2013-03-15

Om att kämpa med och mot och för sig själv

Det värsta med att vara sjuk är att jag inte kan styra själv över mitt mående. Jag kan vara hur duktig som helst. Hålla mina tider. Mina rutiner. Sätta gränser. Ta min medicin och gå till läkaren som jag ska. Jag kan tänka positivt. Tänka att det blir bättre. Sysselsätta mig med sådant jag tycker är fint och givande. Ta mig ut och umgås, prata med människor och fortsätta kämpa på. Om och om igen. Men det värsta är att det inte alltid spelar någon roll. Att det ibland ändå kvittar. Ungefär åttio procent säger de är upp till mig. Resten får jag helt enkelt leva med. Överleva med. Jag får helt enkelt finna mig i att gå till sängs och inte vilja vakna mer. Acceptera de gångerna då det enda som hjälper är att låsa in sig på toaletten och andas i fyrkant. Fokusera på att inte falla sönder helt. Att besegras. För det blir aldrig bra (men alltid bättre). Och det är precis där vi är nu.



Och nu är det ju så att jag inte får välja. Jag får inte välja att inte vara sjuk. Jag får inte välja att må bra. Jag får inte välja mina förutsättningar för att kunna må bra. För så fungerar det på universitetet. Dyslektiker eller personer med ADHD är berättigade stöd men som kroniskt psykiskt sjuk är du inte värd det minsta. Antingen är du med eller så är du det inte. Hoppa av, ta studieuppehåll eller sjukskriv dig. Att få längre skrivtid, slippa jobba nästan fulltid och samtidigt plugga eller undvika att behöva pendla flera timmar till praktiken (trots att jag ändå påpekade redan förra året att jag nog inte skulle klara just det) är bara att glömma. För såna som jag. Som vi. Vi finns inte. Vi får inte vara med trots att vi besitter precis lika mycket och många gånger till och med mer kompetens än flera andra. För jag är fantastisk på det jag gör. En riktig jävla tillgång. Jag behöver bara ha schyssta förutsättningar och som student är det tydligen att glömma. Som student ska du bara finna dig. Så jag fortsätter att slåss. Att vara arg och envis. Att kämpa. Med mig själv, mot mig själv och inte minst för mig själv. För det jag är värd. För allt jag är värd.

7 kommentarer:

  1. Blir tårfärdig av dina ord, för de är ju så vansinnigt sanna.

    SvaraRadera
  2. fortsätt kämpa för du är så jävla värd det, slå dig fram och visa att du tror på dig själv så kommer till slut andra också "tvingas" (eller rättare sagt; äntligen!) göra det <3

    SvaraRadera
  3. alltså word word word!!! Vet precis vad du går igenom men du är så himla stark. Hejar på dig!

    SvaraRadera
  4. Jag förstår till viss del vad du menar, med att man inte kan styra över sin sjukdom osv. Jag är själv sjuk, neorologiskt sjuk och det är sjukdomar som inte visar sig på tester. Blir ofta ifrågasatt om det är på riktigt, och är i stort sätt varje dag rädd att jag helt plötsligt inte har rätt till något längre då det inte kan bevisas "på riktigt" att jag är sjuk. Men kämpa vidare, det ska jag! Jag tror på dig, fast jag inte känner dig :)

    SvaraRadera
  5. Så himla orättvist, visste inte att det var så (har ingen sådan sjukdom). Har neuropsykiatriska diagnoser, och som du säger så har man ju rätt till saker då - fattar inte varför ni (som är kroniskt psykiskt sjuka) inte har rätt till saker?

    Trots att jag har rättigheter har jag också fått kämpa för dem, vet hur jobbigt det kan vara. Många styrkekramar till dig.

    SvaraRadera