En liten lycka på fyra ben

Alltså hörrni. Vet ni vad? Jag ska bli mamma! Valpmamma, förstås. För så kan en ju göra om en inte vill leva ensam. Bilda sin egen familj. Och nu har hon alltså kommit till världen. Min lilla italienska vinthund. Så sent som i måndags och alldeles alldeles perfekt.

Något vardagsnamn har hon ännu inte fått, ty jag har alldeles för många på lager. Det får helt enkelt komma när det kommer. Hos mig är hon i alla fall, om allt går som det ska, om tio veckor. Och ni må tro att jag är lycklig. Så ja, håll nu tummarna för att allt blir bra snälla ni. Detta är min livsinvestering.

Mellolördag och godsaker

Efter visst velande blev det en synnerligen lugn helg för min del. Vi kör liksom lite varannan nu i praktiktider, när tid och ork tryter. Det är dock inte så illa ändå. Särskilt inte när en har så fina vänner i sin närhet. Igår bjöds det exempelvis in till mellomys i min enkla boning och är det mys så är det ju och vad är då inte bättre än lite hembakat? Den här gången blev det två sorters muffins som mina allra bästa emmor snällt smaskade i sig (med en del hjälp av mig såklart).

Choklad/banan och hallon/citron. Inte så pjåkigt alls och utöver detta även en himla go kväll. Och jag tycker ju om dessa brudar så väldigt väldigt mycket. Smartare och mer vettiga tjejer får man leta efter alltså.

(Olssons bild på gottebordet)

Och ja, så är det återigen söndag precis sådär som söndagar är. Knappt ett ciggpaket kvar på kortet, kyla och snålblåst. Jag går mest som på nålar. Längtar efter våren och är inte alldeles nöjd med att det är dags att kliva upp tidigt imorgon igen (men för varje jobbig dag som passerar kommer en bra närmre). Nu, lite skrivarbete som jag borde gjort för längesedan och sen sängen. Det blir bra.

Lite som i leksaksaffären

Det finns väl otaliga saker att roas av. Paddla kajak, klättra i berg eller simma bland hajar är några exempel. Själv älskar jag att gå till optikern. Inte för att köra en synkoll utan främst för att kunna frossa i snygga, fula, tantiga, lustiga, stora eller små bågar. Jag har dock inget synfel. Inte ens lite. Spelar ingen roll hur många undersökningar jag går igenom, de hittar ingenting och jag förblir glasögonlös. Tur då att en kan snylta på sina blindstyren till vänner ibland, så när Emma skulle till optikern idag hade jag satt upp mig som sällskap för längesedan. Ni må tro den lyckan alltså. Lite som ett barn i en leksaksaffär och för en stund kunde jag åtminstone drömma om att vara stolt ägare till ett par fräsiga bågar.

Nu är drömmarna tyvärr inte i närheten av verkligheten, men jag har åtminstone en nödfalls-vinflaska på kylning. Utifall att det hastigt och lustigt skulle bli dags för äventyr, menar jag. Det beror lite på min rödhåriga vän och om jag ens orkar förflytta mig från min plats vid köksbordet. Just nu är jag för trött för att koka en kopp kaffe. Så mycket för att vakna sådär onödigt tidigt som jag av någon anledning gjorde idag. Dåligt tänkt, du lilla orkanhjärna. Annars har jag ju åtminstone fått min portion roligheter för denna dag. Tacktack.

Nästan som sportlov

Hej! Jag har nästan sportlov. I alla fall så nära ett sportlov en kan komma som universitetsstudent. Dvs. jobbar halva veckan hemifrån medan skolungdomarna roar sig i snön/fjällen/med annan vinteraktivitet. Sitter egentligen mest och tittar på snölandskapet utanför och dricker varm sojamjölk med vaniljsocker och är ganska nöjd med att slippa promenaderna i snöstorm alldeles för tidigt på morgonen. Ungefär. Har det ju ganska gott. Katten med. Puss!

