Kräftskiva utan kräftor

Igår gick den sedan länge inplanerade kräftskivan av stapeln, trots nästan bortblåsta tält och risk för platsbrist. Med kreativitet och en hel del hjärterum så fixar sig liksom det mesta, som tur är.

Det var fint och bra trots att jag faktiskt är lite obekväm med hela den här kräftgrejen. Det knakar och skvätter och luktar och som att inte det vore nog så ser de ju så oerhört ledsna ut där de ligger. Så ja, nog känns det lite i hjärtat alltid.

Jag åt istället nästan en hel paj själv och var således mer än nöjd. Adderar man dessutom ett antal snapsar och några glas vin på det så har ni grundreceptet för en lyckad kväll (och en hejdlöst studsande matilda).

Som grädde på moset hade jag dessa damer som bordsgrannar och det var även de som höll i trådarna och fick allting att gå ihop. Helt klart tre av de finaste människorna jag någonsin stött på, och med dem inräknade är det utan att överdriva ett privilegium att få ha så många fantastiska vänner i sin närhet. Hur som helst så var det en oerhört fin kväll med allt från virvlande, pirrande och pipande till tacksamma tårar och sådant som man annars kanske egentligen helst inte pratar om men som egentligen behövs pratas om.

.
Idag känns det som söndag och jag har mest befunnit mig nerbäddad i sängen. Pekat finger åt hjärnspökena och gjort tvärtemot deras vilja. Har vägrat lyssna. Vägrat ge vika. För hur jobbig denna ständiga kamp än må vara så vet jag vem som kommer att stå som segrare i slutändan. Och då kommer det att vara värt det. Utan tvekan.

Let's forget about the dirty world

Snurrar och virvlar. Befinner mig en halvmeter ovanför marken. Sjunger, piper och talar innan jag tänker. Kliver upp mitt i natten för att kladda ner små ord och meningar som jag ändå knappt förstår när jag vaknar upp morgonen efter. Ord om rosa moln och fnitter och sådant som får hjärtat att slå lite extra fort. Meningar om att våga flyga trots risken att falla. Och trots att jag är alldeles för trött men har på tok för mycket energi för att kunna sova så är det ett underbart tillstånd att befinna sig i. Och trots att jag måste skriva lappar för att komma ihåg att handla och läsa och dammsuga och andas så är det så fint. Trots allt så är det värt det. Här känner jag mig själv. Här är jag hemma.

Och till er rara och fina och gulliga som inte fått svar på mail eller kommentarer. Det kommer. Bara inte just nu när allting går så himla fort att jag knappt hinner med mig själv.

Instagram

Nu är jag snart igenom min första skolvecka för denna termin, och långa dagar plus emellanåt tveksamma föreläsningar till trots så är det ju himla himla kul. Nu är jag dock så trött att jag nära på ser dubbelt, så vad passar väl bättre än att gå igenom det senaste från telefonen? En liten men salig blandning av bilder, vill jag lova. Här kommer de:

 hade gotlandskossor som grannar / åkte färja i soluppgången 

 nästan som godis / var svarthårig en gång i tiden

 outletfyndade till favoritservisen / loppisfyndade för tjugo kronor

rosa hallonfrukost innan skolan / mackfrukost efter träning

en augustioutfit / en septemberoutfit

Nu ska jag se till att fixa det sista inför morgondagens tidiga uppstigning för att sedan äntligen kunna slänga mig i säng. Jisses, så skönt med lite sömn. Vill ni förresten hitta mig på instagram så heter jag lillHurricane även där. Puss!

Ett helt okej slut på veckan

Söndag och jag äter gott, mår ganska gott och kollar på halvdana tragikomiska kärleksfilmer som på ett eller annat sätt slutar lyckligt. Tänker att ja varför inte och det är väl bara att våga och släppa taget för jag har ju faktiskt inget att förlora så det får väl bli som det blir. Det blir ju ändå alltid som det blir. Imorgon väntar för övrigt höstterminens första skoldag. Faktiskt peppad!

Vinbubbel och studsande fötter

Igår hoppade jag i min knallröda studentoverall, tog vinflaskan under armen och begav mig de få minuterna över campus för att få uppleva min första utekväll på jag vet inte hur länge. Kaos som det brukar med folk som spyr i kastruller, drinklekar och nästintill ingen möjlighet att röra på sig men så himla bra ändå. Jag minglade och log fint. Följde med ut och tröttnade inte trots evighetsköande. Studsade och skrattade och mådde bra (dansar fastän hjärtat brister). Lämnade tidigt när jag kände att jag var färdig, även om det tvärtemot planerna inte slutade där. Spontanitet (återigen och jag kan knappt tro det själv), fina grannar och alldeles för sent i säng enligt mitt sovschema. Värt det dock. Kanske precis vad som behövdes just där och då.

