Svar på kommentar ang. dreads och löshår

.

Anonym sa...

du förlängde dina dreads med löshår, eller hur? :) jag undrar lite hur det går till och hur mycket man kan förlänga..

Svar: Har fått den här frågan några gånger och gjorde därför ett pinsamt dåligt videoinlägg.. ehem.. för ett bra tag sedan, som beskriver just hur jag fixat löshåret. Tänker inte lägga in det på bloggen igen då det känns alldeles för hemskt, men du hittar det här. Om du har fler frågor/inte hör vad jag säger/tycker att jag missat något väsentligt osv så använd min formspring för att få svar så snabbt som möjligt. Väldigt mycket enklare att föra en konversation där!

Blodsband och solnedgången från en båtplats

I lördags stuvade hela familjen in sig i bilen och åkte de elva milen som krävs för att man ska hamna i huvudstaden. Där bor nämligen den ena av mina två morbröder och hans två söner. Mina kusiner, alltså. Vi var bjudna till hans husbåt för att dricka och äta gott, samt för att få en chans att träffas allihopa på samma gång som ju händer så sällan när alla bor lite kors och tvärs. Fint som snus var det och det blev första riktiga äventyret för nya kameran. Själv älskar jag den och blir bilderna dåliga nu så vet ni att det beror på mina brister som fotograf. Som ursäkt har jag dock precis börjat fotat med den och det är lite som att lära om allting, men ändå så himla värt.

När vi anlände bjöds det på frukt och bubbel,
men jag som redan var bubblig sedan gårdagen höll mig till hederligt vatten.
Bakfylla plus gungande båt är inget vinnande koncept. Jaja, så kan det gå.

Andreas som är äldst i skaran och till och med hunnit gifta sig sen sist vi sågs.
Då vet man att det gått länge länge.

Sandra och Märta (som jag inte är släkt med på riktigt
men höra till familjen kan man ju göra ändå)

Och såhär ser vi kusiner (på mammas sida) ut när man ställer oss på rad. Från vänster:
Lillebror som är yngst, Sandra, jag som var gladare än jag ser ut, Christopher, Andreas och hans fru Anna-Klara.

Det här med båt, vatten och solnedgång är ju fantastiskt fint
och man ville nästan aldrig åka hem.
Fast det måste man ju till slut, och det var väl den lördagen.

Tidig morgon och sommarprat

Sitter placerad i köket, sådär lagom glad på vin och lyssnar på Clara Lidströms (inom bloggvärlden kanske mer känd som UnderbaraClara) sommarprat. En oerhört inspirerande kvinna på så många sätt, och jag kan inte riktigt låta bli att spekulera i hur mitt eget liv kommer att se ut vid tjugofem års ålder. Det finns liksom någon form av skräckblandad förtjusning i det hela. En vetskap om att vara ovetande och att ha precis alla möjligheter att forma min framtid. Att kunna leva som jag vill leva. Och att aldrig sluta drömma.

Tre anledningar till varför livet är så himla bra

1. Mannen min har kommit in på sin utbildning vilket innebär att vi i princip kommer bo grannar i höst. Jag är förmodligen lyckligaste flickvännen i världen.
 

 
2. Perfekt mogna krusbär, som har blivit alldeles lagom söta och mjuka men fortfarande har lite syrlighet kvar. De tycks dessutom aldrig ta slut trots att jag äter hur många som helst.

3. Det är fredag(!!) och grillning står på schemat innan jag kilar iväg för att hänga med ett gäng härliga flickor. Och som att inte det vore nog så börjar även solen titta fram mellan molnen efter att regnet envist strilat ner hela dagen. Fantastiskt, fint och alldeles jättebra.

.

Mitt hjärta på fyra ben

Det finns sannerligen inte ord nog för att beskriva hur hårt mitt hjärta slår för detta djur, och jag kan tänka mig att det kan verka konstigt och kanske lite skevt om man inte upplevt det själv, men hon är verkligen allt. Som ett barn, syskon eller bästa kompisen som vet precis vad du ska säga innan du knappt hunnit öppna munnen. Förutom att jag inte behöver tala. Och att hon är lite lurvigare. Men annars så.

