Det där eviga livspusslet

Det går så bra, det där livet. Flyter på sådär som det nästan alltid gör och jag upphör aldrig riktigt att förvånas. Kan liksom inte riktigt vänja mig. Tänker att då kommer bakslagen. Smyger sig på om jag glömmer att vara tacksam. Men bra går det, som sagt. Ändå är jag emellanåt så fruktansvärt tung i hjärtat. Så svag i benen. Så skör att det känns som att jag ska gå sönder vid minsta beröring. Som att min hud ska spricka. Så jag andas i fyrkant sådär som man ska och sväljer två piller åt gången för det har jag åtminstone lärt mig göra. Tänker lugn nu det går över det är bara stressen. Stressen som gör mig elektrisk. Som stjäl mitt syre. Stressen över att inte hinna med allt som borde hinnas med. Över att inte hinna sova tvätta städa handla mat färga håret gå ut med soporna. Tänker att det är ovissheten om vad som finns i luften. Den där rädslan att förlora något som kanske egentligen inte ens är. Den där oron för att inte bli. Sen tänker jag att tänker för mycket och allt blir ju ändå bra. På något sätt. Någon gång. För det blir det alltid.

Tack och lov för att det finns en morgondag

Igår var söndagsmisären den värsta på länge och jag ville mest inte alls finnas till. Kurade ner mig i sängen och önskade att det gick att försvinna mellan lakanen, som jag för övrigt spillt en halv kopp kaffe på och ännu inte orkat byta. Bäddade ju rent för knappt en vecka sedan och någon måtta får det väl ändå lov att vara. Idag är det dock redan bättre, ny dag trots att den nya dagen är en måndag och även om det regnar och är allmänt kallt och grått. Har ätit saffransfrukost och första pepparkakorna för i år, plus att vi avklarat en intervju av två till vår uppsats och strosat på stan under julbelysningen. Diskuterat allt från kärlek till orättvisor, impulshoppat såpbubblor (har såhär i efterhand ingen aning om varför men de var söta och kostade bara fjorton kronor, liksom kunde inte låta bli) och blivit rosig om kinderna när det plingat i telefonen. Herreminje, beter mig som fjorton. Nu ska jag stänga ner hjärnkontoret för idag och ägna mig åt fortsatt nördande av denna fantastiska serie. Förälskad? Svar ja!

En kyss att bygga en dröm på

Idag behövde jag inte kliva ur sängen själv eller ens dricka mitt kaffe ensam och någonstans därute döljer nu någon morgonfrisyren med min svarta sotarmössa och det är så himla fint.

Härnäst ska jag ta det sista som är kvar i boxen med vin och bege mig in till stan. En helkväll med min rödhåriga favorittjej väntar och det kan bara bli bra. Allt är så bra. Fint och bra. Åh.

You spin me high

Dessa känslor. Mina känslor. Min trygghet och min glädje och det finaste jag har. Mitt allra heligaste och det som utgör hela mitt liv. Som utgör det som är jag och som blottar min själ vare sig jag vill det eller inte. Mina känslor och den där rädslan när de kastas omkull av något jag inte rår över. Något jag varken kan kontrollera, styra eller tolka. Och egentligen hade jag redan flytt för längesedan för det har ju blivit till rutin men jag står fortfarande här så bränn mig då. Bränn mig för brinner är fan allt jag gör.

Helgsummering och instagram

Fantastiskt. Jag säger då det. Fantastiskt och fint och lite fnittrigt. Att klämma in fler av favoritmänniskorna på en enda helg är nog inte ens möjligt och jag är bara så himla nöjd och tacksam för att de finns i mitt liv. Är ju lyckligt lottad, helt klart. I fredags anlände som sagt stamcellerna mina, och efter både lunch och middag tillsammans slöt jag upp med ett litet men ack så rart gäng av socionomvännerna. Resultatet blev en lagom vinglig utgång och det slår sällan fel i det sällskapet vill jag lova. Lördagen startade sedan med tidig hotellfrukost(!!!) plus ytterligare tid med mor och far, och avslutades mot kvällen med skakiga knän och ett sånt där människomöte av den lite finare sorten. Inte ett dugg illa, fniss. Söndagen blev således långsam och skönt oproduktiv, sånär som på en fikadejt med världens bästa Kajsa. Ni vet de där människorna man kan prata om precis vad som helst med? Verkligen allt mellan himmel och jord. Jag är begåvad med ett par stycken i min vänskapskrets och hon är definitivt en av dem. Finns få egenskaper jag uppskattar så mycket. Så det så.

