Från sjutton till tjugotvå

När vi träffades första gången var jag sjutton, snart arton. Gick media på gymnasiet i eskilstuna och hade rödbrunt hår med stor lugg. Inga tatueringar. Inga piercingar. Med ett bubblande pophjärta och huvudet bland molnen.

När vi träffades första gången var du arton, skulle fylla nitton. Lång och mager, med snaggat hår och svarta sidenlakan. Fjortonde februari och massor med snö. Kallt men ändå inte för jag var så himla kär i dig. Sådär hopplöst tonårsförälskad som bara en sjuttonåring kan vara och om inte annat kan du ju alltid fråga min mor. Hon retar mig fortfarande. Säger att jag var hysterisk. Alldeles tokig. Och jag var ju det. Tokig. I dig.

När vi träffas den här gången är jag tjugotvå, klädd i vårjacka trots att det är mitten på november. Går runt runt i evighetscirklar på stationen i växjö. Röker ett halvt paket billiga mentolcigg på en kvart. Väntar. Längtar. Är så nervös att benen skakar. Hur kysser man någon vars läppar redan är kyssta? Hur gör man om allt en andra gång? Gör om och gör rätt? För det måste bli rätt. Den här gången måste det bli rätt.

När vi träffas den här gången är det precis som att allt har hänt men samtidigt inget. Du lyfter mig från marken sådär som du gjorde då och jag fnittrar som en sjuttonåring när de värsta spänningarna släpper. Vi kramas länge, flätar samman händerna och dina läppar är perfekta. Helt perfekta. Vet du om att jag älskar dina läppar?

Det må ha tagit oss flera år. Flera långa år. Lyckliga år och världens jobbigaste år. Traumatiska och fantastiska. Händelserika och fruktansvärt tråkiga. Men när vi träffas den här gången är det liksom meningen. Den här gången är det bara du.

Och mitt indiehjärta? Det bara slår och slår och slår.

Kärlek och verklighet

Är i kalmar igen. Mår bra här. Mår bra av vetskapen att han kommer hem från jobbet, kramar om mig och säger att han saknat mig också. Av att han kokar kaffe på morgonen. Lagar mat som jag annars aldrig fixat. Mår bra av hans fingertoppar. Hans sätt att se på mig. Att jag kan spegla mig i hans ögon och bli alldeles knäsvag istället för att vilja gå under. Mår bra av att vara kär i någon som faktiskt är kär i mig. Trots allt.

Imorgon åker jag dock hem till växjö igen. Är tvungen att åka tillbaka. Tidigaste tåget för de sista intervjuerna till examensarbetet. Jag vet inte hur jag ska orka, bara att jag måste. Det får vara tillräckligt när benen inte riktigt bär. När jag knappt vaknar på morgonen eller ens klarar av att andas. Det måste vara tillräckligt.

Och tack, ni fina. För er tid, ert stöd och alltid lika kloka ord. Det värmer så himla mycket i hjärtat. Och jag vet ju, att oavsett hur mycket i livet som går åt fel håll så har jag så mycket att falla tillbaka på. Så mycket villkorslös kärlek. Sån där som aldrig sviker. Och det, det är jag så fruktansvärt tacksam för. Alltid.

Pälsplåster, i vått och torrt.

Du liknar döden, drömmens syster

Nerbäddad i soffan med två atarax i kroppen. En valp på fötterna, den andra sover i sängen. Hon satt i fönstret när jag kom hem, min lilla silverhund med de långa benen. Tittade efter mig. Har väl aldrig blivit så glad. Jag grät lite när hon tryckte sin kind mot min hals, precis som att hon förstod. Älskade pälsplåster.

Idag brast det. Efter en vecka med stegrande ångest imploderade jag. Ringde akutnumret till mottagningen och sa bara att snart dör jag. Det är inte på lek längre. Jag måste få hjälp, nu. In till jourhavande läkaren i vit rock som läst min journal. Som lät mig berätta. Om panikångesten. Om ett självskadebeteende som jag lyckats jobba bort för flera år sedan men som plötsligt blossat upp igen. Om hur jag förlorat kontrollen som jag alltid annars besitter, på ett eller annat sätt. Om min rädsla att inte överleva till måndag.

Hon tittar mest. Nickar lite. Talar om för mig att det går över. Går över? Jag vet att det går över. Efter alla år med ständig ångest vet jag att den kommer i vågor. Alltid mer, alltid mindre. Den här gången är det dock annorlunda, jag känner mig alldeles för väl för att inte ta det på allvar. Frågan är bara hur det går över. Det är inte en slump att bipolära toppar självmordsstatistiken och nu sitter jag ju här. Ber om all hjälp jag kan få. Jag vill inte vara en del av den siffran. Har lovat mig själv att inte vara.

