Lugna dagar och vårshopping

Jag är kvar hemma över påsk. I växjö alltså. Orkade inte åka. Saknar mamma och pappa och lillebror och ponny men får se dem snart. Istället stannade jag kvar på campus när mer eller mindre alla försvann härifrån och efter några dagar av isolering vet jag knappt huruvida det är lördag eller söndag. Söndag tror jag. Och ställt om klockan har jag faktiskt gjort. Annars fixar jag lite här och knåpar lite där. Äter sötsaker och försover mig trots att det inte finns någon tid att passa. Skriver långa utkast om kärlek som kanske publiceras någon dag och shoppar upp nästan alla pengar jag har. Tänker att det löser sig ändå, klänningar behöver en ju alltid. Och idag ska nog fortsätta i samma stil. Hade planerat att vara produktiv men har ännu inte gjort hälften av vad som fanns på schemat. Typ som att rensa garderoben. Men äsch, kommer väl snart ikapp.

Klänning & strumpor; topshop.se
Skor & strumpbyxor; asos.com
Solglasögon; romwe.com

Finhelg och separationsångest

De där helgerna. Som är så flyktiga men ack så fina. Som en vill hålla i handen och aldrig släppa. Som en vill hålla hårt hårt i och aldrig låta gå. Jag tror egentligen inte att jag har söndagsångest i den rätta bemärkelsen. Ni vet den där som infinner sig när det går upp för en att det är måndag om bara några timmar. Måndag och vardag. Tidiga kvällar och matlådor. Jag tror inte att det är söndagsångest. Det är separationen det är fel på. Jag kan inte. Det går inte. Att släppa taget är en omöjlighet. Och jag vet inte hur många gånger folk förmodligen uppfattat mig som otrevlig för att jag inte tagit farväl. För att jag bara vinkar och går. Ler lite och försvinner med raska steg. Men jag fixar det bara inte. I samma stund som jag vänder mig om raseras hela min inre värld. På riktigt. Alla har vi väl någonting vi är fobiskt rädda för. För mig är det separationer och kräks. Som tur är har jag överlevt genom att bara säga hejdå vi ses igen och att alltid vara den som går innan tåget stannar vid perrongen. Aldrig titta bakåt. Aldrig vända om.

Men så kan en ju fylla helgerna med sådant som är fint att ha i backspegeln också. En baggis med idel bra människor i den närmaste omgivningen, såklart. Tidig fredag, kalaslördag, söndagsbrunch med mitt hjärta och sedan en helkväll med Gardell och gott sällskap. Inte alls pjåkigt. Imorgon blir dessutom min lilla bäbis en hel månad vilket ju även det är alldeles galet. Här har jag väntat i ett år och nu finns hon. Livs levande. Sex veckor till och så är hon här. Min lilla Wilma.

Mitt trasdockshjärta

Om jag fick önska en sak vore det att alltid ha lördagsnätter tillsammans med mitt fina hjärta. Mitt hjärta med det röda håret och mitt hjärta som har så mycket kärlek att ge. Som är så ärlig och rak och äkta och så oerhört stark men samtidigt precis sådär känslig som jag. Som ger så mycket av sig själv att jag nog aldrig kommer att komma i närheten av allt hon är och som ser det fina i alla människor hon möter. Hon som är så vacker utan att veta om det och som lär mig hur det är att faktiskt våga låta någon komma nära. Hon som utan tvekan vågar låta mig komma nära. Som får mig att känna mig viktig. Som vågar låta sig vara viktig för mig. Och om jag fick önska en sak skulle det vara att alltid ha vinbubbel i magen, dans under fötterna och en tro på något bättre i minusgrader under en stjärnklar himmel. Hand i hand med tumvantarna på och med sten i kängorna fast det gör ju faktiskt nästan ingenting. Ingenting gör ju nästan någonting för det blir ändå alltid bra. Tillsammans med henne blir det alltid alltid så himla bra. Vi är så himla bra. Mitt hjärta och min älskade trasdocksvän. Du är det finaste.

