2012-10-14

Lite instagram och en del virvlande

Jobbar mest med att hitta mig själv nu när allting inte är antingen svart eller vitt. Att hitta vem jag är. Finna regnbågarna i gråskalan. För de finns ju, jag är bara inte van. Är liksom lite vilsen. Så just nu gör jag ungefär bara sådant jag tycker om att göra. Omger mig med människor som fyller själen med energi bara genom att vara. Dricker kaffe och pratar om livet och kärleken på en uteservering trots bitande höstkyla. Äter popcorn i sängen på en helt vanlig torsdag med någon som knyter rosetter av mitt hår. Myser framför halvdåliga tvprogram med mina goaste tjejer och virvlar vinrusigt runt på ett lördagsdansgolv utan tanke på något annat än vad som är just där och då. Och det är fint och varmt och lite pirrigt i maggropen och då gör det väl inte så mycket att jag imorgon kommer att vara tvungen att gå i jeans för typ första gången det här året för att jag inte hunnit med att tvätta och allt annat sånt där som är lite för trist. Livet kan bli så när det är just livet som får stå i centrum. Och det får det ju. För resten löser sig.

Och medan jag far omkring och inte tänker så mycket så ligger kameran dessvärre allt som oftast hemma och slumrar, så då är det ju tur att det finns andra sätt att dokumentera på. Så att man inte riskerar att glömma liksom. Här är en liten inblick i instagramflödet sen senast:

En söndagspromenad i höstsolen / Ibland säger en arg enhörning allt

Sådant som ger livet lite hjälp på traven / Ville gömma mig under täcket en dag

Kalasnaglar och plåster men happy ändå / Gofrullen ni ju redan har sett

Blekte utväxten och var nöjd / Åt världsgoa gubbar

Och det var det för den här gången och nu ska jag försöka få i alla fall någon slags ordning på tillvaron inför imorgon och den kommande veckan. Men ja, nu vet ni i alla fall ungefär vad jag har för mig. Ska även komma ikapp med kommentarer och mail så fort jag betalat räkningar och liknande som tyvärr har förtur. Men det kommer. Har jag tänkt. Vill ni hitta mig på instagram är det förresten lilHurricane som gäller. Puss.

2012-10-10

Let's kiss the sky away

Och så var det ju det där med att landa. Att lyckas ta sig ner och att göra det mjukt. För även om man inte dör av lite skrapsår så svider de likt förbannat, och placerade på fel ställen tar de dessutom så hemskt lång tid att läka. 

2012-10-07

Hjärtsnurr, lördagsfrukost och finsällskap



I fredags lyckades jag på något oförklarligt vis lämna in uppsatsen två timmar innan deadline och kunde således andas ut en stund. Nya kursen och nya tag startar imorgon. Lördagen började sedan på tok för tidigt när min kropp tydligen sovit färdigt och inte alls hade lust att ligga kvar i sängen längre. Tränade, handlade och åt bananpannkakor istället. Åkte sedan in till stan och lunchade med en himmelens fin vän som jag inte sett på alldeles för lång tid och det kan ju bara vara trevligt. Kvällen bjöd sedan på vin, tre påsar popcorn och filmer av vitt skilda slag. I ett annat men minst lika fint sällskap. Ett sådant där sällskap som kramar om när det är läskigt och som finns kvar när man vaknar. Alltså, åh.
.


(Och du kära orkanhjärta. Kära lilla hjärta som bara slår och slår och slår. I takt och otakt men rakt igenom allt. Med integritet och sårbarhet. Svärta och regnbågar. Som är så litet men ändå så stort. Så starkt men samtidigt så skört och som tar två steg fram men alltid ett tillbaka. Vad gör man, när gör man och hur gör man?) 