Peppmusik och längtan efter äventyr

Känner rent spontant att den svenska björnstammen är mest kalas just nu. Så himla bra. Så himla mycket festivalnatt. Så pepp. Men annars då? Blev bland annat uppraggad av en pojke med ljust smålockigt hår, rastaväska och lustiga byxor utanför/på väg till jobbet idag och jag vart sådär fullkomligt ställd och kunde bara haspla ur mig att jag är mest upptagen och kände att det får han väl tolka som han vill. Upptagen beskriver ju trots allt min situation på ett alldeles ypperligt sätt. Kräver ingen vidare förklaring. Gav dock cykeln han färdades på en komplimang, lite skulle han väl ha tyckte jag. Ganska gullig ändå. Vill för övrigt festivala i emmaboda så mycket att det river lite på insidan och så vill jag jobba färdigt och ha sommarlov igen. Skulle kunna säga att det här sjutillfyrajobbet får det att riktigt krypa i äventyrsnerverna. Nästintill outhärdligt mycket faktiskt. Vill bort, ut och iväg. Genast. Och det var väl ungefär allt för nu.

Körsbärsläppar och högt över molnen

Åh. Underbara gårdag. Så fort jag fick syn på mina fina så var det precis som att allt det onda inte fanns och aldrig heller funnits. De är fantastiska och allting var så himla bra. Läppar som smakar körsbär, okontrollerbart skrattande, bli skedad av världens bästa sofia (som för övrigt är både snygg, smart och allmänt beundransvärd) och sen cykla hem när solen redan letat sig högt över trädtopparna är saker som gör det tacksamt att vara vid liv. Utan tvivel.

Kanske sötaste muggen. Duger fint att dricka ljummet vin ur.

Vackra moa som såg till att jag till slut hamnade i soffan
och kunde slumra hyggligt bekvämt.
Köksbordet erbjuder inte riktigt samma komfort.
Antagligen gulligaste tjejen.

Fina före detta klasskompisar och bästa vädret.

Att gå sönder och bryta ihop

Lördagsmorgon och föräldrarna är hemma igen. Jag har fått sova och behöver inte längre cykla flera mil för att få vardagen att gå ihop. Jag äter frukost precis hur långsamt jag vill medan jag förstrött bläddrar i morgontidningen och gungar fram och tillbaka i hammocken. Allting är så himla bra, egentligen. Men trots detta gör livet så fruktansvärt ont och jag kan för all del inte förstå varför. Jag förstår inte varför det konstant bränner bakom ögonlocken och varje rörelse får mig att vilja implodera. Är så rädd för att plötsligt bryta ihop och brytas ner och inte kunna göra något åt det. Hatar att vara så himla skör.

Om bara en liten stund ska jag möta upp en del folk från min gamla gymnasieklass. Någon form av återträff sådär ett år efter att vi splittrades. Det blir fint tror jag. Att få försvinna lite.

Ska aldrig mer klaga på plugget

En sak är då säker, jag vill aldrig växa upp. I alla fall inte om det innebär uppstigning i ottan, jobb i åtta timmar, handla mat, laga mat, städa efter ungar, diska och sortera tvätt. Lägg till en häst som ska tas om hand också så har ni min vardag för tillfället. Sammanlagt blir det knappt två timmar över för att andas, men det är också det enda. Så himla sliten. Tar mig dessutom runt på en halvtrasig gammal damtralla som ger sjukaste mjölksyran efter en sisådär tjugo meter, mest otränad. Åååååh livet. Att sova i kanske femhundra dygn vore inte fel. Mvh, student forever.

Smått besvärad tjej halv sju på morgonen.

Gråsparven när hon sjunger

Om någon undrar vad inspirationen till mina sparvar kommer ifrån så sitter svaret och kvittrar strax utanför altandörren. En hel liten familj bestående av flera generationer dunbollar, som numera är så tama att de plockar brödsmulor från händerna. Eller stjäl mat från grillen och nyper en i tårna när man solar. Tur att de är så fina, de små liven.

