Så ja, vad hände egentligen? Befogad fråga antar jag. Man kan väl inte bara försvinna sådär utan förvarning liksom. Egentligen är det så enkelt som att jag var tvungen att skala av allt. Lägga ned allt det där som inte är livsviktigt. Fokusera på att klara av vardagen utan att gå under. Och det gick. Bättre än någonsin tidigare till och med. Huvudet över ytan och kraft nog att simma på, och i och med detta fixade jag för första gången att undvika en av de där ordentliga svackorna som annars ofta följer mina fantastiska toppar. Jag lär mig och jag blir bättre. Gör om och gör rätt. Hela tiden och jämt och ständigt. Att vara sjuk är sannerligen ett heltidsarbete utan möjlighet att säga upp sig.
Nu då? Jag pluggar och pluggar och skriver och skriver. Helt hysteriskt emellanåt, även om det går väldigt bra. Mellan detta hinner jag dock med en del annat, för man måste ju ändå prioritera. Och göra det rätt. Pannkaksmys hemma i soffan, tentafest hos nyinflyttade klasskompisar, ett stillsamt glas vin med finaste vännerna ena lördagen, shotta tequila och virvla på dansgolvet nästa, göra glädjeskutt i snöslask och pussa på någon i bra skor. För att nämna några saker. Om två dagar får jag dessutom träffa min lilla mor och far igen, för första gången sedan i somras. Det är fint, mina vänner. Flyktigt, fint och bubbligt. Och nu är jag dessutom förhoppningsvis tillbaka i bloggosfären igen. Puss!
åh, jag har saknat det! välkommen tillbaka.
SvaraRaderaSkönt att höra att du lever!:) saknat dina fina inlägg och fina bilder.
SvaraRaderaRoligt att ha dig tillbaka!
SvaraRaderaKul att du ä tillbaks! Och jag håller med om det där med att vara sjuk, det är verkligen ett heltidsjobb. Jag håller själv på att landa efter en manisk episod, inte så kul. Man får bara försöka att inte kraschlanda.
SvaraRaderaKram på dig <3
du är så fin & gó <3
SvaraRadera