2012-10-04

Fjärilar och kanelbullar

Igår kändes i knäna. Idag känns i huvudet. Men ja. Det är det sannerligen värt om man får göra något så fint som att dricka vin tillsammans med en lång och blåögd människovarelse av den där manliga sorten. Inte alls fy skam. Bara lite jobbigare än vanligt att ta sig upp och iväg såhär dagen efter. Och att få något gjort. Tur då att det finns något så angenämt och oerhört passande som en hel dag vigd åt den fantastiska kanelbullen. Jag tryckte i mig (eller för all del avnjöt) två och var nöjd. Tack tack. (Fick dessvärre inget gjort ändå.)



2012-10-02

Inget väger tyngre än lyckan

Var tvungen att kliva upp på vågen hos läkaren idag. Ställa mig på den där lilla plattan och möta de rött lysande siffrorna på displayen. Fyra kilo upp sedan allt rasade alldeles för fort. Det dubbla sedan i början på sommaren. Och jag trodde minuterna innan det var dags att jag skulle dö. Tänkte att helvete nu är det kört igen. Är det här vad som ska få ner mig på marken. Som ska putta mig över kanten. Vill inte vill inte vill inte. Men vet ni vad? Det kändes inte. När jag väl stod där, utan val, så kändes det inte. Ingen panik. Ingen ångest. Bara en axelryckning och jaha var detta allt. Händer det inget mer. Fast egentligen är det ju inte allt. Egentligen är det ju så himla mycket mer än så. Det är en kropp som nio månader senare fungerar precis sådär som den ska. Som orkar dansa med mig så länge jag har lust. Som klarar av att springa två och en halv kilometer utan att bli trött. Som är varm under täcket och som fryser när det faktiskt är kallt. Som kan sova lite för lite och ibland även lite för länge utan att det är kris. Som kan vara både hungrig och mätt och som jag faktiskt kan lita på när det väl gäller. Och jag ska inte säga att jag aldrig tänker. Att det aldrig finns lite för nära. För det gör det och det kommer det kanske att göra livet ut. Jag vet inte. Men något som är säkert är att lycka alltid kommer att väga tyngre än alla kilon i världen. Utan tvekan.

2012-09-30

Händerna mot himlen och pannan mot baren

Igår hade jag förmodligen en av de bästa utekvällarna i världshistorien. Pride-sittning, bordsdans, fantastiska människor och en nästan-tolvtimmars-fylla. Lite panikförvirring sådär som ojdå vad sker egentligen nu och jag tror minsann att rosa campuselefanter kan flyga trots allt. För visst sa vi att ikväll kan allt hända och allt bara händer. På både ett och flera sätt. Och jag vill nog hädanefter alltid gå ut i rosa fjäderboa och lösögonfransar. Eller som en sockerbulle. Det duger bra.

världens finaste regnbågsvänner

Den här veckan kommer annars att bli så himla mycket då saker och ting har en tendens att samlas på hög när man aldrig tar itu med dem. En uppsats skriver exempelvis inte sig själv, har jag upptäckt. Som tur är behöver jag bara vänta några fjuttiga dagar innan det är dags för nya äventyr (och jag känner lite typ åh herrejisses vad ger jag mig in på men återigen varför säga nej när man kan säga ja). Resten löser sig till slut. Det gör det alltid. Och om inte, vem minns om hundra år?

2012-09-27

En månad som ingenting fast längre än någonsin

Idag är det exakt en månad sedan det var tre och ett halvt år. Exakt en månad sedan vi låg vakna under täcket och väntade på vem som skulle säga något först. En månad sedan vi kramades och grät. Skrattade och sa att det här är ju så himla knäppt men med oss har allting alltid varit knäppt så varför är vi ens förvånade. Idag är det exakt en månad sedan han lämnade min lägenhet, gick ut genom min dörr och vände sig om en extra gång för att säga hejdå för sista gången. En månad sedan det fanns ett vi. Sedan det fanns två hjärtan som slog i samma takt. En månad. En evighet och samtidigt ingenting men faktiskt längre än någonsin förut.


