får för sig att glappa med käften lite för mycket! Det är inte värt att ändra på sig själv BARA för det! Du är ju för tusan söt och faktiskt vacker ändå! Hur puckade kan dem vara egentligen? Jo! JÄTTE PUCKADE! Därför ska du inte bry dig om dem! För dem är inte värda din uppmärksamhet!

    SvaraRadera
  2. Blir väldigt ledsen av att se denna text, förövrigt varför jag följer din blogg så är det för den är en blogg man vill återkomma till för se vad du hittar på:D Men den största anledningen är ärligt talat för jag tycker du är otroligt vacker, jag hade bara drömt om att få träffa någon som dig, så stäng ute allt skit folk säger, alla har sina korkade fördommar om allt, stäng ute det och fokusera på det positiva <3

    SvaraRadera
  3. tror jag kan föreställa mig lite hur det är. Även fast jag inte riktigt vet. Men jag tror att du får försöka att tänka på att det är din kropp, det är du som ska leva i den, ingen annan. Folk säger dumma saker för att dom är osäkra själva. Jag har (som ett exempel) slutat ha på mig foundation, min hy är rätt dålig, men bara för att jag helt enkelt inte orkar bryr mig om oskar 19 år på tunnelbanan kollar konstigt på mig för att mina finnar syns. Folk är för upptagna med sig själva för att bry sig en längre stund. Det jag försöker få fram är, att hur svårt det än är, så försök verkligen att strunta i vad andra säger. Vet att det är otroligt jävla svårt. Men försök. Du är otroligt vacker!

    SvaraRadera
  4. Men fina du. Jag kan naturligtvis inte undgå att bli smått ängslig när jag läser den här texten; försvinn inte fina du, ok? :( Du vet ju att du var på rätt väg & Det anser jag gör att du fortfarande är det. för du är medveten om vad som händer, du har svårt att kontrollera det med du observerar åtminstone. hade varit ännu mer otäckt om du inte hade självinsikten, för då hade det kunnat gå väldigt mycket utför, väldigt snabbt.

    folk har ett absurt sätt att bry sig på, eller ja, att visa att dom gör det. men jag håller med om att det är inte utvändigt det sitter, det är ju på insidan. det är där man ska gå in & röra om ifall man vill förändra något för dig eller visa ordentligt att man bryr sig. men som sagt; ta inte för hårt på det folk säger. tänk på vad dom allra flesta verkligen TYCKER och VET om dig, som att du har ett otroligt fint yttre OAVSETT vikt osv, och sen att du är en fantastiskt människa med en så himla klok & fin syn på allt. man vill liksom inte annat än krama dig.

    kram på dig finaste, jag ger aldrig upp tron på dig & det får inte du heller göra.

    SvaraRadera
  5. Vilken stark text.
    Jag hoppas lite att den handlar om dåtid mer än nutid, men jag kan inte vara helt säker. Är det fortfarande såhär jobbigt med omgivningens reaktioner?

    SvaraRadera
  6. Vet du vad? Jag ser upp till dig så jäkla mycket. Du verkar vara en sån underbar tjej. Till en början såg jag bara hur enormt vacker du är på utsidan, men nu ser jag verkligen din insida också. Åh vad du är fin.

    SvaraRadera
  7. ingen fara du! Tänk på att inte känna dig dum för att du mår dåligt, det är det också lätt att göra. För att komma på rätt väg måste man ta sig igenom den dåliga, snåriga stigen. Tror på dig, tänk på att en dag kommer det bli så jävla bra. ge dig själv tid!

    SvaraRadera
  8. Mathilda från Göteborg16 juli 2012 17:49

    Jag tycker inte att du ska må dåligt över dig själv för du är nog den vackraste människan jag någonsin har sett, vare sig du skulle lägga på dig några kilon eller gå ner några. Du verkar vara en sån himla fin människa, både inifrån och ut. Jag kan inte finna ord för hur bra du helt enkelt verkar vara.
    Våga stå upp för dig själv! Du är värd så mycket mer, du förtjänar verkligen ett lyckligt liv.

    SvaraRadera
  9. Du är fin, hur fin som helst.
    Och det skulle inte ändra min åsikt även om du skulle lägga på dig ett par kilon eller gå ner några.
    Du verkar vara så fin, både utifrån och in.

    Du förtjänar att vara lycklig,
    så de så!
    Ta hand om dig fina.

    SvaraRadera
  10. Var stark!! Skickar massor av kramar till dej. Det var förresten jag som kom fram till dej på hultsfredsfestivalen och sa att jag läser din blogg, du är supersöt och verkar vara precis så trevlig som jag trodde du skulle vara!

    SvaraRadera