Love it will not betray you, dismay or enslave you

Hon som känner mig allra bäst är här i ett dygn. Hon som fostrat mig till en del av den jag är idag och som även kallas min mor är på smålandsbesök och hon säger att här finns det ju minsann en hel drös med stiliga karlar det är ju bara att välja. Och jag ser de där axlarna fast nu med tröja på och nickar bara. Tänker att ja lilla hjärtat hör du det. Hör du det eller lyssnar du bara inte? Och hon säger men du har ju alltid nöjt dig med att tråna på säkert avstånd. Att se men knappt röra. Att inte komma riktigt nära. Och nog är det så. Trånar på säkert avstånd utan att riskera att någon ska krossa mina drömmar. Ta sönder den fantasivärld jag byggt upp och som är så svår att dela med sig av. Som är så mjuk när verkligheten är så hård. Och hon har ju nästan alltid rätt. Min lilla mor. Självklart nästan alltid rätt. Och som jag förbannar min egen oförmåga eller kanske min egen rädsla inför att leva synkroniserat med resten av världen, med fötterna på jorden och med tillräckligt mod att riskera de skrapsår som kan vara priset. Med tillräckligt mod för att våga chansa. Våga stanna kvar. Stanna upp. Aldrig trasig men åh så jävla skör.

Mitt vilda lilla hjärta

Jaa. Visst är hon ljuvlig alltid. Och visst är det helt omöjligt att se sig mätt. Så glad och vild och varm och go och trött och kärleksfull att det inte finns ord som är tillräckliga. Mitt lilla lilla hjärta med de långa långa benen.

Och tur är väl det för då kvittar det ju nästan att sömntimmarna är ytterst få. Eller att hela lägenheten ser ut som ett upp och nedvänt kaos. Eller att hon gärna uträttar sina behov under soffan eller att hon drar in både löv och grus och diverse annat smuts från promenaderna.

För med de där pepparkornsögonen och den där varma lilla magen är allting förlåtet. Och när hon kryper upp och med en nöjd suck lägger sig tillrätta i knät värmer det i själen likt inget annat. Åh.

Om någon undrar vad jag pysslar med:

Lördagsnätter och orkanvindar

Jag vet inte. Jag kan inte. Eller jag kanske kan. Men min separationsångest kan inte. Och det är därför jag säger tack men nej tack nio gånger av tio. I förebyggande syfte. Utifall att jag vet inte men kanske just därför. För att jag inte står ut med att för en liten stund vara allt och i nästa ingenting. För att jag inte är bekväm med att låta någon komma nära. För att människor försvinner. För att någon har gjort mig så himla illa. För att någon för längesedan tog allt.

söndagskurering

Men ja. Hursomhelst. Igår skulle vi dvs Kajsa och jag plus sällskap "dricka lite vin" och "gå på spelning" då "det ju snart är valborg" men en kan ju "ha det lite trevligt ändå". Och jodå. Visst gjorde vi allt det där. Och nog hade vi det trevligt. Upphöjt med hundra, ungefär. Och ja alltså min bakfylla idag. Den är ungefär också lika bra. Men åh, det är verkligen helt galet hur precis varje kväll med den där bruden blir helt fantastisk, oavsett vilka planerna egentligen är. Livet med henne är förmodligen det bästa jag har, och kanske speciellt när det handlar om att släppa allt till de sista låtarna innan stängning eller gå hand i hand genom ett hav av folk när någon säger där är ju de där två jag ser dem överallt. Och jag är så stolt. Över henne, över mig, över oss. Min finaste trasdocka.

Och ja, nu ser resten av veckan ut lite såhär:
Måndag: Praktik.
Tisdag: Läkarbesök och valborgsfirande
Onsdag: Ledighet
Torsdag: Praktik och påhälsning från hemstaden
Fredag: Sista praktikdagen!
Lördag: HÄMTAR VALPISEN!!
Söndag & vidare: Valpmyyyys....!