Idag gör allt lite sådär efteront. Bultar lite hårt i både hjärta och huvud. Känslorna kommer liksom ifatt hur fort man än snurrar och hur bedövad man än är för stunden (snälla kyss mig inte för jag klarar inte det). Så nu botar jag blöta ögon med en cykeltur i solskenet, självfallet ackompanjerat av vackraste herr hellström, för att sedan tillbringa resten av kvällen i självvald ensamhet. Det blir bra. Det behövs bara tid.

Full fart i dubbel bemärkelse

Idag har, till skillnad från gårdagen, varit en ganska fullspäckad dag. Började nämligen med att kliva upp tidigt för att hinna träna innan ett läkarbesök som ändå ställdes in, varpå jag istället passade på att handla för att sedan möta upp vänner. Därefter var det dags att spana på vinbrännboll och nya studenter, ta emot varma överraskningskramar, akta sig för efterhängsna getingar och ägna sig åt en hel del tisslande och tasslande. Väl hemma fick jag sedan ett ryck och städade hela lilla lägenheten, trots en överhängande seghet. Och nu sitter jag här, nedkrupen i sängen med ett gott och välbehövligt kvällsmål och en kopp kaffe. Så himla nöjd och tillfreds. Idag har jag hanterat ändrade planer, ovisshet och trötthet med bravur. Haft utrymme för spontanitet och tagit chansen att vara just det. Och allt utan att egentligen reflektera över mina val. Ett obetydligt steg för mänskligheten, sjumilakliv för en liten orkan. Heja livet, nu kör vi!

Det går vidare

Jodå, jag överlever. Igår överlevde jag tillsammans med ett par oerhört fina vänner (bra med campus, de finns bara ett par hundra meter bort) och idag överlever jag genom att äta sen frukost i sängen utan några som helst planer på att göra något mer vettigt av dagen. Och det är okej. Det får vara så. Måste få vara.

Jag vet hur ont det gör när hoppet dör

Och så kommer man till den där punkten då det inte går längre. När man ligger där i mörkret och undrar vem som ska säga något först. Vem som ska släppa bomben. Våga tala. För trots att hans hjärta slår samma lugna slag som vanligt, trots att hans hud är lika varm som vanligt och trots att han kysser mig på pannan precis som vanligt så är ingenting längre som vanligt och vi vet det båda två. Vet det så himla väl. Och visst kan man älska varandra mest i världen men ändå inte tillräckligt. Och visst kan man vara hel trots att man är halv. Men nog gör det ont när hoppet dör. Så förbannat ont.

Askan är den bästa jorden

Nog visste jag att det skulle bli jobbigt. Att bli lämnad. Ensam. Alldeles själv med bara mig. Jag var bara inte riktigt förberedd på hur jobbigt det faktiskt skulle bli. Hur ont det faktiskt skulle göra. Och kanske är det lite mycket som skaver för tillfället. Lite mycket oro i både hjärta och hjärna. Kanske.

Jag vet dock att jag kan. Att jag klarar mig. Jag måste bara våga lita på mig själv igen. Få tillbaka förtroendet och kunna slappna av. Den här sommaren har framstegen trots allt varit fler och kommit fortare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig, och det är ju inte så himla konstigt att det är ovant nu. Det är som ett gammalt kapitel som behöver läsas om. Jag har gjort allt och vet vad som står, men nu ska det göras på ett annat sätt. Ett bra sätt. Ett sunt sätt. Och jag läser med andra ögon nu. Kastar om orden och skapar nya meningar. Och liksom sommaren hade sina utmaningar kommer hösten ha sina. Så visst, det är jobbigt och kommer säkerligen att fortsätta vara det på många olika vis. Men med utmaningar kommer utveckling och jag ser fram emot att växa ännu mer som människa. Lära känna mig själv och bli det bästa jag kan vara. Leva mitt liv utifrån mina förutsättningar. Utifrån vem jag är. Utifrån allt jag är.