2012-09-26

Orkaner och instagrambilder

Virvlar fortfarande runt uppe bland molnen, ibland själv ibland inte men aldrig ensam. Försöker ändå komma ihåg att bädda fint för att landa mjukt när sparvvingarna väl blir trötta och behöver vila. För jag måste ju komma ner. Någon gång. De vet jag. Ändå går det bättre än tidigare, peppar peppar. Förmodligen på grund av medvetenhet, kunskap och stämningsstabiliserande. För nu stannar jag inne på nätterna och det utan att gråta och även om rastlösheten och peppen ibland gör ont i hela kroppen så räcker det med att studsa några gånger för att jag sedan ska kunna tänka något så när klart igen. Och visst är jag virrig och glömsk och överallt på samma gång och får kanske inget riktigt gjort. Och visst låter jag hjärtat hoppa före och säger ja till allt det där som jag inte finner någon anledning att säga nej till. Men det är okej. Mer än okej. För jag vet att om jag faller så har jag åtminstone bäddat mjukt och ska man våga flyga måste man vara beredd på att då och då slå i backen. Och några skrubbsår har väl ingen dött av.

Och för att det inte ska bli alldeles bildtomt här så kör vi några istagrambilder från september. Vill någon hitta mig där så heter jag fortfarande lillHurricane, såklart.

Pluggplatsen som ni sett tidigare / nattlig dans i finaste tofflorna

Festlig dricka / Dagen efter festlig dricka

Magtröja enda soliga dagen denna vecka / Kanske det finaste halsbandet jag äger

2012-09-23

Och det skulle ju vara dans dans dans

Fredag och en godkänd tenta med omdömet engagerad men ostrukturerad och jag kunde inte låta bli att fnissa lite för oj de skulle bara veta. Den lilla struktur som för tillfället finns att tala om står nedklottrat på post it-lappar och i min rosa kalender för det som inte är skrivet i bläck existerar inte. Men jag fixade det. Den här gången också. Avslutade sedan dagen omgiven av några av de bästa jag vet och kunde äntligen ta åtminstone några djupa andetag.

Lördag och firande med bubbligt vin och i klackskor trots att skavsåren sedan sist knappt hunnit läka. Allsång och mellanstadiedans med fantastiska vänner och så mycket fina ord från kända och okända och allt däremellan att jag knappt vet vad. Förstår inte riktigt men det är okej ändå. Snurrig lycka och lite kom inte för nära det bränns.



Söndag och skönaste sovmorgonen på länge och obligatorisk bakfyllefrukost i form av havregrynsgröt. Promenad med fint sällskap för att få i alla fall lite luft och kanske kanske fylla i eventuella luckor från gårdagen. Lite senare ett oemotståndligt erbjudande om äppelpaj bakat av tidigare nämnda sällskap och man bara njuter. Har det bara så bra. Och längtar redan lite till nästa helg. Lite.

2012-09-20

Visa mig den maximala hastigheten


Här sitter jag och undrar ungefär mest vad jag egentligen håller på med. Muntlig tenta imorgon och sådant som teorier, ideologier och metoder tycks inte riktigt hitta in i mitt medvetande för tillfället. Har inte tålamodet. Finner inte lugnet. Vill ju bara ha explosioner och stjärnor och äventyr och dans dans dans (det är en väldigt lång väg ner nu).

2012-09-16

Mänsklig värme snälla kom närmre

Då var helgen över ungefär lika snabbt som den kom, och beviset på att den faktiskt ens varit här är en mörbultad kropp prydd med diverse blåmärken, ett dunkande huvud, ett något magrare pengakonto och en stökig lägenhet fylld med allehanda tomflaskor och annat skräp. Det har varit allt från bio till tatueringsmässa. Krogen och hemmafest. Kantarellpizza, fyllefalafel och vin i petflaska. Långa promenader i höga klackar som till slut ändå fick hamna i väskan. Taxi och en buss på villovägar. Gamla bekantskaper och ännu fler nya. Men finast var kanske ändå att få somna till någon annans lugna andetag. Att för bara några dagar slippa vakna upp till ensamheten. Slippa vara själv. För ibland är det bara så att trettiosju grader celsius är allting som behövs och det kan vara skönt att få känna utan att egentligen känna något alls.