Eftersom att jag dessvärre fortfarande ej har kommit igång med kameran riktigt (jobbar dock på det) så kikar vi istället på instagramflödet sen senast. Var ju ändå åtminstone en månad sedan sist.

hade lite hjärtont / fyndade bästa skorna

svart och svår / mest saknade varelsen

firade halloween tillsammans med super mario och gänget / hejhej från standardplatsen vid köksbordet

favoritfrukost / pizzabrunch

ingredienser till äppelpannkaka / pluggfika istället för plugg

Nu ska jag sätta på en film, hoppa i pyjamasen och slänga mig på soffan. Det här med måndag tar sannerligen på krafterna.

Det här med att skriva uppsats

Sitter på bibblan och vill typ gråta lite. När man väl skaffat sig ett liv hinner man inte underhålla det på grund av allt detta skrivande och jag blir kanske snart galen. Äter mat ur plastlådor och har knappt några rena kläder kvar. Högra ögat stressrycker och sömnen ska vi inte ens tala om. Och detta är bara början. Så tragiskt. Hårt att vara student osv. Tack och lov för fredag imorgon. Finns nämligen potential för en fantastiskt rolig helg. Wiiii!

(Himla roligt också att få känna sig så välkommen tillbaka, tack fina ni. Puss!)

Älskade lilla blogg

Har du saknat mig liksom jag saknat dig? Har du känt dig ensam, tom och övergiven, precis som jag haft en gnagande känsla av att något ständigt fattats i livet? Kanske? Möjligtvis? Jag vågar faktiskt nästan tro det. Nu är jag i alla fall återigen här (efter exakt en månad och det var inte ens medvetet). Med ytterligare lite ny energi och förhoppningsvis är det åtminstone några trogna stackare som hänger kvar, vad vet jag? En hel del fina kommentarer har det i vilket fall som helst trillat in under tiden, vissa så fina att jag till och med torkat några tårar. Det tackar vi såklart för, bloggen och jag. Ni är då för bra.

Så ja, vad hände egentligen? Befogad fråga antar jag. Man kan väl inte bara försvinna sådär utan förvarning liksom. Egentligen är det så enkelt som att jag var tvungen att skala av allt. Lägga ned allt det där som inte är livsviktigt. Fokusera på att klara av vardagen utan att gå under. Och det gick. Bättre än någonsin tidigare till och med. Huvudet över ytan och kraft nog att simma på, och i och med detta fixade jag för första gången att undvika en av de där ordentliga svackorna som annars ofta följer mina fantastiska toppar. Jag lär mig och jag blir bättre. Gör om och gör rätt. Hela tiden och jämt och ständigt. Att vara sjuk är sannerligen ett heltidsarbete utan möjlighet att säga upp sig.

Nu då? Jag pluggar och pluggar och skriver och skriver. Helt hysteriskt emellanåt, även om det går väldigt bra. Mellan detta hinner jag dock med en del annat, för man måste ju ändå prioritera. Och göra det rätt. Pannkaksmys hemma i soffan, tentafest hos nyinflyttade klasskompisar, ett stillsamt glas vin med finaste vännerna ena lördagen, shotta tequila och virvla på dansgolvet nästa, göra glädjeskutt i snöslask och pussa på någon i bra skor. För att nämna några saker. Om två dagar får jag dessutom träffa min lilla mor och far igen, för första gången sedan i somras. Det är fint, mina vänner. Flyktigt, fint och bubbligt. Och nu är jag dessutom förhoppningsvis tillbaka i bloggosfären igen. Puss!