Så skriver jag ändå

"Nu tycker jag allt att du bloggar lite dåligt" och "ja jag vet men jag gör ju inget annat än sitter på en buss, jobbar/pluggar eller tar vara på tiden med er" och "men skriv om det då!" Så nu gör jag det. Skriver ändå. Trots att det inte finns så mycket eller kanske egentligen för mycket att skriva om. Ty ack så innehållsrikt livet kan vara när det egentligen kanske inte händer så mycket. Och så många tankar som kan sättas igång men som inte får tid att omvandlas till ord. Det är lite synd men ibland är det annat som får lov att gå före. Som liksom får ta platsen. Typ som att spendera alla hjärtans med first aid kit och de man håller allra närmast eller som att leka charader och skratta sig halvt fördärvad en helt vanlig men ändå ovanlig lördag. Eller som att gå på våffelkalas hos någon man egentligen inte känner men det är ju himla fint ändå så varför säga nej och sedan skynda vidare på inflyttningsfest med alltid lika härliga klassisar. Som nya varma kramar och vänskap man undrar hur man kunnat existera utan och ett hjärta som slår och slår för livet så som det är värt att leva. Jag är så himla privilegierad.

Solstrålar och vårglädje

Åh herreminje, nog är det full rulle alltid. Några hundra olästa blogginlägg att ta igen och skolgrejer att skriva såhär på en söndagskväll. Vill mest stanna kvar i min varma lilla bubbla men är trots allt så himla glad. Mest av allt glad. Det är så roligt att vara vid liv. Att få tillbringa veckan på praktikplatsen jag trivs så bra på. Att när helgen kommer som vanligt få dricka lite för mycket vin och dansa tätt ihop med de jag tycker så mycket om. Att få njuta av den fantastiska vårsolen, vara ensamma tillsammans, kolla på halvbra tv och äta glass i varsin del av soffan. Jag är så glad för varje dag jag kan kliva upp, klappa mig själv på magen och bara vara tillfreds med tillvaron. Vara tillfreds med att vara jag. Och så blir jag så glad för att jag är glad.

Lördagsfrukost i lugn och ro.

Kanske är detta min bästa tid. Min bästa tid när det blir ljusare för varje dag. När alla soltimmar fortfarande ligger framför oss. När hela omgivningen, människorna och världen, vaknar till liv och skakar av sig det tunga vintertäcket. När energin sakta återvänder och småfåglarna kvittrar som aldrig förr. Det är sannerligen något visst och jag lever ju för att längta och våren måste vara gjord för just detta. Så jag är glad och jag längtar. Längtar och njuter av det som komma skall. Som fortfarande ligger på framtiden. Som kommer med våren. Det här kommer att bli så bra.

En liten hyllning och lägesrapport

Det rör sig mycket i det lilla orkanhuvudet just nu. Eller kanske egentligen alltid men mera nu. Sådär som det är ibland. Sådär som det kan vara när det inte riktigt är som en vill. När en inte vet vad en vill. När en måste kapa av och stänga ner. Prioritera och rikta energin. Ni vet ju. Ni har ju varit med förut. Lever gör jag hur som helst och bättre går det för varje gång. Så sent som i veckan slog det mig även att jag faktiskt är behövd. Att jag har människor som behöver mig. Som faktiskt vågar behöva mig. Vågar och vågar och det känns helt otroligt. Stort och fantastiskt. Tidigare har jag nämligen gång på gång fått motsatsen sakligt förklarad för mig. Att jag bara får utan att kunna ge tillbaka. Att jag inte klarar av att ge och att det helt enkelt är så. Att det är okej. Men det är inte så. Jag kan faktiskt ge. Jag må leva i en orkan av känslor men nog kan jag ge. Hur mycket som helst och mer därtill. Och jag har härmed bevisat, mest för mig själv men också alla inblandade, att jag klarar mig kanske till och med bättre på egna ben. Att jag inte är beroende av, men likväl behöver, mina nära och kära. Precis på samma sätt som de behöver mig. Som de vågar behöva mig. Och det gör mig så fruktansvärt stolt. Att få betyda något för dessa människor. Att kunna ha en jämlik relation och att bli sedd för den jag är. Med allt jag är. Så tack ni som känner er berörda, för att ni alltid ställer upp och för att ni vågar låta mig göra detsamma. Ni är bäst.

 I skrivande stund upplever jag hur som helst min första dansfria helg sedan höstterminen började. Har gått ut på praktik (som är så jävla rolig) och jobbar nästintill heltid plus pluggar utöver det. Går i väntans tider och drömmer om valptassar och vårblommor. Önskar att dygnet hade fler timmar men får nog ihop det ändå. Mår bra ändå. Det går nog uppåt nu.