Har annars slitigaste veckan framför mig och är redan slutkörd. Känns stabilt. Men tack så hemskt mycket för alla era fina och uppmuntrande ord. Har sagt det förut och säger det igen, ni är så himla bra!

Mitt alldeles egna fågelbo

Inatt sover jag i min nya stora fina säng i min egen halvtomma lilla lägenhet. Nattciggen ackompanjerades av en akustisk gitarrföreställning på andra parkett och jag bara trivs och längtar till sensommaren så att jag får bo in mig på riktigt. Här vill jag vara och det riktigt känns i magen.

Kanske lite för många fula ord, men ack så befogat

Jag blir inte arg särskilt ofta, men när jag väl blir det så blir jag det ordentligt. Den som är lite insatt har säkert snubblat över att majoriteten av partierna vill avskaffa lagen om krav på sterilisering vid könsbyte (läs artikeln här). Kristdemokraterna sätter dock käppar i hjulet. Och jag blir mest förbannad. På frågan om detta skulle kunna ses som tvångssterilisering svarade Maria Larsson att man minsann väljer att genomgå ett könsbyte, därför är det inget tvång även om man faktiskt måste sterilisera sig i samma veva (hon påstår dessutom att ett barn behöver någon att kalla mamma och någon att kalla pappa. Maria, du är ett svin). Jaha. Okej. Sen när kan man välja vilket kön man ska födas med? Vad har jag missat? Helvetes jävla skit och alla fula ord ni kan komma på. Det är ungefär lika troligt som att man skulle kunna välja sin läggning, sin hudfärg eller hur stora fötter man vill ha. Och egentligen, personerna som genomgår detta med anledning av att de fötts med ett kön som inte stämmer överens med deras identitet rättar trots allt bara till det som inte blev riktigt rätt från början. När det väl kommer till kritan så har "mannen" som blivit kvinna alltid varit kvinna, och vice versa. Varför skulle inte en man som blivit begåvad med äggstockar och hela fadderullan kunna bära runt på en bebis? Vore fantastiskt om ni frågar mig. Fan ta kön. Fan ta heteronormativitet. Fan ta kristdemokraterna. (Och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst när det kommer till genus, normer och sexualitet, men vi lämnar detta för nu. Kontentan är att jag vill slåss, hårt)

Nämen hej livet

Hur är det med dig? Själv har jag dragit på mig magkatarr och lever i stort sett bara på flytande föda sedan snart en vecka tillbaka. Hemskt segt och tröttsamt i längden, kan garantera att det inte är särskilt trevligt att befinna sig i min närhet för tillfället. Konstant hungrig och upprörd tjej. Typ. Började dessutom jobba i måndags (fast det är mest chill och jag klagar egentligen inte ett dugg) och min häst är numera hemma föralltid och förevigt. Så himla himla himla bra. Vi gör mest ingenting mer än att bara pussas och kramas och jag vet ärligt talat inte vem som är lyckligast. Precis vad jag behöver just nu. Åh.

Deras ögon är som mareld över världen

Tonårsångest. Den går liksom aldrig riktigt ur. Som om den letat sig in i varenda liten springa i varenda trävägg och envist etsat sig fast där i mörkret. Och den får mig att skrika och gå sönder och inte vilja leva trots att jag egentligen inte vill något hellre och trots att det egentligen är så väldigt skönt att vara just här. För mycket av ingenting och för lite av allt. Måste ta mig samman.

Fint och bra på alla vis

Midsommar var så himla fint, precis som man kan vänta sig när man får spendera den tillsammans med några av de allra bästa människorna man vet. Då mina föräldrar var på annat håll hade vi hela villan för oss själva, så det blev grill och mysigt häng från eftermiddag till sena natten. Största tacket i världen, vet inte vad jag skulle ta mig till utan er.

Min fina älskade ellen som jag inte fått träffa på ett helt halvår.
Förstå hur länge! Snacka om kärt återseende, iih.

Vi grillade som sagt och jag stod för tillbehören.
Godaste potatissalladen i alla fall, aaah. Är kung.

Bästaste milla.

Hoppas att er midsommar var minst lika fin som min, puss!