2013-12-12

Allt utom rosa moln och gulliga kattungar

Jag är ju helt utan medicin sen snart ett halvår tillbaka, vilket emellanåt är skitjobbigt (men mest så himla skönt). Jag har egentligen inte reflekterat så mycket över det. Känner ju liksom mer, såklart. Är mer lättpåverkad. Lite skörare. Att jag varit och till viss del fortfarande är nere har med mina skov att göra och är tyvärr svårt att medicinera bort. Men ja, mer än så? Kanske.

Idag var vi i skolan för första gången på jättelänge såhär i uppsatstider. Vi har små personliga grupper som vi kontinuerligt träffas i och har gjort sedan typ andra terminen. Det är bra. Vi samtalar och utvecklas i vår yrkesroll. Handledaren jämförde, utan att veta om mitt tillstånd, mitt beteende nu och då. Inte för att lägga någon slags värdering i det utan mer för reflektion, och jag har inte ens tänkt på det själv. Att jag var lugn, bekväm med mitt ansvar och mer strukturerad. Idag är jag mest bara överallt och ingenstans. Det blev så himla tydligt då, när någon annan påpekar skillnader jag lever med varje dag.

Ibland undrar jag hur jag ska klara mig. Som jag får kämpa nu, varje dag och hela tiden. Jag vet inte ens vad som är mitt normaltillstånd längre. Jag vet att jag kan göra otroligt mycket själv, men jag är så fruktansvärt beroende av att resten av världen snurrar åt rätt håll för att ens hålla mig på benen. Och jag vet att det inte är värt att oroa sig så mycket, men det är fruktansvärt nedbrytande att som knappt vuxen inte kunna leva livet fullt ut.

För let's face it. För att jag ska ha förutsättningarna att undvika allvarligare skov bör jag hålla mig borta från alkohol, socker och nikotin. Jag ska helst gå och lägga mig klockan tio varje kväll, gå upp klockan åtta, röra på mig varje dag och hålla samma tider plus rutiner med de dagliga sysslorna. Planera allt som ska göras minst en vecka i taget och hålla mig till det så strikt som möjligt. Sen ska alla yttre faktorer helst av allt samverka med detta, inte förändras eller komma med överraskningar. Varje liten utsvävning är en risk. Annars finns medicinen. Den där ständigt återkommande medicinen. Men då räcker det inte med en, utan det handlar om ett helt gäng. Substanser som bryter ner min kropp och förlamar min hjärna. Som inte låter något komma in.

Så nej. Det är inte kul, hur vi än vrider och vänder på det så är det liksom pest eller kolera. Det går inte ens att försköna. Göra något vackert eller poetiskt av. Och minst en gång om dagen vill jag bara ge upp. Lägga mig ner och dö. Hur mycket orkar en människa? Hur länge? Och vad är egentligen värt i slutändan? Åh, du lilla liv. Ibland blir jag bara så ledsen på dig. Ibland och ganska ofta.


4 kommentarer:

  1. här är en till som krigar mot sin egna hjärna varenda jävla dag. du har väl hört det förr men det kan inte sägas nog tycker jag; du är INTE ensam där ute! och du verkar så himla stark, fortsätt kämpa. det kommer ljusare tider :) kram!

    SvaraRadera
  2. håller med föregående talare; här har du ytterligare en!
    fastnade extra för meningen; "Och jag vet att det inte är värt att oroa sig så mycket, men det är fruktansvärt nedbrytande att som knappt vuxen inte kunna leva livet fullt ut."
    man blir ju så less bara.. men du, jag & alla som kämpar mot hjärnspöken kommer faktiskt en liten bit på vägen för varje dag som går. man får liksom försöka tvinga sig till att leva livet (låter hemskt, men) för att man förtjänar det och för att det finns riktiga ljusglimtar där bara man väljer att se dom istället för mörkret. tänk på dina små vovvar (för du har väl två nu, right? haha), tycker att bara genom att titta på en hund kan livslusten/glädjen gå från noll till hundra.

    vi kämpar på, det är en daglig kamp I know. men vi lever för att vi är förbannat bra och älskade av många, vi vet ju att vi innerst inne tycker om livet och vet att det har stunder man får ont imagen av skratt eller verkligen blir pirrig i hela kroppen av lyckorus.

    fortsätt kämpa, så kämpar vi för oss själva & tillsammans <3

    SvaraRadera
  3. Jag älskar dig!

    SvaraRadera