Om att kämpa med och mot och för sig själv

Det värsta med att vara sjuk är att jag inte kan styra själv över mitt mående. Jag kan vara hur duktig som helst. Hålla mina tider. Mina rutiner. Sätta gränser. Ta min medicin och gå till läkaren som jag ska. Jag kan tänka positivt. Tänka att det blir bättre. Sysselsätta mig med sådant jag tycker är fint och givande. Ta mig ut och umgås, prata med människor och fortsätta kämpa på. Om och om igen. Men det värsta är att det inte alltid spelar någon roll. Att det ibland ändå kvittar. Ungefär åttio procent säger de är upp till mig. Resten får jag helt enkelt leva med. Överleva med. Jag får helt enkelt finna mig i att gå till sängs och inte vilja vakna mer. Acceptera de gångerna då det enda som hjälper är att låsa in sig på toaletten och andas i fyrkant. Fokusera på att inte falla sönder helt. Att besegras. För det blir aldrig bra (men alltid bättre). Och det är precis där vi är nu.

Och nu är det ju så att jag inte får välja. Jag får inte välja att inte vara sjuk. Jag får inte välja att må bra. Jag får inte välja mina förutsättningar för att kunna må bra. För så fungerar det på universitetet. Dyslektiker eller personer med ADHD är berättigade stöd men som kroniskt psykiskt sjuk är du inte värd det minsta. Antingen är du med eller så är du det inte. Hoppa av, ta studieuppehåll eller sjukskriv dig. Att få längre skrivtid, slippa jobba nästan fulltid och samtidigt plugga eller undvika att behöva pendla flera timmar till praktiken (trots att jag ändå påpekade redan förra året att jag nog inte skulle klara just det) är bara att glömma. För såna som jag. Som vi. Vi finns inte. Vi får inte vara med trots att vi besitter precis lika mycket och många gånger till och med mer kompetens än flera andra. För jag är fantastisk på det jag gör. En riktig jävla tillgång. Jag behöver bara ha schyssta förutsättningar och som student är det tydligen att glömma. Som student ska du bara finna dig. Så jag fortsätter att slåss. Att vara arg och envis. Att kämpa. Med mig själv, mot mig själv och inte minst för mig själv. För det jag är värd. För allt jag är värd.

Den enda vägen uppåt nu är ner

För två dagar sedan orkade jag knappt gå till affären. Igår dansade jag så att fötterna värkte och ville aldrig gå hem. Idag vaknade jag och fnissade så att tårarna rann. Det är livet längst ut på kanten. Livet på den inte så styva linan. Det är vardagen då en ringer till mamma och gråter för att en är så rädd att krascha. Det är en dag emellan då ingenting blir någonting. Det är en morgondag då det inte finns några gränser för vad som är möjligt. Det är högt och det är lågt. Det är svart och det är vitt. Det är himmel och helvete och jag är kanske ständigt jagad men springer alltid med lätta steg.

hey i love u

 Och ibland är kanske allt man behöver att någon tar ens hand och säger att fan va bra vi är vi klarade denna skitvecka nu firar vi allt vad vi kan. Och ibland är kanske allt man behöver en armkrok och två delade cigaretter på raken trots blåst och kyla. Att få vara någons älskling om så bara för en skål. Att dansa dansa dansa. På vardagsrumsmattor i kök över kullerstensgator och på ett trångt dansgolv. Ett snart är väl hela stan här de där två ser man ju alltid. Att önska att det aldrig skulle vara över för att sedan stå på en mack klockan halv tre på natten och säga förstår du hur bra vi faktiskt var. Ibland är det kanske allt man behöver för att den lilla ångestnerven ska trasslas upp en aning. Jag är så säker.

Och idag har jag mest trotsat bakfyllan och istället passat på att vara i solen. Ätit brunch med en av favoritbrudarna och druckit te i en solstol med den andra. Skrattat och njutit av energin som äntligen kommit åter. Borde förmodligen ha prioriterat lite annorlunda men å andra sidan måste livet ibland få gå före. Resten ordnar sig ju. Som så många gånger förut. Hellre lycklig än något annat. Alltid.

