Det här med att vara psykiskt sjuk

Mina rara små vänner, jag har fått flera förfrågningar angående om jag inte kan skriva lite om hur det är att vara sjuk och bipolär och allt där omkring. Och jag tycker ju att det här med psykisk ohälsa är något som är så väldigt viktigt att tala om. Något som vi behöver får mer kunskap och förståelse om. Som vi inte ska skämmas över och gömma undan. Därför har jag gång på gång försökt formulera en vettig text. En text som är informativ och enkel och som inte är för lång men som ändå får med allt. Men det är ju så himla svårt. Och att vara just bipolär är ju att vara mycket av allt och allt får liksom inte plats. Så nu tänkte istället överlåta detta till er, vad vill ni egentligen veta? Fråga på så svarar jag efter bästa förmåga och kunskap. Utifrån egna erfarenheter och perspektiv. Och allt från vad själva diagnosen innebär till hur vården och medicinering fungerar till vad man tar sig till när allt är allmänt grått och trist och tråkigt är välkommet. Vill ni bara lätta hjärtat eller dela tankar går det såklart också bra. Så kom igen nu och fråga på. Ingen är någonsin ensam.

#tryggutangarderob

Dansar fastän du inte är här

Shotar jäger och dricker vin ur petflaska. Dansar till halvdålig musik fastän hjärtat inte brister för det täcker trots allt över ljudet av sms som inte kommer. Möter den där blicken som jag egentligen kanske inte ens vet om jag vill ha för ibland är det väl jakten som är hela tjusningen. Blir pussad på kinden av den där kärleken som inte kan dö men inte heller leva. Halkar sedan hem själv och ensam och undrar ingenting men samtidigt allt. Vill ingenting men samtidigt allt. Är till hälften tom men känner samtidigt kanske allt som går att känna utan att explodera. Det är så. Ingenting och allt. Allting men inget ändå. Och så om och om igen.

Idag har vi mest hängt i min soffa istället för tio minuter härifrån. Tittat på så mycket bättre och musikhjälpen (ni har väl bidragit? om inte så gör. om ni har så gör igen. snart är det ju över). Ätit falafel och för mycket pepparkaksdeg. Vänt och vridit och pratat och tjatat om livet och allt det där som hör till. Livet som är här. Låtsaslivet. Vårt liv. Så himla lustigt. Nu sitter jag fortfarande här och klappar mig på magen som för övrigt känns misstänkt likt ett visst ogräddat bakverk men som är bra ändå för den sitter ju på mig. Varm och mjuk och go och min. Så det så. Nu ska jag och den mjuka men lite onda och mycket mätta magen dock sova. Imorgon ska vi äta julbord och det kräver ju sin uppladdning. Puss.

Väsentligheter

Skriver utkast på utkast om hjärtsnörp, varm hud och fjärilar med skadade vingar. Vaknar ensam med en stukad handled och vet inte hur det gick till. Halkar omkring i blåst och kyla och kan för allt i världen inte förstå varför de inte sandar någonstans på typ hela campus. Men det var inte det jag ville berätta nu, egentligen. Nej nej. Här följer diverse viktigare saker.

- Ska se mumford & sons!!!!!!!! Äntligen! Gråter typ varje gång jag tänker på det. Tog flera månader från det att de ställde in på hultsfred innan jag klarade av att lyssna igen och nu fick jag tag på biljetter vid det andra släppet och det finns inte ord för hur bra detta är. Att de dessutom spelar på min födelsedag och att jag har en av mina absoluta favoritmänniskor som sällskap är bara helt galet. Lycka!

- Musikhjälpen drar igång ikväll. Kanske bättre än självaste julen. Älskar konceptet och älskar att de har samma programledare som förra året. Myspeppen är så himla hög.

- I somras köpte jag dessa fina tavlor som egentligen är stora vykort och nu i helgen hängde jag äntligen upp dem på väggen. Lite snett och vint men å andra sidan vad är inte det? Bättre sent än aldrig hur som helst.

- Alltså julkalendern. Måste nämna den eftersom att vi är inne på sådant som är bra och den är typ fantastisk? Älskade greveholm och denna uppföljare är verkligen inte fy skam. Kan vara bra gjort eller bero på att jag inte åldras. Möjligtvis en kombination. Alla bör åtminstone ge den en chans.

- Fick en fråga angående vinterjacka och detta är vad jag rockar för tillfället. Så bra!! Kan erkänna att jag egentligen var på jakt efter en stor och gångbar och funktionell sådan men föll när jag fick syn på denna. Hallå, den har öron. Var liksom tvungen. Känner mig lite som en kattunge i leopardkostym alternativt ett vandrande gosedjur och behöver definitivt inte oroa mig för att frysa.