Apati och twitter

Lite för trött och lite för mycket att göra. Väntar på böcker som snart är en vecka sena och som behövs för en tenta som ska in på fredag. Är för uppgiven för att ens bli stressad. Har för lite energi för att ens orka bry mig. Det får lösa sig på något sätt och om inte så går det väl ändå. På något vis. Vill ju mest bara sova hela dagarna alternativt dansa hela nätterna. Så i väntan på bättre tider kan de som vill alltid hänga med på twitter. Ni hittar mig som lillHurricane, såklart.

Om att leva på hoppet

Jag kan vakna upp på morgonen och vara så jävla arg. Så ledsen och frustrerad. Uppgiven på grund av att jag känner som jag gör. Att jag är så skör. Att ångestnerven klämmer innan jag knappt hunnit öppna ögonen. Att det till och med når mig i drömmarna och att jag ibland gråter innan jag ens fått chansen att vakna på rätt sida. Vägen upp blir liksom dubbelt så lång. Upp från ett jävla avgrundshål. Tar så mycket energi som knappt finns. Inte alltid såklart, men med jämna mellanrum. Och jag vaknar så jävla arg för jag vill ju så mycket mer.

Så jag bara längtar. Drömmer mig bort och fantiserar om sådant som kan komma att bli. Drömmer om framtiden och det som inte är nu. Och visst sägs det att man ska leva i nuet men det finns fan inget jävla carpe diem i detta tillstånd. Inget att ta tillvara på. Inget att fånga eller som jag kommer att sakna. Inget jag missar eller förlorar. Mitt enda hopp är ju att morgondagen blir lättare. Att morgondagen eller åtminstone dagen efter det eller kanske dagen efter den dagen blir bättre. Bara någon dag eller en dag. Vilken dag som helst egentligen för det händer bara inte idag. Inte just nu. Och jag har så himla mycket fint att se fram emot i livet att jag ju åtminstone kan glädjas över det. Längta och tråna och hoppas. För den glädjen man en gång har känt kan ju ingen ta ifrån en, oavsett om det visar sig sluta i besvikelse eller inte. Så det är därför jag drömmer. Det är därför jag är tacksam för varje dag jag kan lämna bakom mig. Det är därför jag längtar efter nya gryningar och nya kvällar. Någon av dem kommer ju att bli bättre. Och jag vet ju, att om det inte vore för min egen drömvärld så skulle jag förmodligen inte sitta här idag. Inte orka. Igen och igen. Dag ut och dag in och varje kväll. För visst handlar det om hoppet. Alltid det där hoppet.

Tillbaka i föräldrahemmet

Mätt, belåten och så himla nöjd har jag återigen placerat mig i den så välbekanta gropen i soffan. Vad är väl lite sjuka om man får vara här, liksom. De kommande dagarna tänkte jag för övrigt ägna mig åt att besvara era frågor till det här inlägget, så än finns det chans för de som eventuellt missat eller glömt bort eller vad som helst att komma med. Om inte så dyker det som sagt upp inom kort. Tills dess får ni ha en fin helg, puss!

Ynklig liten morsgris

Nyår var så himla fint och bra (trots att vi snorade ikapp alla tre) och firades tillsammans med Kajsa och Robin. Trerätters, bubbel, vin, sällskapsspel, kinesiska lyktor och så snart tolvslaget var gjort åkte myskläderna på och så bäddade vi ner oss i soffan. Perfekt, om jag får säga det själv. Promenerade slutligen hem i regnet halv fyra på morgonen och var bara nöjd och tillfreds, som sig bör. Tack vänner, för ett strålande slut och en lika fin början!

Annars har jag ungefär sovit dygnet runt sedan jag kom hem för sisådär en vecka sedan, med undantag för nyårsafton såklart, och mer eller mindre enbart levt på nyponsoppa och värktabletter. Är typ lite sjuk av allt och det verkar så fruktansvärt långdraget. Skör som jag är så blir dessutom min ångestproblematik så mycket mer närvarande när jag får för mig att jag är döende och att ingen kommer att sakna mig innan det är för sent. Hahah jaa. Jag vet ju att det inte är så. Men det kvittar liksom. Så vad gör man? Det slutade med att jag bokade en sista minuten hem till mamma och pappa för att kunna ligga i deras soffa och tycka synd om mig själv där istället. Från imorgon fram till söndag. Ska förhoppningsvis hinna bli frisk och bota lite hemlängtan på samma gång. Alltid extra jobbigt för lilla hjärtat efter en storhelg eller sommarlov. Fina familjen. Nu: packning!