Glitterkragar och pastellklänningar

Torsdag igen och jag pendlar mellan hopplöshet och känslan av att kunna ta hela världen med storm. Med en flodvåg bakom ögonlocken och en orkan i bröstet. Trillar fram för att sedan explodera. Precis som alltid. Egentligen. För vad är väl en gnista när hela skogen kan brinna och mamma som fortfarande ringer varje kväll tio i tio lyssnar tålmodigt och säger du är fantastisk vilken tur att jag fick just dig. Och ja, vem skulle jag annars vara. Vem annars har jag någonsin varit. Men så gör jag ju som jag gör. Sådär som jag gör när min egen kontroll plötsligt är beroende av någon annan. Någonting annat. Något som inte ens är någonting. Kanske. Och det får väl vara så också. Jag har annat att tänka på. Typ som pastellklänningar, glitterkragar och sena lördagsnätter. Eller som läkarbesök och valpförberedelser. Åh, du lilla livet. Vad ska det någonsin bli av dig.

Om konsten att älska

Och jag övar. Övar på att älska. På att älska utan att vara rädd. Utan att gå under. Jag övar på att förstå att de inte kommer säga jag behöver dig inte men det är okej. Jag vill vara med dig men jag klarar mig lika bra utan dig. (För de säger inte det de säger du är minst lika viktig och jag behöver dig och det är inget fel med det.) Och det är svårt trots att jag aldrig blivit bränd. Aldrig blivit lämnad, krossad eller bedragen. Aldrig fått vingarna kapade. Men jag har fått hjärtat skrapat i gruset och det svider fortfarande. Sådär som varma ärr i solsken. Stryker du över dem kommer de alltid att kännas. Göra sig påminda. Så jag övar. Övar på att älska. På att älska människor som behöver mig för att de älskar mig. Och det, det är det finaste av allt.

Första halva veckan som tjugotvå

Okej. I onsdags fyllde jag alltså tjugotvå. En riktig ålder, som min lillebror säger. Och jag vet inte det men nog har det varit min bästa halva vecka som tjugotvå någonsin. Lite såhär såg det ut:

Onsdag: Yr av glädje i huvudstaden med fantastisk sällskap för att uppleva sisådär en och halv timma av ren eufori. Mumford & Sons på scen och således en revansch för den där sommarbesvikelsen som tog evigheter att komma över. Och oj. Vilken revansch sedan. Så. Himla. Bra. Ord är överflödiga.

Torsdag: Vaknar upp i den röda villan med grå knutar och får krama om hela lilla familjen plus ponny och det var kanske bästa starten på alltihopa. Ett tåg tillbaka för att snart snart snart få komma igång med helgen på riktigt.

Fredag: Hem till den andra av alla mina familjer dvs finaste kajsa och robin för att stöka runt inför stundande 66årskalas. 23+22+21 nämligen och alla i april. Klart det blir festligheter.

Lördag: Ballonger, tårta och familjemiddag med alla föräldrar plus några syskon på förmiddagen och alla de andra som en också vill fira med på kvällen. Ändlöst med vin i box, fuldans och ett enda stort töcken av lycka. Älskade människor och knepiga somliga. Ett oj nu är klockan snart morgon och ut i natten som aldrig blev kall och resten är ju historia.

Söndag: Gårdagens utstyrsel och solen i ögonen, på väg mot hotellet och mor och far för att (bak)fyllekäka bufféfrukost halv nio på morgonen. Den där känslan av att dygnet aldrig slutat riktigt och efter att ha uträttat alla små ärenden som en kan göra när det finns någon som kör bar det av tillbaka till gårdagens stökiga lägenhet. Lite plock och pyssel men mest framstupa sidoläge och grundligare genomgång av alla eventuella äventyr. Sedan uppryckning, en källarteater och långkramar för att till slut studsa hela vägen hem från nästan sista bussen utan att bry sig om något eller någon men med en orkan i hälarna.

