Orkaner och instagrambilder

Virvlar fortfarande runt uppe bland molnen, ibland själv ibland inte men aldrig ensam. Försöker ändå komma ihåg att bädda fint för att landa mjukt när sparvvingarna väl blir trötta och behöver vila. För jag måste ju komma ner. Någon gång. De vet jag. Ändå går det bättre än tidigare, peppar peppar. Förmodligen på grund av medvetenhet, kunskap och stämningsstabiliserande. För nu stannar jag inne på nätterna och det utan att gråta och även om rastlösheten och peppen ibland gör ont i hela kroppen så räcker det med att studsa några gånger för att jag sedan ska kunna tänka något så när klart igen. Och visst är jag virrig och glömsk och överallt på samma gång och får kanske inget riktigt gjort. Och visst låter jag hjärtat hoppa före och säger ja till allt det där som jag inte finner någon anledning att säga nej till. Men det är okej. Mer än okej. För jag vet att om jag faller så har jag åtminstone bäddat mjukt och ska man våga flyga måste man vara beredd på att då och då slå i backen. Och några skrubbsår har väl ingen dött av.

Och för att det inte ska bli alldeles bildtomt här så kör vi några istagrambilder från september. Vill någon hitta mig där så heter jag fortfarande lillHurricane, såklart.

Pluggplatsen som ni sett tidigare / nattlig dans i finaste tofflorna

Festlig dricka / Dagen efter festlig dricka

Magtröja enda soliga dagen denna vecka / Kanske det finaste halsbandet jag äger