Året tjugohundratolv och löften om en fortsättning

Året tjugohundratolv var året jag inte trodde jag skulle överleva. Året som gjorde mer ont än den värsta tonårsångesten och året då jag befann mig på fler vårdinstanser än vad jag sammanlagt gjort i hela mitt tjugoettåriga liv. Det var året då någon satte ett namn på allt det där okontrollerade som händer i mig och året då jag började äta medicin för att kunna hantera livet. Tjugohundratolv var året då jag tränade två timmar om dagen, gick ned tio kilo och panikgrät över en liten pajbit. Det var året då jag frös så jag skakade mitt i sommaren och året då jag inte kunde sitta på mina köksstolar utan en extra dyna. Det var året då blodet rann långsammare och långsammare i mina ådror och sjuksystrarna sa åt mig att andas annars kan de inte sticka i mina armar. Tjugohundratolv var året då hjärtat gick sönder för kärleken och vi sa vad händer egentligen vad ska vi göra med oss. Det var året då vi bröt upp efter tre och ett halvt år tillsammans. Då det inte längre fanns något vi utan bara ett han och ett jag. Ett jag och ett han.

Var på hultan, dansade till krunis och pussades med han som inte längre är min men fin ändå.

Men tjugohundratolv var trots allt året då jag överlevde. Året som gav mig oändligt stor kunskap och medvetenhet om mig själv och varför jag fungerar som jag gör. Det var året då jag fick stöd att klara av livet på ett fungerande sätt. Det var året då ångesten äntligen började släppa taget och ge rum för finare känslor. Tjughundratolv var året då jag en gång för alla kunde gå till botten med allt det där som hindrat mig från att leva fullt ut. Det var året då jag slutade träna, gick upp alla kilon och kunde äta både lunch och paj på samma dag. Det var året då jag varje morgon ställde mig framför spegeln, klappade på min runda mage och sa att du är så jävla bra som du är och det är allt som betyder något. Om någon är av en annan åsikt så var stark nog att be denne dra åt helvete, du behöver uppenbarligen inte den sortens människa i ditt liv. Tjugohundratolv var året då jag gick på min första, andra och tredje dejt. Då jag vågade säga ja istället för nej. Virvlade på dansgolv och fick höra saker som att hej jag vill bara säga att det verkligen strålar om dig. Det var även året då jag på riktigt fick upp ögonen för hur fantastiska människor jag har i min omgivning. Som är där och som är kvar när det gäller. Som uppskattar mig för att jag är jag och som tillåter mig ta del av de fantastiska personerna de i sin tur verkligen är.

Emma och Kajsa, två av mina största kärlekar i livet.

Tjugohundratolv var botten men också toppen. Jag har varit olyckligare men också lyckligare än någonsin. Och hur klyschigt det kanske än låter så kan jag egentligen inte vara annat än tacksam för detta. För så mycket insikt, kunskap och styrka som jag nu bär med mig in i kommande årskifte, den vill jag helt enkelt inte vara utan. Så tack även till er, för ett enormt stöd och för många kloka och fina ord. Och tack till mig, för att jag orkar försöka vara min bästa vän trots allt vi gått igenom. Som mamma säger: du behöver ingen som tycker synd om dig, du är en överlevare och en kämpe. Nu tar vi sats och sikte mot stjärnorna, för att nöja sig med något annat är det inte tal om.

Sommaren på hemmaplan och gotland som ju nästan är detsamma.

Tjugohundratretton har jag ingen aning om vad det kan ha att erbjuda. Ingen aning om hur jag kommer att må. För så är det ju. Jag kan vara på toppen och inom loppet av tre dagar är jag beredd att ta livet av mig. Och det är väl det här jag fortfarande lär mig att hantera. Som jag jobbar med och som blir bättre. För det tror jag i alla fall, att allting blir bättre och bättre och således även kommande år. Några löften har jag hur som helst avlagt:

•  Att ta tag i min veganska matlagning igen, bli av med sockerberoendet och hitta en livsstil som för mig är både hälsosam och hållbar.
•  Att lägga energi på och vårda de relationer som verkligen betyder något.
•  Att ta tillvara på allt vad detta campusliv har att erbjuda innan det är för sent.