Och så var det med det. Världens bästa och första halva vecka som tjugotvå. Nu är det mest allting på samma gång. Drivs mer eller mindre enbart av koffein och för mycket av sådant jag inte riktigt kan definiera. Vågar definiera. Vild i hjärnan och popcorn i knäna, med vårvindar under ännu lite för sköra vingar. Det kan ju bli precis hur som helst. Det där lilla livet.

Kajsa, yours truly, Tina, Elin & Emma
fröken olsson bakom kameran
(tack för bilden jag stal)

Mänsklig värme snälla kom närmre

Klockan är inte sjufyrasju men i alla fall sjufemåtta och jag har varit tjugotvå i snart fyra dygn. Jag har sovit i tre timmar, ska upp om två minuter och har haft världens bästa födelsedagskalas. Ute är det redan ljust men det gör ingenting för om två minuter kommer jag fortfarande att minnas hur din bara axel känns mot min kind. Och det är bra så. Ibland är ju trettiosju grader celsius allting som behövs.

Kyss mig så att nånting händer

Tvåsamheten. Den där fina, sprudlande, jobbiga eller smärtsamma tvåsamheten. Som kan vara allt och ingenting. Hela himlen och samtidigt helvetet. Det har varit så mycket med den nu och kanske är det våren. Kanske är det våren och solen och fågelkvittret. Människorna eller bara omständigheterna. En slump eller så kanske jag bara ser med andra ögon. För jag kanske saknar den. Lite. Tvåsamheten. Jag kanske saknar att vara lite för full på väg hem i duggregnet klockan sex på morgonen, liggandes raklång mitt i vägen på den blöta asfalten för att kolla på himlen och träden medan någon sitter bredvid och säger ligg du där vi har inte bråttom jag håller koll så att det inte kommer några bilar. Och jag kanske saknar att vakna sjufyrasju på morgonen och kyssa någons axel och tänka du är värd att dö för. Jag kanske saknar att hångla på köksbänken och jag kanske saknar att någon säger du är speciell och menar speciell som knäpp i huvudet och samtidigt finast av alla. Någon som älskar mig när jag är som bäst och när jag är som sämst och det där lilla däremellan. Kanske saknar jag det. Lite. Som en fingerspets.

Men mest av allt är jag rädd. Totalt livrädd för att förlora mig själv igen. Förlora mig själv igen nu när jag äntligen blivit hel. För mitt hjärta är ju helt. Helt så länge det endast tillhör mig. Jag är aldrig så stark som när det endast tillhör mig. Och om det är något jag lärt mig är det att uppskatta mig själv för allt jag är och acceptera mig själv trots allt jag inte är. Och det går bra. Nästan hela tiden faktiskt. Men det är ju det där. Att så fort jag speglar mig i någon annans ögon blir allting bara så fult och skevt. Så naket och så smärtsamt. Så jag vågar inte. Inte ens komma i närheten. För jag vet precis hur ont jag själv kan göra. Och jag vill inte vara där igen.

(Och jag kanske egentligen inte saknar tvåsamheten för den enda tvåsamheten jag vet är ju vi och även om jag saknar den tvåsamheten och fortfarande gråter till alla låtar som handlar om dig så vet jag ju att det som inte är trasigt inte heller går att laga. Att det finns kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva. Och det bränns. Fyfan vad det bränns.)

Premiärtur på torra gator i värmande sol

Apropå nytt på den materiella fronten så fick dessa puderrosa små skapelser äntligen komma ut på en premiärtur idag. Min röda måndag har nämligen bestått av lunch, tv-spelande och det första riktiga balkonghänget för i år, självklart med sällskap av min bästa Kajsa. Så himla fint. Är inte riktigt pepp på att ta tag i vardagen redan imorgon men det får väl vara så. Om en månad har jag nästan sommarlov och hur sjukt är inte det? Snart där. Iiih.

