Tjugohundrafjorton

Nu är vi alltså inne på ett nytt år, igen. Det känns ganska bra ändå, visst gör det? Tjugohundratretton var känslomässigt ett jävla skitår. Från att inte ha känt någonting förutom någon slags tjock dimma av håglöshet till att hamna på psykakuten på grund av motsatsen. Som vanligt är ingenting någonsin lagom och jag vänjer mig aldrig. Men guldkorn finns ju, såklart. Såsom godhet i alla dess former. Vänner som väntar ut, aldrig ger upp. En familj som är beredda att göra allt. Två hundbarn som andas lugnt på natten och får upp och ut mig varje morgon. Och så kärleken. Kärleken som jag var helt oförberedd på, som tog mig med storm och som visade mig att det inte är så himla farligt att släppa kontrollen. Att låta någon komma nära. Och vet ni vad? Jag älskar honom för det.

Tjugohundrafjorton är ett läskigt år. Ett läskigt men spännande år fyllt av förändringar jag inte kan styra särskilt mycket över. De kommer att ske, vare sig jag vill det eller inte. Jag ska ta examen, bli en färdig socionom. Flytta, skaffa ett jobb och på något vis ta sista steget ut i vuxenlivet. För mig är detta som att resa ut i rymden. Jag som inte ens ser en framtid med mig själv. Hur ska jag någonsin klara mig som en fungerande människa ute i samhället? 

Så ja, för att dessa stora och oundvikliga händelser inte ska slå sönder mig har jag satt upp några småmål. Sådana jag kan påverka, ha lite kontroll över. Så att livet inte blir övermäktigt. Ni vet. Så året tjugohundrafjorton ska jag även:

- försöka överleva 

- upprepa ovanstående

- hångla mycket och älska mer

- vårda mina relationer

- men också acceptera när jag inte orkar 

- ta ansvar för mig själv och mitt mående

- äta bättre, motionera mera och bli starkare 

- men ändå rocka min kropp oavsett hur den ser ut
- OCH OBS inte ta någon skit!!

Så, vad väntar er?