En liten lycka på fyra ben

Alltså hörrni. Vet ni vad? Jag ska bli mamma! Valpmamma, förstås. För så kan en ju göra om en inte vill leva ensam. Bilda sin egen familj. Och nu har hon alltså kommit till världen. Min lilla italienska vinthund. Så sent som i måndags och alldeles alldeles perfekt.

Något vardagsnamn har hon ännu inte fått, ty jag har alldeles för många på lager. Det får helt enkelt komma när det kommer. Hos mig är hon i alla fall, om allt går som det ska, om tio veckor. Och ni må tro att jag är lycklig. Så ja, håll nu tummarna för att allt blir bra snälla ni. Detta är min livsinvestering.

Mellolördag och godsaker

Efter visst velande blev det en synnerligen lugn helg för min del. Vi kör liksom lite varannan nu i praktiktider, när tid och ork tryter. Det är dock inte så illa ändå. Särskilt inte när en har så fina vänner i sin närhet. Igår bjöds det exempelvis in till mellomys i min enkla boning och är det mys så är det ju och vad är då inte bättre än lite hembakat? Den här gången blev det två sorters muffins som mina allra bästa emmor snällt smaskade i sig (med en del hjälp av mig såklart).

Choklad/banan och hallon/citron. Inte så pjåkigt alls och utöver detta även en himla go kväll. Och jag tycker ju om dessa brudar så väldigt väldigt mycket. Smartare och mer vettiga tjejer får man leta efter alltså.

(Olssons bild på gottebordet)

Och ja, så är det återigen söndag precis sådär som söndagar är. Knappt ett ciggpaket kvar på kortet, kyla och snålblåst. Jag går mest som på nålar. Längtar efter våren och är inte alldeles nöjd med att det är dags att kliva upp tidigt imorgon igen (men för varje jobbig dag som passerar kommer en bra närmre). Nu, lite skrivarbete som jag borde gjort för längesedan och sen sängen. Det blir bra.

Lite som i leksaksaffären

Det finns väl otaliga saker att roas av. Paddla kajak, klättra i berg eller simma bland hajar är några exempel. Själv älskar jag att gå till optikern. Inte för att köra en synkoll utan främst för att kunna frossa i snygga, fula, tantiga, lustiga, stora eller små bågar. Jag har dock inget synfel. Inte ens lite. Spelar ingen roll hur många undersökningar jag går igenom, de hittar ingenting och jag förblir glasögonlös. Tur då att en kan snylta på sina blindstyren till vänner ibland, så när Emma skulle till optikern idag hade jag satt upp mig som sällskap för längesedan. Ni må tro den lyckan alltså. Lite som ett barn i en leksaksaffär och för en stund kunde jag åtminstone drömma om att vara stolt ägare till ett par fräsiga bågar.

Nu är drömmarna tyvärr inte i närheten av verkligheten, men jag har åtminstone en nödfalls-vinflaska på kylning. Utifall att det hastigt och lustigt skulle bli dags för äventyr, menar jag. Det beror lite på min rödhåriga vän och om jag ens orkar förflytta mig från min plats vid köksbordet. Just nu är jag för trött för att koka en kopp kaffe. Så mycket för att vakna sådär onödigt tidigt som jag av någon anledning gjorde idag. Dåligt tänkt, du lilla orkanhjärna. Annars har jag ju åtminstone fått min portion roligheter för denna dag. Tacktack.

Nästan som sportlov

Hej! Jag har nästan sportlov. I alla fall så nära ett sportlov en kan komma som universitetsstudent. Dvs. jobbar halva veckan hemifrån medan skolungdomarna roar sig i snön/fjällen/med annan vinteraktivitet. Sitter egentligen mest och tittar på snölandskapet utanför och dricker varm sojamjölk med vaniljsocker och är ganska nöjd med att slippa promenaderna i snöstorm alldeles för tidigt på morgonen. Ungefär. Har det ju ganska gott. Katten med. Puss!