Två veganfrukostar.

Sist men inte minst ska tjugohundratretton bli året då jag håller huvudet högt, putar med magen, ler mycket, andas djupt, och låter hjärtat visa vägen. Gott nytt år finisar!

Om att vara sin egen största konkurrent

Och min mamma har så rätt när hon säger du måste vara försiktig för vi vet ju hur det blir när du väl bestämt dig för något. Och hon har så rätt för jag vet ju att det inte finns något halvdant. Det finns ingen tvåa när jag tävlar mot mig själv. Och jag vet ju att hon har rätt för jag har varit här förut och jag vet ju att det kan leda mig till fördärvet. Att jag går hela jävla vägen om det så leder mig till döden. Jag vet ju men jag vet också att jag bara kan försöka ta mig själv i handen. Inte ställa mig i vägen utan istället balansera och stötta så gott det går. Förhindra allt för stora snedsteg. Undvika de djupaste groparna. Sen får vi se vart vi hamnar. Se vart det slutar den här gången. 
 

Dessa veliga känslor

Så var det ju det här med att ge sig av hemåt igen då. Hem till det som är mitt. Hem och tillbaka till det som har blivit både min helg och min vardag. För i takt med att tiden går, desto mindre av mig finns kvar här. Och det är lite sorgligt och lite skönt på samma gång men mest är det väl sådär som livet är.

Lagom putt ponny.

Men som sagt, alltid lite sorgligt. Att lämna de man trivs så bra med. Att åka ifrån de man inte hunnit träffa ordentligt. Att veta att det är månader kvar tills jag får pussa på denna svarta lilla ponnymule igen. Men när jag återvänder är det förhoppningsvis vår och varmt och allt går ju faktiskt så himla fort.

Den här stan drar ner oss till botten av ån

Och typ ganska så exakt där var min julhelg över. Med en suck av både lättnad och vemod. Lättnad för att alla klarade sig med livet i behåll. Lättnad för att om jag skulle ätit en julmiddag till hade jag förmodligen spruckit. Bara vetskapen om att jag är tvungen att inleda det nya året med ett löfte om en hälsosam livsstil, för att jag alls ska komma i mina fina klänningar igen, är nog. Hmpft. Så kan det gå. Vemod för att det är en himla varm helg i allmänhet. Med familj, god mat och ledighet. Och snö fick vi ju också, till och med. Hur som helst har det varit fantastiskt fint, särskilt som jag lyckligt nog även hann med att sniffa lite på mitt tio dagar gamla kusinbarn. Herregud säger jag bara, blir bebissjuk.

Julfrukost. Vaniljyoghurt toppad m. pepparkaka. Sk*nk- och ostmacka.

Men ja, igår var det ju juldagen och medföljande hemvändarkväll. Rolig grej att få kramas med gamla gemenskaper och kunna svara nej det gör vi nog faktiskt inte när någon säger vi ses kanske? Och det känns ju så lustigt det där, att komma hem ett par gånger om året och allt är ändå detsamma. Vänskapen och människorna och platserna. Vädret och vinden och årstiderna. Det enda som skiljer sig är intrigerna vilka jag knappast har någon koll på. Så där står man, utanför allt drama och ser bara hur människor beter sig mot varandra. Människor man tycker så himla mycket om och som är så väldigt kloka och fina egentligen. Människor som stannat kvar. Några mot sin vilja och några som kanske blivit lite för bekväma. Några som kanske inte vågar. Några som kanske inte längre bryr sig. Och denna undertryckta frustration skjuter som elektriska pilar genom luften. Sprakar och bränns och går ut över relationer som är så mycket mer värda än så. Och där står man. Betraktar de där människorna man tycker så himla mycket om när de beter sig som skit mot varandra. Som mellanstadieskit. Omoget, ogenomtänkt och onödigt. Utan att förmodligen se det själva. Och det är tragiskt. Ledsamt och gör lite ont. För numera, när jag kan se saker och ting ur ett annat perspektiv, så tror jag inte att det egentligen är staden i sig som är deprimerande. Det är vi som skapar den. (Var förändringen du vill se i världen.)