Avskedsmys och födelsedagsfirande

Igår hade jag besök av några av de kvinnor jag tycker allra mest om, det vill säga Aleeks, Milla, Sofia och Therese. Fantastiska människor vill jag lova! Vi samlades i alla fall en sista gång för den här sommaren innan jag beger mig neråt i landet igen. Åt gott, konverserade och bara hade det fint. Sofia fyllde dessutom passande nog år precis på dagen och det är ju väldigt mycket roligare att fira än ett avsked, om jag får säga det själv.

Och när man fyller år ska man ju såklart ha tårta också, något annat vore ju befängt. Kan även hända att baka är bland det roligaste jag vet och det är ju dumt att inte ta chansen, liksom.

Det blev i alla fall en hygglig skapelse med smak av hallon/citron och vit choklad. Botten består av vit kladdkaka, sedan ett lager hallonröra, tårtbotten av sockerkakstyp, lemoncurdgrädde, sockarkaka igen och så frosting av vit choklad/cream cheese. Toppat med färska hallon och maräng. Gott!

Nu ska jag försöka ge mig ut på en promenad mellan skurarna, för att sedan packa tillbaka alla mina saker i ikeapåsar. Imorgon bär det som sagt av hem till mig igen. Hem hem hem. Till mitt eget. Och visst känns det jobbigt i hjärtat att behöva lämna allt som är mig så kärt här i eskilstuna, men på samma gång längtar jag så att jag håller på att gå ihjäl. Efter det där hemmet som är mitt, efter att få börja skolan igen och mest av allt efter de fantastiskt fina människorna som håller till där och som jag verkligen saknat så oerhört mycket. Väljer att se det som att jag är osedvanligt lyckligt lottad som har hjärtat på flera platser i detta avlånga land. Och det är ju fint. Himla fint.

.

(Och något annat som är himla fint är ni, kära läsare. Tack för att ni återkommer och särskilt tack för era ständigt uppmuntrande och vackra ord. Om ni visste vad det gör. Puss!)

Några kilo stolthet

Ett av de framsteg jag är mest stolt över att ha lyckats med den här sommaren är att jag började äta. Att jag bestämde mig. Att jag vågade. Och det har varit så värt det. Värt all ångest och obehag. Värt alla tårar och all panik. För med varje tugga och med varje kilo jag fått tillbaka har det blivit lite lite lättare. Har jag börjat tänka lite lite friskare. Har jag brytt mig lite mindre. Och jag fryser inte längre så att jag skakar trots att det är sommar och jag har flera lager kläder på mig. Jag vaknar inte med blåmärken om jag sovit konstigt någon natt. Jag kan ha byxor på mig utan att de skaver över höftbenen. Jag har till och med återfått lite av de former som försvann någonstans där på vägen. Och jag orkar så mycket mer. Orkar vara glad och trevlig. Orkar höra av mig och bry mig om mina nära och kära. Orkar längta och drömma. Orkar ta mig igenom toppar och dalar utan att gå sönder. Orkar tänka rätt när det ibland blir fel. Det är helt fantastiskt och även om det såklart fortfarande är jobbigt ibland, och även om min kropp fortfarande inte är helt återställd, så räcker det med att jag påminner mig själv om alla fördelar det har fört med sig för att jag återigen ska vara tillbaka på banan. För som sagt, mitt värde som människa är inte beroende av siffran på vågen. Men mitt liv är. Och jag vill trots allt leva.

Gotland i tio bilder

Som sagt, har så himla mycket bilder från förra veckan att jag knappt vet i vilken ordning jag ska börja. Tvivlar dock på att de är vidare intressanta för allmänheten, tyvärr. Hälften består exempelvis av porträtt på min lillebror i olika situationer. Tveksamt roligt liksom. Några tänkte jag i alla fall visa när jag för en gång skull faktiskt fotat lite. Motivationen har det ju varit lite si och så med tidigare, och det är så fantastiskt fint när den börjar smyga sig tillbaka. Men nog om det, lite såhär har det sett ut:

Vi var framme med färjan samtidigt som sveriges silvermatch i os startade och turen var sannerligen på vår sida när första restaurangen vi besökte hade storbilds-tv (pappa och bror nöjda) och dessutom serverade kanske den godaste pastan (matilda nöjd). Kvällen avslutades sedan med stenplock i fantastiskt vackra lickershamn.

Bodde gjorde vi i min farfars stuga, där vi hade ett helt gäng av dessa fina killar som grannar. Helt okej tycker jag.