Det var det och det var mycket bra idag. Heja peppen!

Vakuum, gott sällskap och söndagsbrunch

Lämnade som sagt in uppsatsen i torsdags kväll och tillbringade således min fredag i något slags vakuum. Vad händer nu? Vad gör jag nu? Vad borde jag göra? Så mycket frågor när man glömt bort hur det är att vara helt utan måsten. Satt och stirrade rakt ut i luften tills jag samlade ihop mig själv och istället placerade ändan i en soffa tio minuter från min. Bra sittplats, ännu bättre sällskap och pepparkakor. Inte dåligt alls. Lördagen fortsatte även den på samma vis, vilket gjorde helgen till den lugnaste på hela höstterminen. Om jag inte missminner mig helt, vill säga. Välbehövligt hur som helst. Särskilt som jag både snörvlar och hostar väl oroväckande. Kylan tillsammans med lite för mycket stress sätter sig inte bara i huvudet.

Idag tog jag mig däremot så långt som in till stan för att möta upp min fina Kajsa. Lyxbrunch på favoritstället med bland annat vegokorv, bönor, stekt potatis, ost och diverse frukt och jag var bara så himla nöjd. Som ickeköttis är man liksom inte vidare bortskämd med valmöjligheter likt detta. Nu är jag återigen på plats hemma och har äntligen hunnit med att bleka utväxt plus tvätta håret. Minns inte ens senast det hände. Lättnaden alltså. Hoppas att ni har en fin andra advent och att ni hänger med när allt går så hiskeligt fort. Plus äter mycket pepparkakor. Och lussebullar. Snart jul! Wiiii.

(Och ja, alla bilder är från Instagram. Ber om ursäkt men jag orkar verkligen inte släpa och greja med kameran men vill ju kunna blogga ändå. Känns så tråkigt med bara text. Så det får bli såhär ett tag. Heter för övrigt lillHurricane där om någon är nyfiken. Puss finisar.)

Och jag kan äntligen andas igen

Idag har jag gått i blommor trots snökaos plus lämnat in mitt livs första b-uppsats trots en felfungerande hjärna. Det är faktiskt helt sjukt. Att vi faktiskt klarade det. Klarade oss. Jag och min snöflinga till samarbetspartner. Fyfan vad bra vi är.

Jag vill svara att jag känner fan allt

Och jag tänker att det enda jag egentligen vet är att jag faktiskt aldrig kan veta. Jag kan inte veta vad någon annan tänker. Kan inte veta vad någon annan tänker sig veta. Vad någon annan tänker sig inte veta. Och jag tänker att det kanske ändå finns något fint i allt det där som är så läskigt. Något fint i den där skräckblandade förtjusningen som hör till. Som hör till när man kommer på sig själv med att snubbla över kanten. När man plötsligt faller utan att veta om det finns någon där som fångar upp en. När man faller utan livlina. Utan försäkran om ett lyckligt slut. Och jag tänker att jag inte kan veta men jag kan åtminstone känna och jag känner väl fan allt. Allt det där som går att känna i mig.

Ett skepp katter kommer lastat

Det finns kanske inga bättre sätt att börja dagen på än tillsammans med några av de man tycker bäst om, samlade framför julkalendern för att njuta av en knytkalasfrukost på temat jul. Med risgrynsgröt, glögg, vörtbröd och pepparkakor för att nämna några delar av allt vad det bjöds på. Att hela luften sedan glittrade av långsamt fallande flingor och att pudersnön fortfarande låg orörd var bara en oerhört vacker bonus. Det är så fint att ha så många bra människor samlade på samma plats. Att gemenskapen bara är några få minuter bort. Vill alltid ha det såhär.

Nu längtar jag dock allra mest efter en sovmorgon. Har varit vaken sedan halv sex och fortfarande inte lyckats klämma in tillräckligt med sömntimmar. Skakar i benen och måste koncentrera mig för att helt plötsligt inte börja gråta. Så himla skör. Men ja, ser trots allt ett slut på eländet och idag fick jag dessutom ett gäng katter på posten. Om inte det gör en glad tvivlar jag på att det finns något hopp alls. Tack farmor, för att du gör såna här lustiga grejer. Det värmer.

Att spränga gränserna

Ibland förvånas jag fortfarande över att jag faktiskt orkar. Att jag klarar av att leva på min egen gräns. Dansa på kanten till stupet. Att ständigt balansera på en skör tråd. Och jag vet ju att jag egentligen kanske borde vara försiktig och jag vet ju att mina behandlare förmodligen skulle gå i taket om de fick höra allt. Men jag kan inte låta bli. Kan inte låta bli att testa lite till. Att ständigt tänja på ramarna de satt upp. Överbevisa de som talar om begränsningar istället för möjligheter och som ser hinder istället för språngbrädor. Inget av det där tjänar liksom något till. För vi vet ju, ingen kan sätta kedjor på en hurricane.

