2012-08-22

Några kilo stolthet

Ett av de framsteg jag är mest stolt över att ha lyckats med den här sommaren är att jag började äta. Att jag bestämde mig. Att jag vågade. Och det har varit så värt det. Värt all ångest och obehag. Värt alla tårar och all panik. För med varje tugga och med varje kilo jag fått tillbaka har det blivit lite lite lättare. Har jag börjat tänka lite lite friskare. Har jag brytt mig lite mindre. Och jag fryser inte längre så att jag skakar trots att det är sommar och jag har flera lager kläder på mig. Jag vaknar inte med blåmärken om jag sovit konstigt någon natt. Jag kan ha byxor på mig utan att de skaver över höftbenen. Jag har till och med återfått lite av de former som försvann någonstans där på vägen. Och jag orkar så mycket mer. Orkar vara glad och trevlig. Orkar höra av mig och bry mig om mina nära och kära. Orkar längta och drömma. Orkar ta mig igenom toppar och dalar utan att gå sönder. Orkar tänka rätt när det ibland blir fel. Det är helt fantastiskt och även om det såklart fortfarande är jobbigt ibland, och även om min kropp fortfarande inte är helt återställd, så räcker det med att jag påminner mig själv om alla fördelar det har fört med sig för att jag återigen ska vara tillbaka på banan. För som sagt, mitt värde som människa är inte beroende av siffran på vågen. Men mitt liv är. Och jag vill trots allt leva.


10 kommentarer:

  1. Du är typ den finaste människan jag vet

    SvaraRadera
  2. Åh!
    Alltså det är sånt här som gör en övertygad om att det går. Att man faktiskt ska försöka och inte bara lägga sig där mitt i vägen och sluta. Sluta med att försöka.

    Blir så glad för din skull! You go!!!

    SvaraRadera
  3. Du är så himla vacker! och det du skriver är så himla inspirerade.

    SvaraRadera
  4. BIG HUG till dig & detta inlägg som inspirerar så många andra. du är så jävla fin; har alltid varit & kommer alltid att vara. både på in-&ut-sidan, punkt.

    SvaraRadera
  5. Jag har ganska precis fått min diagnos som manodepressiv..
    Det har varit (och är fortfarande) så grymt jävla jobbigt, men det jobbigaste av allt har varit att inte veta.

    Jag hade aldrig förstått om det inte varit för dig, och det du skriver. Jag kände igen mig så rysligt i dina inlägg, och tog upp med min psykolog och min läkare som skickade mig till den bipolära enheten.

    Nu är jag, efter flera långa år, äntligen på rätt stig och får äntligen rätt hjälp och behandling. Tack, tack, tack och åter tack för dig och dina fina ord! Jag vet inte hur det hade gått om jag inte hittat hit.

    Lycka till i framtiden, och tack igen!

    SvaraRadera
  6. Läste din kommentar i min blögg och hamnade här. Oj vilken gripande blogg du hade, så himla viktigt/bra att du börjar må bättre.

    Massa kärlek /hp

    SvaraRadera
  7. Sååå jävla duktig du är att det är helt galet! Man kan ju bli alldeles rörd av mindre! :)

    SvaraRadera
  8. Gud va fint skrivet! Känner igen mig så mycket. Blev bokstavligt talat rörd till tårar.

    SvaraRadera
  9. Såg fotot, och tänkte att jag ville kommentera hur fint jag tyckte att det (och du) var. Sedan läste jag texten, och fotot blev helt plötsligt ÄNNU finare. Vad du är stark, modig och bra! Heja heja!

    SvaraRadera