Lugna dagar och vårshopping

Jag är kvar hemma över påsk. I växjö alltså. Orkade inte åka. Saknar mamma och pappa och lillebror och ponny men får se dem snart. Istället stannade jag kvar på campus när mer eller mindre alla försvann härifrån och efter några dagar av isolering vet jag knappt huruvida det är lördag eller söndag. Söndag tror jag. Och ställt om klockan har jag faktiskt gjort. Annars fixar jag lite här och knåpar lite där. Äter sötsaker och försover mig trots att det inte finns någon tid att passa. Skriver långa utkast om kärlek som kanske publiceras någon dag och shoppar upp nästan alla pengar jag har. Tänker att det löser sig ändå, klänningar behöver en ju alltid. Och idag ska nog fortsätta i samma stil. Hade planerat att vara produktiv men har ännu inte gjort hälften av vad som fanns på schemat. Typ som att rensa garderoben. Men äsch, kommer väl snart ikapp.

Klänning & strumpor; topshop.se
Skor & strumpbyxor; asos.com
Solglasögon; romwe.com

Finhelg och separationsångest

De där helgerna. Som är så flyktiga men ack så fina. Som en vill hålla i handen och aldrig släppa. Som en vill hålla hårt hårt i och aldrig låta gå. Jag tror egentligen inte att jag har söndagsångest i den rätta bemärkelsen. Ni vet den där som infinner sig när det går upp för en att det är måndag om bara några timmar. Måndag och vardag. Tidiga kvällar och matlådor. Jag tror inte att det är söndagsångest. Det är separationen det är fel på. Jag kan inte. Det går inte. Att släppa taget är en omöjlighet. Och jag vet inte hur många gånger folk förmodligen uppfattat mig som otrevlig för att jag inte tagit farväl. För att jag bara vinkar och går. Ler lite och försvinner med raska steg. Men jag fixar det bara inte. I samma stund som jag vänder mig om raseras hela min inre värld. På riktigt. Alla har vi väl någonting vi är fobiskt rädda för. För mig är det separationer och kräks. Som tur är har jag överlevt genom att bara säga hejdå vi ses igen och att alltid vara den som går innan tåget stannar vid perrongen. Aldrig titta bakåt. Aldrig vända om.

Men så kan en ju fylla helgerna med sådant som är fint att ha i backspegeln också. En baggis med idel bra människor i den närmaste omgivningen, såklart. Tidig fredag, kalaslördag, söndagsbrunch med mitt hjärta och sedan en helkväll med Gardell och gott sällskap. Inte alls pjåkigt. Imorgon blir dessutom min lilla bäbis en hel månad vilket ju även det är alldeles galet. Här har jag väntat i ett år och nu finns hon. Livs levande. Sex veckor till och så är hon här. Min lilla Wilma.

Mitt trasdockshjärta

Om jag fick önska en sak vore det att alltid ha lördagsnätter tillsammans med mitt fina hjärta. Mitt hjärta med det röda håret och mitt hjärta som har så mycket kärlek att ge. Som är så ärlig och rak och äkta och så oerhört stark men samtidigt precis sådär känslig som jag. Som ger så mycket av sig själv att jag nog aldrig kommer att komma i närheten av allt hon är och som ser det fina i alla människor hon möter. Hon som är så vacker utan att veta om det och som lär mig hur det är att faktiskt våga låta någon komma nära. Hon som utan tvekan vågar låta mig komma nära. Som får mig att känna mig viktig. Som vågar låta sig vara viktig för mig. Och om jag fick önska en sak skulle det vara att alltid ha vinbubbel i magen, dans under fötterna och en tro på något bättre i minusgrader under en stjärnklar himmel. Hand i hand med tumvantarna på och med sten i kängorna fast det gör ju faktiskt nästan ingenting. Ingenting gör ju nästan någonting för det blir ändå alltid bra. Tillsammans med henne blir det alltid alltid så himla bra. Vi är så himla bra. Mitt hjärta och min älskade trasdocksvän. Du är det finaste.

