2013-12-14

Du liknar döden, drömmens syster

Nerbäddad i soffan med två atarax i kroppen. En valp på fötterna, den andra sover i sängen. Hon satt i fönstret när jag kom hem, min lilla silverhund med de långa benen. Tittade efter mig. Har väl aldrig blivit så glad. Jag grät lite när hon tryckte sin kind mot min hals, precis som att hon förstod. Älskade pälsplåster.

Idag brast det. Efter en vecka med stegrande ångest imploderade jag. Ringde akutnumret till mottagningen och sa bara att snart dör jag. Det är inte på lek längre. Jag måste få hjälp, nu. In till jourhavande läkaren i vit rock som läst min journal. Som lät mig berätta. Om panikångesten. Om ett självskadebeteende som jag lyckats jobba bort för flera år sedan men som plötsligt blossat upp igen. Om hur jag förlorat kontrollen som jag alltid annars besitter, på ett eller annat sätt. Om min rädsla att inte överleva till måndag.

Hon tittar mest. Nickar lite. Talar om för mig att det går över. Går över? Jag vet att det går över. Efter alla år med ständig ångest vet jag att den kommer i vågor. Alltid mer, alltid mindre. Den här gången är det dock annorlunda, jag känner mig alldeles för väl för att inte ta det på allvar. Frågan är bara hur det går över. Det är inte en slump att bipolära toppar självmordsstatistiken och nu sitter jag ju här. Ber om all hjälp jag kan få. Jag vill inte vara en del av den siffran. Har lovat mig själv att inte vara.

Blir hemskickad med en karta lugnande. Ett påklistrat leende och ett halvdant handslag. Vad det hjälper vet jag inte. Kanske tar det ändå udden av något. Det finaste är i alla fall en pojkvän som tror på mig, vänner som inte bryr sig om de kommer försent till den stora julfesten och en familj som är beredd att köra alla mil bara för att finnas där. Jag önskar att jag kunde överleva bara för er. Puss.


6 kommentarer:

  1. vi känner ju inte varandra men jag vill bara skicka tusen kramar.

    SvaraRadera
  2. fina , du SKA stanna hos oss, jag har själv sett/känt mig döende i en så hjärtskärande ångest, men sen ser man ansiktena på de man älskar framför sig och du kan inte förklara, hur skulle du någonsin? men något håller dig tillbaka.. usch blir tårögd bara jag skriver detta men jag känner med dig med varenda liten muskel i kroppen. kom ihåg, glöm aldrig. vi lever för att leva, inte för att motstrida livet. <3 tvivla aldrig på att skriva / höra av dig

    SvaraRadera
  3. Fina fantastiska du.
    Du är starkare än du tror och jag vet att du klarar det här. Jag tror på dig.
    Ta hand om dig fina.

    SvaraRadera
  4. Du kommer lyckas, jag vet det! Vetprecis hur du känner, hur ångesten klistrar sig fast i varenda kroppsdel, hur den tar över kroppen millimeter för millimeter. Men försök att hålla fast i någonting som betyder något, eller som du tror betyder något även fast det inte känns. Som exempelvis Wilma och Esther. Lev för dom när du själv inte orkar. Jag tror på dig! Kram <3

    SvaraRadera
  5. Tjugofyrasju är endast en backe upp. Jag finns alltid här och såklart släpper jag exakt allt för dig, när som helst! <3

    SvaraRadera