Så skriver jag ändå

"Nu tycker jag allt att du bloggar lite dåligt" och "ja jag vet men jag gör ju inget annat än sitter på en buss, jobbar/pluggar eller tar vara på tiden med er" och "men skriv om det då!" Så nu gör jag det. Skriver ändå. Trots att det inte finns så mycket eller kanske egentligen för mycket att skriva om. Ty ack så innehållsrikt livet kan vara när det egentligen kanske inte händer så mycket. Och så många tankar som kan sättas igång men som inte får tid att omvandlas till ord. Det är lite synd men ibland är det annat som får lov att gå före. Som liksom får ta platsen. Typ som att spendera alla hjärtans med first aid kit och de man håller allra närmast eller som att leka charader och skratta sig halvt fördärvad en helt vanlig men ändå ovanlig lördag. Eller som att gå på våffelkalas hos någon man egentligen inte känner men det är ju himla fint ändå så varför säga nej och sedan skynda vidare på inflyttningsfest med alltid lika härliga klassisar. Som nya varma kramar och vänskap man undrar hur man kunnat existera utan och ett hjärta som slår och slår för livet så som det är värt att leva. Jag är så himla privilegierad.

Solstrålar och vårglädje

Åh herreminje, nog är det full rulle alltid. Några hundra olästa blogginlägg att ta igen och skolgrejer att skriva såhär på en söndagskväll. Vill mest stanna kvar i min varma lilla bubbla men är trots allt så himla glad. Mest av allt glad. Det är så roligt att vara vid liv. Att få tillbringa veckan på praktikplatsen jag trivs så bra på. Att när helgen kommer som vanligt få dricka lite för mycket vin och dansa tätt ihop med de jag tycker så mycket om. Att få njuta av den fantastiska vårsolen, vara ensamma tillsammans, kolla på halvbra tv och äta glass i varsin del av soffan. Jag är så glad för varje dag jag kan kliva upp, klappa mig själv på magen och bara vara tillfreds med tillvaron. Vara tillfreds med att vara jag. Och så blir jag så glad för att jag är glad.

Lördagsfrukost i lugn och ro.

Kanske är detta min bästa tid. Min bästa tid när det blir ljusare för varje dag. När alla soltimmar fortfarande ligger framför oss. När hela omgivningen, människorna och världen, vaknar till liv och skakar av sig det tunga vintertäcket. När energin sakta återvänder och småfåglarna kvittrar som aldrig förr. Det är sannerligen något visst och jag lever ju för att längta och våren måste vara gjord för just detta. Så jag är glad och jag längtar. Längtar och njuter av det som komma skall. Som fortfarande ligger på framtiden. Som kommer med våren. Det här kommer att bli så bra.

En liten hyllning och lägesrapport

Det rör sig mycket i det lilla orkanhuvudet just nu. Eller kanske egentligen alltid men mera nu. Sådär som det är ibland. Sådär som det kan vara när det inte riktigt är som en vill. När en inte vet vad en vill. När en måste kapa av och stänga ner. Prioritera och rikta energin. Ni vet ju. Ni har ju varit med förut. Lever gör jag hur som helst och bättre går det för varje gång. Så sent som i veckan slog det mig även att jag faktiskt är behövd. Att jag har människor som behöver mig. Som faktiskt vågar behöva mig. Vågar och vågar och det känns helt otroligt. Stort och fantastiskt. Tidigare har jag nämligen gång på gång fått motsatsen sakligt förklarad för mig. Att jag bara får utan att kunna ge tillbaka. Att jag inte klarar av att ge och att det helt enkelt är så. Att det är okej. Men det är inte så. Jag kan faktiskt ge. Jag må leva i en orkan av känslor men nog kan jag ge. Hur mycket som helst och mer därtill. Och jag har härmed bevisat, mest för mig själv men också alla inblandade, att jag klarar mig kanske till och med bättre på egna ben. Att jag inte är beroende av, men likväl behöver, mina nära och kära. Precis på samma sätt som de behöver mig. Som de vågar behöva mig. Och det gör mig så fruktansvärt stolt. Att få betyda något för dessa människor. Att kunna ha en jämlik relation och att bli sedd för den jag är. Med allt jag är. Så tack ni som känner er berörda, för att ni alltid ställer upp och för att ni vågar låta mig göra detsamma. Ni är bäst.