Om att kämpa med och mot och för sig själv

Det värsta med att vara sjuk är att jag inte kan styra själv över mitt mående. Jag kan vara hur duktig som helst. Hålla mina tider. Mina rutiner. Sätta gränser. Ta min medicin och gå till läkaren som jag ska. Jag kan tänka positivt. Tänka att det blir bättre. Sysselsätta mig med sådant jag tycker är fint och givande. Ta mig ut och umgås, prata med människor och fortsätta kämpa på. Om och om igen. Men det värsta är att det inte alltid spelar någon roll. Att det ibland ändå kvittar. Ungefär åttio procent säger de är upp till mig. Resten får jag helt enkelt leva med. Överleva med. Jag får helt enkelt finna mig i att gå till sängs och inte vilja vakna mer. Acceptera de gångerna då det enda som hjälper är att låsa in sig på toaletten och andas i fyrkant. Fokusera på att inte falla sönder helt. Att besegras. För det blir aldrig bra (men alltid bättre). Och det är precis där vi är nu.

Och nu är det ju så att jag inte får välja. Jag får inte välja att inte vara sjuk. Jag får inte välja att må bra. Jag får inte välja mina förutsättningar för att kunna må bra. För så fungerar det på universitetet. Dyslektiker eller personer med ADHD är berättigade stöd men som kroniskt psykiskt sjuk är du inte värd det minsta. Antingen är du med eller så är du det inte. Hoppa av, ta studieuppehåll eller sjukskriv dig. Att få längre skrivtid, slippa jobba nästan fulltid och samtidigt plugga eller undvika att behöva pendla flera timmar till praktiken (trots att jag ändå påpekade redan förra året att jag nog inte skulle klara just det) är bara att glömma. För såna som jag. Som vi. Vi finns inte. Vi får inte vara med trots att vi besitter precis lika mycket och många gånger till och med mer kompetens än flera andra. För jag är fantastisk på det jag gör. En riktig jävla tillgång. Jag behöver bara ha schyssta förutsättningar och som student är det tydligen att glömma. Som student ska du bara finna dig. Så jag fortsätter att slåss. Att vara arg och envis. Att kämpa. Med mig själv, mot mig själv och inte minst för mig själv. För det jag är värd. För allt jag är värd.

Den enda vägen uppåt nu är ner

För två dagar sedan orkade jag knappt gå till affären. Igår dansade jag så att fötterna värkte och ville aldrig gå hem. Idag vaknade jag och fnissade så att tårarna rann. Det är livet längst ut på kanten. Livet på den inte så styva linan. Det är vardagen då en ringer till mamma och gråter för att en är så rädd att krascha. Det är en dag emellan då ingenting blir någonting. Det är en morgondag då det inte finns några gränser för vad som är möjligt. Det är högt och det är lågt. Det är svart och det är vitt. Det är himmel och helvete och jag är kanske ständigt jagad men springer alltid med lätta steg.

hey i love u

 Och ibland är kanske allt man behöver att någon tar ens hand och säger att fan va bra vi är vi klarade denna skitvecka nu firar vi allt vad vi kan. Och ibland är kanske allt man behöver en armkrok och två delade cigaretter på raken trots blåst och kyla. Att få vara någons älskling om så bara för en skål. Att dansa dansa dansa. På vardagsrumsmattor i kök över kullerstensgator och på ett trångt dansgolv. Ett snart är väl hela stan här de där två ser man ju alltid. Att önska att det aldrig skulle vara över för att sedan stå på en mack klockan halv tre på natten och säga förstår du hur bra vi faktiskt var. Ibland är det kanske allt man behöver för att den lilla ångestnerven ska trasslas upp en aning. Jag är så säker.

Och idag har jag mest trotsat bakfyllan och istället passat på att vara i solen. Ätit brunch med en av favoritbrudarna och druckit te i en solstol med den andra. Skrattat och njutit av energin som äntligen kommit åter. Borde förmodligen ha prioriterat lite annorlunda men å andra sidan måste livet ibland få gå före. Resten ordnar sig ju. Som så många gånger förut. Hellre lycklig än något annat. Alltid.