Lite instagram och en del virvlande

Jobbar mest med att hitta mig själv nu när allting inte är antingen svart eller vitt. Att hitta vem jag är. Finna regnbågarna i gråskalan. För de finns ju, jag är bara inte van. Är liksom lite vilsen. Så just nu gör jag ungefär bara sådant jag tycker om att göra. Omger mig med människor som fyller själen med energi bara genom att vara. Dricker kaffe och pratar om livet och kärleken på en uteservering trots bitande höstkyla. Äter popcorn i sängen på en helt vanlig torsdag med någon som knyter rosetter av mitt hår. Myser framför halvdåliga tvprogram med mina goaste tjejer och virvlar vinrusigt runt på ett lördagsdansgolv utan tanke på något annat än vad som är just där och då. Och det är fint och varmt och lite pirrigt i maggropen och då gör det väl inte så mycket att jag imorgon kommer att vara tvungen att gå i jeans för typ första gången det här året för att jag inte hunnit med att tvätta och allt annat sånt där som är lite för trist. Livet kan bli så när det är just livet som får stå i centrum. Och det får det ju. För resten löser sig.

Och medan jag far omkring och inte tänker så mycket så ligger kameran dessvärre allt som oftast hemma och slumrar, så då är det ju tur att det finns andra sätt att dokumentera på. Så att man inte riskerar att glömma liksom. Här är en liten inblick i instagramflödet sen senast:

En söndagspromenad i höstsolen / Ibland säger en arg enhörning allt

Sådant som ger livet lite hjälp på traven / Ville gömma mig under täcket en dag

Kalasnaglar och plåster men happy ändå / Gofrullen ni ju redan har sett

Blekte utväxten och var nöjd / Åt världsgoa gubbar

Och det var det för den här gången och nu ska jag försöka få i alla fall någon slags ordning på tillvaron inför imorgon och den kommande veckan. Men ja, nu vet ni i alla fall ungefär vad jag har för mig. Ska även komma ikapp med kommentarer och mail så fort jag betalat räkningar och liknande som tyvärr har förtur. Men det kommer. Har jag tänkt. Vill ni hitta mig på instagram är det förresten lilHurricane som gäller. Puss.

Let's kiss the sky away

Och så var det ju det där med att landa. Att lyckas ta sig ner och att göra det mjukt. För även om man inte dör av lite skrapsår så svider de likt förbannat, och placerade på fel ställen tar de dessutom så hemskt lång tid att läka. 

Hjärtsnurr, lördagsfrukost och finsällskap

I fredags lyckades jag på något oförklarligt vis lämna in uppsatsen två timmar innan deadline och kunde således andas ut en stund. Nya kursen och nya tag startar imorgon. Lördagen började sedan på tok för tidigt när min kropp tydligen sovit färdigt och inte alls hade lust att ligga kvar i sängen längre. Tränade, handlade och åt bananpannkakor istället. Åkte sedan in till stan och lunchade med en himmelens fin vän som jag inte sett på alldeles för lång tid och det kan ju bara vara trevligt. Kvällen bjöd sedan på vin, tre påsar popcorn och filmer av vitt skilda slag. I ett annat men minst lika fint sällskap. Ett sådant där sällskap som kramar om när det är läskigt och som finns kvar när man vaknar. Alltså, åh.
.


(Och du kära orkanhjärta. Kära lilla hjärta som bara slår och slår och slår. I takt och otakt men rakt igenom allt. Med integritet och sårbarhet. Svärta och regnbågar. Som är så litet men ändå så stort. Så starkt men samtidigt så skört och som tar två steg fram men alltid ett tillbaka. Vad gör man, när gör man och hur gör man?) 

Fjärilar och kanelbullar

Igår kändes i knäna. Idag känns i huvudet. Men ja. Det är det sannerligen värt om man får göra något så fint som att dricka vin tillsammans med en lång och blåögd människovarelse av den där manliga sorten. Inte alls fy skam. Bara lite jobbigare än vanligt att ta sig upp och iväg såhär dagen efter. Och att få något gjort. Tur då att det finns något så angenämt och oerhört passande som en hel dag vigd åt den fantastiska kanelbullen. Jag tryckte i mig (eller för all del avnjöt) två och var nöjd. Tack tack. (Fick dessvärre inget gjort ändå.)