Blir hemskickad med en karta lugnande. Ett påklistrat leende och ett halvdant handslag. Vad det hjälper vet jag inte. Kanske tar det ändå udden av något. Det finaste är i alla fall en pojkvän som tror på mig, vänner som inte bryr sig om de kommer försent till den stora julfesten och en familj som är beredd att köra alla mil bara för att finnas där. Jag önskar att jag kunde överleva bara för er. Puss.

Allt utom rosa moln och gulliga kattungar

Jag är ju helt utan medicin sen snart ett halvår tillbaka, vilket emellanåt är skitjobbigt (men mest så himla skönt). Jag har egentligen inte reflekterat så mycket över det. Känner ju liksom mer, såklart. Är mer lättpåverkad. Lite skörare. Att jag varit och till viss del fortfarande är nere har med mina skov att göra och är tyvärr svårt att medicinera bort. Men ja, mer än så? Kanske.

Idag var vi i skolan för första gången på jättelänge såhär i uppsatstider. Vi har små personliga grupper som vi kontinuerligt träffas i och har gjort sedan typ andra terminen. Det är bra. Vi samtalar och utvecklas i vår yrkesroll. Handledaren jämförde, utan att veta om mitt tillstånd, mitt beteende nu och då. Inte för att lägga någon slags värdering i det utan mer för reflektion, och jag har inte ens tänkt på det själv. Att jag var lugn, bekväm med mitt ansvar och mer strukturerad. Idag är jag mest bara överallt och ingenstans. Det blev så himla tydligt då, när någon annan påpekar skillnader jag lever med varje dag.

Ibland undrar jag hur jag ska klara mig. Som jag får kämpa nu, varje dag och hela tiden. Jag vet inte ens vad som är mitt normaltillstånd längre. Jag vet att jag kan göra otroligt mycket själv, men jag är så fruktansvärt beroende av att resten av världen snurrar åt rätt håll för att ens hålla mig på benen. Och jag vet att det inte är värt att oroa sig så mycket, men det är fruktansvärt nedbrytande att som knappt vuxen inte kunna leva livet fullt ut.

För let's face it. För att jag ska ha förutsättningarna att undvika allvarligare skov bör jag hålla mig borta från alkohol, socker och nikotin. Jag ska helst gå och lägga mig klockan tio varje kväll, gå upp klockan åtta, röra på mig varje dag och hålla samma tider plus rutiner med de dagliga sysslorna. Planera allt som ska göras minst en vecka i taget och hålla mig till det så strikt som möjligt. Sen ska alla yttre faktorer helst av allt samverka med detta, inte förändras eller komma med överraskningar. Varje liten utsvävning är en risk. Annars finns medicinen. Den där ständigt återkommande medicinen. Men då räcker det inte med en, utan det handlar om ett helt gäng. Substanser som bryter ner min kropp och förlamar min hjärna. Som inte låter något komma in.

Så nej. Det är inte kul, hur vi än vrider och vänder på det så är det liksom pest eller kolera. Det går inte ens att försköna. Göra något vackert eller poetiskt av. Och minst en gång om dagen vill jag bara ge upp. Lägga mig ner och dö. Hur mycket orkar en människa? Hur länge? Och vad är egentligen värt i slutändan? Åh, du lilla liv. Ibland blir jag bara så ledsen på dig. Ibland och ganska ofta.

Jag skulle kunna dö nu, med kinden mot din hals

Fem år senare. Fem hela år. Tänk vad mycket som kan förändras men samtidigt vara nästan precis samma. För sjutton eller tjugotvå, det spelar liksom ingen roll. Fjärilarna är ändå samma. Fladdret i maggropen är samma. Kolsyran i blodet är samma. Jag är vimmelkantig och fnittrig och svag i knäna men hjärtat slår hårdare än på mycket mycket länge. Slår ihjäl all form av tvivel. Dunkar högre än rädslan för katastrof. 

Och, han är min.

I've been waiting to smile

Visst är jag rädd, precis som alltid. Att vara rädd är väl något slags standardtillstånd hos mig nu för tiden. Det har liksom blivit så efter alla förmaningar, dödsdomar och ett ständigt spirande självhat. Men någonstans där under, långt långt där inne, börjar kevlarskalet krackelera. Mjukas upp, bit för bit. Sakta men säkert och även om jag fortfarande är kanske sämst i världen på att hantera all form av närhet så går det åtminstone framåt. Och även om jag fortfarande har panik emellanåt så vill jag ändå våga. Jag vågar vilja. Och det är så jäkla stort.