 I skrivande stund upplever jag hur som helst min första dansfria helg sedan höstterminen började. Har gått ut på praktik (som är så jävla rolig) och jobbar nästintill heltid plus pluggar utöver det. Går i väntans tider och drömmer om valptassar och vårblommor. Önskar att dygnet hade fler timmar men får nog ihop det ändå. Mår bra ändå. Det går nog uppåt nu.

Apati och twitter

Lite för trött och lite för mycket att göra. Väntar på böcker som snart är en vecka sena och som behövs för en tenta som ska in på fredag. Är för uppgiven för att ens bli stressad. Har för lite energi för att ens orka bry mig. Det får lösa sig på något sätt och om inte så går det väl ändå. På något vis. Vill ju mest bara sova hela dagarna alternativt dansa hela nätterna. Så i väntan på bättre tider kan de som vill alltid hänga med på twitter. Ni hittar mig som lillHurricane, såklart.

Om att leva på hoppet

Jag kan vakna upp på morgonen och vara så jävla arg. Så ledsen och frustrerad. Uppgiven på grund av att jag känner som jag gör. Att jag är så skör. Att ångestnerven klämmer innan jag knappt hunnit öppna ögonen. Att det till och med når mig i drömmarna och att jag ibland gråter innan jag ens fått chansen att vakna på rätt sida. Vägen upp blir liksom dubbelt så lång. Upp från ett jävla avgrundshål. Tar så mycket energi som knappt finns. Inte alltid såklart, men med jämna mellanrum. Och jag vaknar så jävla arg för jag vill ju så mycket mer.

Så jag bara längtar. Drömmer mig bort och fantiserar om sådant som kan komma att bli. Drömmer om framtiden och det som inte är nu. Och visst sägs det att man ska leva i nuet men det finns fan inget jävla carpe diem i detta tillstånd. Inget att ta tillvara på. Inget att fånga eller som jag kommer att sakna. Inget jag missar eller förlorar. Mitt enda hopp är ju att morgondagen blir lättare. Att morgondagen eller åtminstone dagen efter det eller kanske dagen efter den dagen blir bättre. Bara någon dag eller en dag. Vilken dag som helst egentligen för det händer bara inte idag. Inte just nu. Och jag har så himla mycket fint att se fram emot i livet att jag ju åtminstone kan glädjas över det. Längta och tråna och hoppas. För den glädjen man en gång har känt kan ju ingen ta ifrån en, oavsett om det visar sig sluta i besvikelse eller inte. Så det är därför jag drömmer. Det är därför jag är tacksam för varje dag jag kan lämna bakom mig. Det är därför jag längtar efter nya gryningar och nya kvällar. Någon av dem kommer ju att bli bättre. Och jag vet ju, att om det inte vore för min egen drömvärld så skulle jag förmodligen inte sitta här idag. Inte orka. Igen och igen. Dag ut och dag in och varje kväll. För visst handlar det om hoppet. Alltid det där hoppet.

Tillbaka i föräldrahemmet

Mätt, belåten och så himla nöjd har jag återigen placerat mig i den så välbekanta gropen i soffan. Vad är väl lite sjuka om man får vara här, liksom. De kommande dagarna tänkte jag för övrigt ägna mig åt att besvara era frågor till det här inlägget, så än finns det chans för de som eventuellt missat eller glömt bort eller vad som helst att komma med. Om inte så dyker det som sagt upp inom kort. Tills dess får ni ha en fin helg, puss!