Inget väger tyngre än lyckan

Var tvungen att kliva upp på vågen hos läkaren idag. Ställa mig på den där lilla plattan och möta de rött lysande siffrorna på displayen. Fyra kilo upp sedan allt rasade alldeles för fort. Det dubbla sedan i början på sommaren. Och jag trodde minuterna innan det var dags att jag skulle dö. Tänkte att helvete nu är det kört igen. Är det här vad som ska få ner mig på marken. Som ska putta mig över kanten. Vill inte vill inte vill inte. Men vet ni vad? Det kändes inte. När jag väl stod där, utan val, så kändes det inte. Ingen panik. Ingen ångest. Bara en axelryckning och jaha var detta allt. Händer det inget mer. Fast egentligen är det ju inte allt. Egentligen är det ju så himla mycket mer än så. Det är en kropp som nio månader senare fungerar precis sådär som den ska. Som orkar dansa med mig så länge jag har lust. Som klarar av att springa två och en halv kilometer utan att bli trött. Som är varm under täcket och som fryser när det faktiskt är kallt. Som kan sova lite för lite och ibland även lite för länge utan att det är kris. Som kan vara både hungrig och mätt och som jag faktiskt kan lita på när det väl gäller. Och jag ska inte säga att jag aldrig tänker. Att det aldrig finns lite för nära. För det gör det och det kommer det kanske att göra livet ut. Jag vet inte. Men något som är säkert är att lycka alltid kommer att väga tyngre än alla kilon i världen. Utan tvekan.

Händerna mot himlen och pannan mot baren

Igår hade jag förmodligen en av de bästa utekvällarna i världshistorien. Pride-sittning, bordsdans, fantastiska människor och en nästan-tolvtimmars-fylla. Lite panikförvirring sådär som ojdå vad sker egentligen nu och jag tror minsann att rosa campuselefanter kan flyga trots allt. För visst sa vi att ikväll kan allt hända och allt bara händer. På både ett och flera sätt. Och jag vill nog hädanefter alltid gå ut i rosa fjäderboa och lösögonfransar. Eller som en sockerbulle. Det duger bra.

världens finaste regnbågsvänner

Den här veckan kommer annars att bli så himla mycket då saker och ting har en tendens att samlas på hög när man aldrig tar itu med dem. En uppsats skriver exempelvis inte sig själv, har jag upptäckt. Som tur är behöver jag bara vänta några fjuttiga dagar innan det är dags för nya äventyr (och jag känner lite typ åh herrejisses vad ger jag mig in på men återigen varför säga nej när man kan säga ja). Resten löser sig till slut. Det gör det alltid. Och om inte, vem minns om hundra år?

En månad som ingenting fast längre än någonsin

Idag är det exakt en månad sedan det var tre och ett halvt år. Exakt en månad sedan vi låg vakna under täcket och väntade på vem som skulle säga något först. En månad sedan vi kramades och grät. Skrattade och sa att det här är ju så himla knäppt men med oss har allting alltid varit knäppt så varför är vi ens förvånade. Idag är det exakt en månad sedan han lämnade min lägenhet, gick ut genom min dörr och vände sig om en extra gång för att säga hejdå för sista gången. En månad sedan det fanns ett vi. Sedan det fanns två hjärtan som slog i samma takt. En månad. En evighet och samtidigt ingenting men faktiskt längre än någonsin förut.

Orkaner och instagrambilder

Virvlar fortfarande runt uppe bland molnen, ibland själv ibland inte men aldrig ensam. Försöker ändå komma ihåg att bädda fint för att landa mjukt när sparvvingarna väl blir trötta och behöver vila. För jag måste ju komma ner. Någon gång. De vet jag. Ändå går det bättre än tidigare, peppar peppar. Förmodligen på grund av medvetenhet, kunskap och stämningsstabiliserande. För nu stannar jag inne på nätterna och det utan att gråta och även om rastlösheten och peppen ibland gör ont i hela kroppen så räcker det med att studsa några gånger för att jag sedan ska kunna tänka något så när klart igen. Och visst är jag virrig och glömsk och överallt på samma gång och får kanske inget riktigt gjort. Och visst låter jag hjärtat hoppa före och säger ja till allt det där som jag inte finner någon anledning att säga nej till. Men det är okej. Mer än okej. För jag vet att om jag faller så har jag åtminstone bäddat mjukt och ska man våga flyga måste man vara beredd på att då och då slå i backen. Och några skrubbsår har väl ingen dött av.

Och för att det inte ska bli alldeles bildtomt här så kör vi några istagrambilder från september. Vill någon hitta mig där så heter jag fortfarande lillHurricane, såklart.

Pluggplatsen som ni sett tidigare / nattlig dans i finaste tofflorna

Festlig dricka / Dagen efter festlig dricka

Magtröja enda soliga dagen denna vecka / Kanske det finaste halsbandet jag äger