Säg hej till Esther!

Förresten kanske jag ska passa på att presentera vår nyaste lilla familjemedlem, mellanpudeln Esther! Varför ha en när man kan ha flera och det är så fruktansvärt mysigt med bebis igen. Äntligen har Wilma fått sig en kompis och vi är så himla glada över att hon är vår.

Och jag glömmer bort att andas.

Tjugotvå med impulskontroll som en femtonåring. Monster som inte finns under sängen men som istället aldrig lämnar mitt huvud. Jagar mig när jag är som mest lättåtkomlig. Som mest sårbar. Kramar mitt hjärta. Stryper syretillförseln till mina lungor och jag kan inte längre sitta kvar. Måste upp och måste gå, måste ut och måste bort.

När ångesten slår till är jag som ett rådjur i strålkastarljusen. Fryser skräckslagen till is. Fastnar mitt i språnget. Glömmer allt jag någonsin varit och allt jag någonsin kommer kunna bli. Den här gången dör jag det är jag helt säker på för det är slut nu och inte ens mitt liv är värt att spelas upp i revy. Jag är tjugotvå men fortfarande femton och det blir inte mer än såhär.

Men jag dör förstås inte. Inte den här gången heller.

Jag är feminist, en skitarg sådan.

Ibland vet jag inte vad jag ska säga. Ibland vet jag inte vilka ord jag ska ta till på grund av all denna uddlösa ilska som obönhörligt tar över hela min kropp. Som nu. När han vars namn jag inte ens vill skriva ut har gjort det igen. Ni kan istället läsa det här. Sen läser ni My's fantastiska svar här.

Det ÄR en ständig kamp att vara kvinna. Den som en gång öppnat sina ögon kan liksom inte bortse från strukturerna som alltid är närvarande. Jag tycker själv att jag är relativt förskonad, åtminstone i jämförelse. Det finns de som går igenom saker jag inte ens kan föreställa mig i min värsta mardröm. Jag klarar mig bra. Jag är på en plats där de flesta lyssnar när jag sätter ner foten. Reflekterar och förhoppningsvis försöker se saker annorlunda. Idag blir jag oftare tagen på allvar. Men jag har också varit utsatt för övergrepp, kämpar mot ätstörningar och har en sexualitet som inte är min egen att njuta av (oavsett om det handlar om homo- eller heterorelationer). Saker som jag inte förrän nu kan koppla samman med hur samhället ser ut i större perspektiv. Det är saker som präglat hela min tonår och som fortfarande påverkar mig, mer än jag ibland vill tro. Kanske hade jag inte varit så sjuk idag om jag inte blivit utnyttjad under dessa redan så sköra år? Om jag hade vetat att det inte går till på det viset. Om jag varit medveten om mitt värde som människa. 

Det låter kanske grymt att dra det så långt, men oj så många jag mött med liknande historier. Liknande känslor. Alla på grund av beteenden som är socialt konstruerade av samhället. Som är fruktansvärt djupt rotade och accepterade, men inte omöjliga att ändra på. Så nästa gång du säger till mig att inte vara så arg så ska du veta att jag är det för alla utsatta kvinnors skull. För att jag är beredd att slåss för mitt och mina medsystrars liv. För att ingen ska behöva råka illa ut på grund av vad hen har mellan benen.

Jag är feminist, och en skitarg sådan.

(i alla fall ibland)

Så tack för att du vågar trots att jag trevar

Och det gör ont. Det gör ont när han ser på mig och ler sitt sneda leende. Det gör ont när han säger att han är glad att jag finns till. Det gör ont när han lägger sitt hjärta i min hand och jag inser att jag skulle kunna göra precis vad som helst med det om jag bara ville. Jag skulle kunna hoppa och stampa och skrapa det i gruset men han vågar. Han vågar lita på mig och jag som är beredd att springa för våra liv vet inte längre hur jag ska bete mig.

För hur gör en när en plötsligt får spela huvudrollen i historian om ett liv. När en plötsligt får ta plats, ta del av känslan av att vara någon. Betyda något. Att vara behövd. För utan att han vet om det har han dragit upp mig på fötterna. Satt mig i en position där vi är jämlikar.