2012-09-13

Att vända ut och in på sig själv

Började morgonen med att år för år gå igenom hela mitt maniska respektive depressiva liv. En och halv timma med att gå igenom varje händelse och känsla, orsak och verkan. En förmiddag med skalor tabeller och diagram. Med att vända ut och in på sig själv. Som en liten trasa. Och det mest konstiga är att det är mig vi pratar om. Mig och min felfungerande hjärna. Att det är jag som säger att jag inte vågade gå ut av rädsla för att ta livet av mig. Att det är jag som svimmat för att allting snurrat så fort. Att det är jag som ber om nytt receptet på medicinen för att den snart är slut. Att det är jag som faktiskt sitter där jag sitter. Som psykiskt sjuk. Med en mental funktionsnedsättning. Och hur skevt det än må vara så är jag så jädra stolt över att vara där jag är idag. Att jag står här. Att jag överlevt.


Nu är jag således alldeles mör i huvudet fast på ett positivt vis. Jag gick trots allt därifrån en gnutta starkare. Förväntansfull och med ytterligare hopp om framtiden. Den nya framtiden. Och om några få timmar tar jag helg och kanske dör en smula. Det märker vi. Ta hand om era hjärtan tills dess fina ni.

2012-09-12

En virtuell vinkning i förkylningstider


Hej hej! Denna dagen har gått i förkylningens tecken då både läkarbesök (för andra gången, har dock ytterligare ett imorgon så det är okej) och fikadejt med en fin vän ställdes in av just den orsaken. Jag är dock så frisk jag kan vara men tar i trä ändå. Vill verkligen inte bli sjuk nu. Har liksom alldeles för mycket roligt att se fram emot denna helg. Så en uppbokad dag blev plötsligt till en ledig och vad gör man då? Ja, inte tog jag tag i den där listan över saker jag egentligen borde ha gjort i alla fall, det är ett som är säkert. Nejdå, istället sprang jag en runda i solen och kollade sedan på folk som tvättade sina fönster. I ren protest liksom. Kändes bra. Imorgon ska jag dock rycka upp mig. Heja heja!

2012-09-11

Jag går inte isär

Så slår det mig. Plötsligt och bara sådär. Att jag inte fällt en ledsen tår på fler dagar än vad jag kan komma ihåg och att den där envisa knuten i magen har lösts upp och försvunnit. Att jag kan andas precis som vanligt trots att han ler lika fint som han alltid gjort. Att jag faktiskt kan kramas och släppa taget. Gå åt andra hållet utan en endaste tanke på att vända mig om igen. Och vet ni vad? Jag går inte isär, stjärnorna finns fortfarande kvar och hjärtat slår i en bättre takt än på länge. (För man ser gårdakvarnar, men man ser skiten med.)

2012-09-09

Spontana söndagsplaner

Den där lättnaden när man äntligen (äntligen äntligen) tänker att åh ja va roligt istället för herregud hur ska jag lösa detta, när planerna man har för dagen plötsligt ändras. Sådär hux flux byts ut mot något helt oväntat. Den där känslan av nyvunnen frihet som jag ännu inte alls har vant mig vid. Och precis så fint kändes det då det trillade in en förfrågan om spontangrillning och allmänt söndagshäng vid lunchtid idag. Såklart man hakar på tänkte jag, för varför säga nej när man kan säga ja?

Så sagt och gjort, grillning blev det. Sanna och Emelie hade till allas stora lycka tagit med sig deg för att grädda pinnbröd, ni vet, typ som scones fast på pinne och över eld. Nostalgin på det alltså.


 Emma tycker dock allra bäst om marshmallows och det är ju inte dumt det heller.


Fast vi åt ju faktiskt riktig mat också. Till exempel majskolv och marinerade champinjoner om man är vegetarian.


Så himla mysigt och en oerhört bra söndagssyssla. Och vad gör det väl då om håret inte är tvättat, lägenheten är lite för stökig och att högen med obesvarade mail fortfarande är lika stor? Inte alls särskilt mycket, faktiskt.