Den här helgen har bestått av typ allting. Klassisk sleepover som när man var mellanstadieliten. Pizza och film, iklädda pyjamas och tätt uppkrupna i en bäddsoffa. Nästa kväll vin och dans och tisseltassel. Första avsnitten av julkalandern och en fint sittande brunch. Första advent med nysnö, kyla och lussebulle. Uppsatsskrivning och bibblanhäng varje dag trots bakfylla, alldeles för få sömntimmar och diverse nervsammanbrott. Befinner mig ständigt i luften och hinner knappt fundera vilket kanske är lika bra. På tisdag planerar jag i alla fall att hinna tvätta och idag har jag faktiskt handlat mjölk och bröd. Bara en vecka kvar med uppsatsen. På torsdag ska skrivdelen vara färdig och det finns inte ord för hur mycket jag längtar. Nu ska jag dricka en tredje kopp varm choklad och sen krypa ner i sängen trots att klockan bara är åtta. Går sönder av trötthet och imorgon är det uppstigning i ottan som gäller. Julfrukost med fina gänget står nämligen på schemat. Så himla bra. Puss ska ni ha.

Det där eviga livspusslet

Det går så bra, det där livet. Flyter på sådär som det nästan alltid gör och jag upphör aldrig riktigt att förvånas. Kan liksom inte riktigt vänja mig. Tänker att då kommer bakslagen. Smyger sig på om jag glömmer att vara tacksam. Men bra går det, som sagt. Ändå är jag emellanåt så fruktansvärt tung i hjärtat. Så svag i benen. Så skör att det känns som att jag ska gå sönder vid minsta beröring. Som att min hud ska spricka. Så jag andas i fyrkant sådär som man ska och sväljer två piller åt gången för det har jag åtminstone lärt mig göra. Tänker lugn nu det går över det är bara stressen. Stressen som gör mig elektrisk. Som stjäl mitt syre. Stressen över att inte hinna med allt som borde hinnas med. Över att inte hinna sova tvätta städa handla mat färga håret gå ut med soporna. Tänker att det är ovissheten om vad som finns i luften. Den där rädslan att förlora något som kanske egentligen inte ens är. Den där oron för att inte bli. Sen tänker jag att tänker för mycket och allt blir ju ändå bra. På något sätt. Någon gång. För det blir det alltid.

Tack och lov för att det finns en morgondag

Igår var söndagsmisären den värsta på länge och jag ville mest inte alls finnas till. Kurade ner mig i sängen och önskade att det gick att försvinna mellan lakanen, som jag för övrigt spillt en halv kopp kaffe på och ännu inte orkat byta. Bäddade ju rent för knappt en vecka sedan och någon måtta får det väl ändå lov att vara. Idag är det dock redan bättre, ny dag trots att den nya dagen är en måndag och även om det regnar och är allmänt kallt och grått. Har ätit saffransfrukost och första pepparkakorna för i år, plus att vi avklarat en intervju av två till vår uppsats och strosat på stan under julbelysningen. Diskuterat allt från kärlek till orättvisor, impulshoppat såpbubblor (har såhär i efterhand ingen aning om varför men de var söta och kostade bara fjorton kronor, liksom kunde inte låta bli) och blivit rosig om kinderna när det plingat i telefonen. Herreminje, beter mig som fjorton. Nu ska jag stänga ner hjärnkontoret för idag och ägna mig åt fortsatt nördande av denna fantastiska serie. Förälskad? Svar ja!

En kyss att bygga en dröm på

Idag behövde jag inte kliva ur sängen själv eller ens dricka mitt kaffe ensam och någonstans därute döljer nu någon morgonfrisyren med min svarta sotarmössa och det är så himla fint.

Härnäst ska jag ta det sista som är kvar i boxen med vin och bege mig in till stan. En helkväll med min rödhåriga favorittjej väntar och det kan bara bli bra. Allt är så bra. Fint och bra. Åh.

You spin me high

Dessa känslor. Mina känslor. Min trygghet och min glädje och det finaste jag har. Mitt allra heligaste och det som utgör hela mitt liv. Som utgör det som är jag och som blottar min själ vare sig jag vill det eller inte. Mina känslor och den där rädslan när de kastas omkull av något jag inte rår över. Något jag varken kan kontrollera, styra eller tolka. Och egentligen hade jag redan flytt för längesedan för det har ju blivit till rutin men jag står fortfarande här så bränn mig då. Bränn mig för brinner är fan allt jag gör.