Och det gör ont. Gör ont och är nytt och bortglömt. Jag är livrädd och långt utanför min bekvämlighetszon. Han talar fint och med stora ord som jag knappt vågar ta i min mun på grund av allt det där som fortfarande gnager så på min ryggmärg. På grund av att vara den det är synd om. På grund av att så många gånger blivit gjord till ett offer. Av att inte vara behövd. 

Så tack, kära du. Tack för att du inte vacklar i min orkanvind. Tack för att du alltid ger mig svar när jag frågar varför du är så himla knäpp som vill vara med just mig. Tack för att du vågar när jag fortfarande trevar och för att du förlitar dig på att jag kommer att finnas kvar imorgon och om tio år. Tack för att du tycker om mig på grund av att jag är jag och inte trots att jag är som jag är.

För jag tycker så himla mycket om dig också.

Dansar fastän hjärtat brister

Och plötsligt är du där. Jag har inte varit ute på ett halvår och plötsligt är du den jag springer in i. Ramlar in i. Snubblar in i. Du med samma fina ögon och snälla blick och jag ryggar instinktivt tillbaka innan du hinner fånga upp mig. Jag tror att vi kramas men jag har druckit jäger så ingenting är egentligen säkert. Du säger hej hur är det det var längesen. Och jag säger som vanligt att det är bra och ja det var grymt längesen. Jag hör knappt vad du svarar för musiken som ljuder. Basen som slår. Blodet som rusar och pulsen som dundrar. Vi skiljs åt. Jag röker tre cigaretter på raken tillsammans med några jag tycker mycket om och sen dansar vi oss svettiga i två timmar till. Danar dansar dansar. Dansar för att hjärtat blöder. (Jag trodde ju en gång på det här.)

Bloggar du inte längre?

Jodå. Det är klart att jag gör. Vi har bara haft lite distans, jag och bloggen. Jag har saknat den men jag har också saknat orden. När någon har frågat hur det är har jag svarat att jag orkar inte ens känna efter för det gör alldeles för ont. Det gör egentligen inte ont i jämförelse med hur det varit men ont för att detta är mitt liv. För att jag behöver gå igenom samma jävla sak om och om igen. Och visst går det att göra mycket men inte allt. Bättre men aldrig bra.

i love u

Igår var jag utanför lägenheten utan hund för första gången på i alla fall ett par månader. Jag och Wilma är runt på äventyr mest hela tiden men med henne är allting enkelt. Hon är energin. Själv är jag en blöt liten fläck på golvet. Typ. Men lagom press och myrsteg. Det får vara jobbigt och svårt och jag får vara helt slut idag. Det är okej. Förhoppningsvis går det bara framåt nu.

Sen tycker jag för övrigt att ni ska läsa detta, skrivet av en mycket kär vän till mig. Om hur det är att vara i en relation med en bipolär person. Kvickt, roligt och mitt i prick. Kanske hörs vi snart igen. Puss!

Att våga längta

Sedan den där söndagen i juli har jag börjat komma i takt med mig själv. Liksom i fas. Det var så längesedan att jag inte ens minns när den känslan senast infann sig. Kanske inte i harmoni men åtminstone i någon form av trygghet. Ett lugn. Och jag vågar mig ut nu. Jag vågar att inte bry mig. Jag är inte alls där jag varit men jag vågar drömma lite igen och jag vågar känna. Vågar skratta och gråta och längta efter något. Någonting. Någon.

Att äntligen vara hemma

Sista sommarlovsdygnet i en varm hemstad

Är inne på sista sommarlovsdygnet i eskilstuna. Sista dygnet av av två hela månader. Två varma solskensmånader som bara andats lugn. Återhämtning. Sommarloven innebär alltid en stor förändring för min del. Förändring och utmaning och mentalt arbete. Det är som att jag kan leva en höst och vinter och vår i taget och sen måste allt få sjunka in. Omarbetas och förankras.

Och även om det alltid ser olika ut så är det mycket som är samma. Samma botten och samma himmel. Förra sommaren gjorde jag mig av med så mycket smärta. Så många spöken. Den här sommaren har jag blivit medicinfri. Fri. Smaka på ordet. Jag är fri och jag känner det i kroppen. Känner det i själen och i hjärtat och i huvudet. Och vad som kommer hända nu vet jag inte, precis som med allting annat här i livet, men jag vet att jag ska ta mig tillbaka. Tillbaka från den skada som en försvunnen livsgnista, lite hjärtesorg och inte alltid så snälla mediciner kan göra. Jag står i startgroparna på riktigt nu. Och det får väl bära eller brista. Jag tänker inte vara rädd något mer.