Visby besöktes såklart ett flertal gånger, mest för att strosa bland alla fantastiska byggnader. Skulle kunna bo där bara för rosorna och de små kullerstensgatornas skull. Åh.

 

Dessutom tillverkar de den förmodligen godaste kulglassen i hela världen. Alltså dör. Passade på att ta igen för flera år och gissa hur värt det var.

Hängde lite på fårö's sandstränder också men badade aldrig. Är på tok för frusen. Doppade däremot fötterna och var minst lika nöjd med det.

Fotade säkert hundra bilder på får också. Det måste man ju liksom. Gullisar.

 En till gullis. Herregud vad jag kommer sakna denna alltså, vill nästan ta med ner till växjö. Fast bara nästan.

Och världens bästa mamma och pappa såklart. Åh har så fin familj att jag börjar grina lite, så himla söta och snälla och bra. Vet inte hur jag ska klara mig i höst?! Aja, är stor nu. Det går.

Och hej hej, här är jag och såhär såg jag ut mest. Med min kära kånken på ryggen och kameran i famnen. Det var i alla fall en himla fin vecka och jag trivdes bara allra mest. Tänker mycket men tänker bra. Utvecklas som människa och är fruktansvärt tacksam över så mycket. Allra mest över att vara jag. För det finns ju faktiskt ingen annan som är lika bra på att vara jag som jag. Men det återkommer vi till. Puss tillsvidare!

Hemma på fast mark

Nu mina fina, är jag tillbaka på fastlandet igen. Med några fler fräknar på näsan, en lite rundare mage och ett mer harmoniskt sinne än på länge. Och sisådär en sexhundra bilder att kolla igenom och sortera, hah. Himla fint har det i alla fall varit och ni ska få se mer alldeles snart. Puss!

Så mycket men så lite men vi hörs snart igen

Åh, mina fina. Jag har så mycket som jag vill dela med mig av. Så mycket som liksom bubblar. Tankar och känslor. Tro, hopp och lite tvivel. Stolthet och pepp. Åsikter och insikter. Men såklart finns inte tiden och det river lite i mitt hjärta. Vi får vänta ett tag till. Hålla ut ytterligare någon vecka. För som jag tjatat om sisådär ganska väldigt mycket så har jag semester nu, och imorgon flyr jag fastlandet iväg till gotland. Och som jag ska njuta. Njuta av allt det där som jag haft så svårt för de senaste åren. Jag ska umgås med släkt och familj, äta ute och välja det som ser godast ut på menyn, kanske till och med ta ett dopp i havet och annars bara göra precis det som känns fint för stunden. Försöka att inte tänka så mycket. Mest glida med. Men innan jag stänger av den där lilla oroshjärnan, packar det sista och kryper ner i sängen så tänkte jag visa den senaste tidens ganska magra instagramskörd (min riktiga kamera har för övrigt varit utan laddare, så det är allmänt dåligt med bilder för tillfället). Vill någon hitta mig där så heter jag lillHurricane. Och under tiden som jag är borta och jobbar på att ta vara på livet och allt vad det bör innebära, så hoppas jag att ni gör detsamma och tar hand om er själva. Vi är värda allt gott, kom ihåg det. Puss!

var glad igår trots skadat finger / dagens obligatoriska lördagsgodis

godaste falafelsalladen som sista jobblunch / daimsnäckan ni redan sett

jättelång och känslosam ensampromenad / fina flamingos från djurparksbesöket

och så en bild som inte alls är från instagram utan från mammas mobil, men som är så fin att den får vara med ändå. mina allra raraste små hjärtan.

Ett känslomässigt virrvarr

Upp som en sol, ner som en pannkaka. Det är kanske vad man kan säga om min känslomässiga tillvaro just nu. Håller tummarna för fina hästar och duktiga ryttare (och alla andra som också ställer upp i dessa olympiska spel), trotsar regnet och grillar ändå, kommer oftast ihåg att andas och är faktiskt lite vemodig för att jobbet strax är över. Har ju så väldigt bra arbetskamrater liksom. Och samtidigt som det mest är bra känslor så vaknar jag upp alldeles förtvivlad. Går omkring med en klump i bröstet och emellanåt ett mindre hav bakom ögonlocken. Med en fördämning som knappt håller. Som riskerar att brista vid minsta beröring. Jag vet inte om det är såhär det alltid kommer att vara. Jag vet ju bara att det är såhär jag är. Just nu vet jag bara inte riktigt varför.