Ensamträning utan den där tryggheten

I torsdags begav sig mamma och pappa till skåne för att hälsa på hos goda vänner, och kvar lämnades jag och lillebror för att jobba och se till huset. Ta hand om hästen och hålla ställningarna. Få rå oss själva. Och jag är ju van. Herrejisses, normalt bor jag ju faktiskt ensam. Gör allting själv. Och enda sedan jag var liten har jag uppskattat att få vara själv. Den här gången är det dock läskigt. Lite ängsligt och oroligt. All min trygghet ligger ju numera hos mina föräldrar. Sedan jag släppt alla mina mer eller mindre destruktiva beteenden, som tidigare varit min säkerhet, har jag förlitat mig på dessa två människor. Så vad gör jag nu? När det bara är jag och jag. Jag och mitt sköra hjärta. Jag och min skeva hjärna. Vad gör jag när det plötsligt blir för mycket och ingen är här och säger att det är okej? Att det är okej att gråta och vara ledsen. Vad gör jag när jag snubblar och ingen är här och tar mig i handen? Hjälper mig upp och tillbaka igen. Vad gör jag när tankarna snurrar för mycket och det inte finns någon här som distraherar mig? Ingen famn att krypa upp och gömma sig i. Så vad gör jag?

Jo, jag fortsätter. Lite till och ännu mer. Lägger i en högre växel och bara kör. Visst är det okej att bryta ihop, och visst kommer det bakslag. Och självklart är det jobbigt. Ibland ofattbart jobbigt. Till och med hemskt. Och nog gör det förbannat ont. Men det är ingenting mot besvikelsen om jag skulle tillåta mig själv att falla tillbaka bara av den anledningen att jag kan. Om jag fuskar bara för att ingen är här och ser mig. Om jag väljer den enkla vägen bara för att jag är rädd.  Så jag vill och jag kan och jag ska fixa det här. För min egen skull.