Helgsummering och instagram

Fantastiskt. Jag säger då det. Fantastiskt och fint och lite fnittrigt. Att klämma in fler av favoritmänniskorna på en enda helg är nog inte ens möjligt och jag är bara så himla nöjd och tacksam för att de finns i mitt liv. Är ju lyckligt lottad, helt klart. I fredags anlände som sagt stamcellerna mina, och efter både lunch och middag tillsammans slöt jag upp med ett litet men ack så rart gäng av socionomvännerna. Resultatet blev en lagom vinglig utgång och det slår sällan fel i det sällskapet vill jag lova. Lördagen startade sedan med tidig hotellfrukost(!!!) plus ytterligare tid med mor och far, och avslutades mot kvällen med skakiga knän och ett sånt där människomöte av den lite finare sorten. Inte ett dugg illa, fniss. Söndagen blev således långsam och skönt oproduktiv, sånär som på en fikadejt med världens bästa Kajsa. Ni vet de där människorna man kan prata om precis vad som helst med? Verkligen allt mellan himmel och jord. Jag är begåvad med ett par stycken i min vänskapskrets och hon är definitivt en av dem. Finns få egenskaper jag uppskattar så mycket. Så det så.

Eftersom att jag dessvärre fortfarande ej har kommit igång med kameran riktigt (jobbar dock på det) så kikar vi istället på instagramflödet sen senast. Var ju ändå åtminstone en månad sedan sist.

hade lite hjärtont / fyndade bästa skorna

svart och svår / mest saknade varelsen

firade halloween tillsammans med super mario och gänget / hejhej från standardplatsen vid köksbordet

favoritfrukost / pizzabrunch

ingredienser till äppelpannkaka / pluggfika istället för plugg

Nu ska jag sätta på en film, hoppa i pyjamasen och slänga mig på soffan. Det här med måndag tar sannerligen på krafterna.

Det här med att skriva uppsats

Sitter på bibblan och vill typ gråta lite. När man väl skaffat sig ett liv hinner man inte underhålla det på grund av allt detta skrivande och jag blir kanske snart galen. Äter mat ur plastlådor och har knappt några rena kläder kvar. Högra ögat stressrycker och sömnen ska vi inte ens tala om. Och detta är bara början. Så tragiskt. Hårt att vara student osv. Tack och lov för fredag imorgon. Finns nämligen potential för en fantastiskt rolig helg. Wiiii!

(Himla roligt också att få känna sig så välkommen tillbaka, tack fina ni. Puss!)

Älskade lilla blogg

Har du saknat mig liksom jag saknat dig? Har du känt dig ensam, tom och övergiven, precis som jag haft en gnagande känsla av att något ständigt fattats i livet? Kanske? Möjligtvis? Jag vågar faktiskt nästan tro det. Nu är jag i alla fall återigen här (efter exakt en månad och det var inte ens medvetet). Med ytterligare lite ny energi och förhoppningsvis är det åtminstone några trogna stackare som hänger kvar, vad vet jag? En hel del fina kommentarer har det i vilket fall som helst trillat in under tiden, vissa så fina att jag till och med torkat några tårar. Det tackar vi såklart för, bloggen och jag. Ni är då för bra.

Så ja, vad hände egentligen? Befogad fråga antar jag. Man kan väl inte bara försvinna sådär utan förvarning liksom. Egentligen är det så enkelt som att jag var tvungen att skala av allt. Lägga ned allt det där som inte är livsviktigt. Fokusera på att klara av vardagen utan att gå under. Och det gick. Bättre än någonsin tidigare till och med. Huvudet över ytan och kraft nog att simma på, och i och med detta fixade jag för första gången att undvika en av de där ordentliga svackorna som annars ofta följer mina fantastiska toppar. Jag lär mig och jag blir bättre. Gör om och gör rätt. Hela tiden och jämt och ständigt. Att vara sjuk är sannerligen ett heltidsarbete utan möjlighet att säga upp sig.

Nu då? Jag pluggar och pluggar och skriver och skriver. Helt hysteriskt emellanåt, även om det går väldigt bra. Mellan detta hinner jag dock med en del annat, för man måste ju ändå prioritera. Och göra det rätt. Pannkaksmys hemma i soffan, tentafest hos nyinflyttade klasskompisar, ett stillsamt glas vin med finaste vännerna ena lördagen, shotta tequila och virvla på dansgolvet nästa, göra glädjeskutt i snöslask och pussa på någon i bra skor. För att nämna några saker. Om två dagar får jag dessutom träffa min lilla mor och far igen, för första gången sedan i somras. Det är fint, mina vänner. Flyktigt, fint och bubbligt. Och nu är jag dessutom förhoppningsvis tillbaka i bloggosfären igen. Puss!